2011

Det gångna året har varit ganska lugnt, inga större katastrofer eller omvälvande händelser har inträffat. Men några minnesvärda händelser eller upplevelser finns det förstås.

I augusti hämtade vi hem våra papegojor, Aspen och Lillkråka, som har get oss mycket glädje sedan dess. De är vackra och roliga och jag tröttnar aldrig på att höra dem småprata.

Böcker
När jag skulle välja ut den bästa boken såg jag till min förvåning att jag läst flera riktigt bra böcker i år. Fevre Dream är tyvärr den enda jag kommit mig för att recensera men även Anathem av Neal Stephensom och Retribution Falls av Chris Wooding var riktigt bra om än på väldigt olika sätt. Den sistnämnda skall recenseras snart, jag lovar.

TV
Sambon och jag såg alla säsongerna av Buffy och det var en upplevelse. Vi har även sett Torchwood 1-2 och har precis börjat på Supernatural. Själv har jag sett den första säsongen av nya Doctor Who. På vanlig tv är det nog Downton Abbey som varit mest minnesvärd. Även denna upplevelse delar jag med sambon.

Film
Trassel och Dumma mej är de filmer jag minns bäst. Den sista har jag hunnit se två gånger.

I övrigt är det nog inget särskilt jag minns från året, jag har till exempel undvikit att göra bort mig och inga katastrofer har inträffat. Det har varit ett bra år.

Årets skörd

Det blev de här tv å böcker jag fick av mina önskeböcker. Jag ser verkligen fram emot att läsa The Black Lung Captain och jag har redan börjat så smått med de andra. Jag blev tvungen att läsa om titelnovellen eftersom den var så bra att den fick mig att önska mig boken. Jag har i alla fall lärt mig att jag ska fotografera böckerna innan jag börjar läsa för det var omöjligt att få omslaget att ligga platt.

Läsa om

Att läsa om en favoritbok kan vara som att träffa en gammal vän. Även om det visar sig att man vuxit ifrån varandra och kanske inte har så mycket gemensamt längre har man ändå delade minnen att skratta och gråta åt. Och man behöver bara uppehålla sig vid de betydelsefulla minnena och kan strunta i de tråkiga eller de som helt enkelt förlorat kraften att beröra.

Tematrio - Julklappsönskningar

Denna veckan frågar Lyran efter vad vi önskar oss för julklappsböcker och jag skrev faktiskt önskelista så sent som igår. Därför blir det ganska lätt att komma på tre titlar nu.

1. The Black Lung Captain av Chris Wooding,  fortsättning på Retribution Falls som jag läste ut igår. Första boken är helt underbar och jag kommer nog ganska snart vilja läsa fortsättningen.

2. New Amsterdam av Elizabeth Bear. Jag har faktiskt inte läst Bear än men denna har funnits på önskelistan i flera år redan. Skall precis till att börja på en annan så jag kanske hinner ångra mig innan jul.

3. Stories of Your Life and Others av Ted Chiang. För att jag läste en av novellerna och blev oerhört nyfiken på resten.

Tematrio - Vampyrer

Veckans tematrio handlar om vampyrer och trots att jag gillar skräck har jag inte läst så mycket om vampyrer. Kanske för att jag mest träffat på den romantiska sorten som jag inte alls intresserar mig för. Men det finns trots det några vampyrböcker jag gärna rekommenderar.

1. Fevre Dream av George R R Martin börjar som en romantisk berättelse om hjulångare och kärlek till floden men ändrar ganska snart karaktär och visar sig vara en mörk och sorglig saga.

2. I Staden som försvann av Stephen King är vampyrerna riktiga monster som lurar i mörkret men ändå precis tillräckligt mänskliga för att göra dem sådär obehagliga. För det är just det jag tycker är obehagligt, att man på lite avstånd faktiskt kan ta dem för människor.

3. Här får det faktiskt bli lite vampyrlusta i form av böckerna om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. De är tillräckligt roliga och spännande för att jag kan strunta i att jag egentligen inte gillar vampyrromantik.

Jag tyckte visserligen om The Passage av Justin Cronin men som vampyrbok var den en besvikelse.

Brin rekommenderar

En av mina favoritförfattare har gjort en lista på vad han tycker är bra ungdoms-sf. Det är ganska mycket på listan som jag inte har läst men det jag har läst tyckte jag om.

Brins lista

Tematrio - Serier

Denna vecka handlar Lyrans tematrio om serier och det borde ju vara ganska lätt eftersom jag har läst väldigt mycket serier genom åren.

1. Resande med vinden av Francois Bourgeon. I fem album får man följa Flickan Isa, från Frankrike till Santo Domingo via Afrika på ett slavskepp. Det är vackert, det är brutalt och gripande och den sista sidan är något av det vackraste jag sett i serieväg.

2. Linda och Valentin av JEan-Claude Mézières och Pierre Christin. Om två rumtid-agenter som reser runt och söker efter svar om vad som egentligen hände med jorden. Det är äventyr och underliga varelser plus en hel del humor.

3. Valhall av Peter Madsen. Om gudar och jättar och spännande. Roligt är det för det mesta.

Tematrio - Halloween

Veckans Tematrio handlar om Halloween och skräck och det har jag ju läst en del genom åren.

1. Summer of Night av  Dan Simmons var en riktigt trevlig bekantskap. Simmons byggde skickligt upp en hotfull stämning, lite på samma sätt som King gör när han är som bäst. Jag kommer definitivt att läsa mer av Simmons och har redan en bok som står och väntar i hyllan.

2. Staden som försvann av Stephen King. I den är vampyrerna riktiga vampyrer av det sär slaget som lurar i mörkret. Ingen romantik men de har tillräckligt många mänskliga drag för att vara riktigt skrämmande.

3. Jurtjyrkogården av Stephen King måste vara med för att det är den bok som har skrämt mig allra mest. Jag var rädd för min katt när jag hade läst den här boken. Hu!

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris

Det börjar med ett mord. Sedan blir det inte mer med det utan istället blir Sookie "utlånad" till Dallas-vampyrer av Eric. Hon skall hjälpa till att ta reda på vad som hänt en försvunnen vampyr. Det visar sig naturligtvis vara större än någon kunnat ana och Sookie hamnar i fara.

Ibland längtar jag efter spänningslitteratur och det här är spännande. Det finns inget större djup men desto mer humor och sex. Just sexet kunde jag väl vara utan men det stör mig inte så där väldigt mycket. Boken är ganska tunn och lättläst så det går fort att ta sig igenom de partierna.

Jag gillar att Sookie faktiskt klarar sig rätt bra själv. Visst finns Bill med som livvakt men han kan ju av vissa skäl inte vara närvarande alltid. Visserligen finns det annan hjälp att få men Sookie sitter inte bara och väntar på att bli räddad. Det känns bra.

De här böckerna är väldigt bra att ha som mellanböcker eller när man behöver få fart på läslusten igen. Spännande och inte så krävande är just vad jag söker efter i sådana lägen.

God of Clocks av Alan Campbell

Änglar som inte är särskilt änglalika, gudar som inte är så gudalika och ett helvete som mer fungerar som en alternativ livsstil än evig fördömelse, det finns vissa förutsättningar för att den här boken skulle kunna bli intressant. Men på något vis räcker det inte till.

Detta tredje och avslutande delen i Deepgate Codex. Kung Menoa är på väg att erövra hela världen och Rachel och Dill gör ett desperat försök att nå den sista personen som kan rädda den, Sabor, klockornas gud, samtidigt som Cospinol med vänner försöker angripa Menoa på hemmaplan. Världen är lika mörk och skitig som i de två tidigare böckerna och det är väl gott så. Tyvärr är det också erbarmligt tråkigt. Hela första halvan av boken känns som en enda lång transportsträcka. Nu hör jag till dem som tycker att vägen är lika viktig som målet men trots det tröttnar jag ganska fort. Delvis beror det på att en stor del av berättelsen utspelar sig i helvetet och det har inte blivit roligare sedan Iron Angel. Det är samma blodröda floder och hus av kött och inte heller nu känns det särskilt obehagligt eller spännande, bara trist. Sedan bryr jag mig heller inte, med några få undantag, särskilt mycket om vad som händer de här människorna. De är helt enkelt inte tillräckligt intressanta. Att det egentligen inte händer dem något gör inte saken bättre. Precis som i de föregående böckerna saknar jag humorn som en motvikt till allt det dystra. Förutsättningarna finns ju där så varför tar inte Campbell vara på dem?

Nåja, när de så äntligen når fram, halvvägs in i boken, vaknar berättelsen till liv. Handlingen tar fart och det blir riktigt spännande och jag börjar bry mig igen. Men det känns som om det är lite för sent. Efter all denna väntan känns det som om allt kommer för plötsligt på och med några få sidor kvar undrar jag oroligt hur Campbell ska hinna avsluta det hela. Mycket riktigt kommer slutet väldigt snabbt och det känns nästan lite snopet. Jag hade hellre sett lite större utforskande av tidsresandet än detta eviga traskande genom skog och mark som den första halvan bjöd på men tycker trots detta att boken var värd att läsa, inte minst för att man äntligen får veta hur det går.

Läslängtan

På grund av diverse omständigheter har jag hållit på med God of Clocks i flera månader nu. Det har varit riktigt segt men nu börjar det lyckligtvis lossna. Detta har i alla fall lett till att jag längtar efter att läsa något riktigt lättillgängligt, gärna roligt, men en omläsning av någon gammal favorit brukar också fungera. Därför köpte jag för ett tag sedan Sookie Stackhouse-boxen med de åtta första delarna. Jag har bara läst den första och den var i alla fall väldigt lättläst. Jag har gått och riktigt längtat efter att få sätta tänderna i den.

Men nu har det ju varit bokmässa vilket innebär en hög nya böcker. När jag nu har införskaffat två Banks så behöver jag inte sitta och hålla på Use of Weapons längre och A Dance with Dragons känns också ganska lockande. Sedan har jag precis fått tillbaka Kiln People som skriker efter att bli omläst. Det är riktigt skönt att känna all denna längtan men jag tror jag ska hålla mig till ursprungsplanen och läsa lite vampyrlusta innan jag ger mig i kast med de tyngre titlarna. Varför chansa?

Årets bokmässeskörd

Som vanligt handlade jag mest hos sf-bokhandeln, både i montern och i butiken, men det blev en del serier också. Däremot blev det inga prylar i år.

Jag hade tänkt vänta på pocketutgåvor för både Martin och Stross, eller i Martins fall storpocket men jag kunde inte motstå dem. Inbundet är absolut att föredra och jag hade ju råd så...

Bokmässan - slutrapport

Årets bokmässa blev aningen jobbig för mig. Jag hade konstant värk vilket gjorde att jag inte orkade går runt som jag brukar. Jag höll mig mest till huvudstråken och vandrade mellan mina favoritmontrar och det känns som om jag missat massor. Dag två, fredag, tillbringade jag mest i bokbloggarnas rum på plan 2 men det var faktiskt riktigt givande. Jag fick tillfälle att tala med många nya bekantskaper och det är ju faktiskt en del av det jag vill få ut av mässan nuförtiden.

Det blev bara två dagar för mig i år för jag var helt slut på fredagen men jag fick se det viktigaste, träffa dem jag ville träffa, köpt det som stod på inköpslistan och hann till och med med ett besök i sf-bokhandeln så mässan känns i alla fall lyckad.

Bokmässan - torsdag

Dagen kunde ha fått ett förfärligt slut. När jag kom hem till min syster på eftermiddagen upptäckte jag att handväskan var borta, med hela mässkassan! Vad gör man i det läget? Först grips man av panik. Sedan tänker man att det finns några möjliga tillfällen där man kan ha lagt den ifrån sig. Slutligen bestämmer man sig för att åka tillbaka och leta.

Jag visste att om jag inte hade fått den stulen så fanns det tre ställen där jag kunde ha glömt den, i garderoben, på toaletten eller i montern. Lyckligtvis fanns den kvar i montern, där stod den ganska säkert till och med. Deet besvärliga var att få komma in efter stängningsdags och hämta den. Först blev jag tvungen att ringa min mobil fem gånger för att se om någon svarade men slutligen gick någon med mig in och jag kunde återförenas med plånbok och mobil.

Nu är ju Bokmässan lite mer än borttappade väskor och jag hann gå runt i större delen av lokalerna och kolla in lite böcker jag är intresserad av. Några fick följa med direkt, andra måste jag fundera över ett tag. Man vill ju inte göra av med alla pengarna på en gång.

Jag hann också träffa andra bokbloggare, inga planerade träffar men det blir lätt så att man stöter på varandra ändå. Ännu lättare är det i år när bloggarna har fått ett rum att samlas i. Jag hann prata med Lyran och Calliope men det blev även en del nya bekantskaper.

Nu ska jag försöka samla krafter och hoppas på en rolig dag i morgon också. 

Flyg fula fluga av Patricia Cornwell - LJUDBOK

Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.

Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.

Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.

Tematrio - Skolmiljöer

Lite sent men Här kommer förra veckans Tematrio.

1. Jag har alltid varit fascinerad av internatskolor, har själv gått på en sådan, och favoriten bland internatskoleböcker är nog böckerna om Jennings av Anthony Buckeridge. Jennings är en i grunden snäll pojke som ändå lyckas ställa till det för sig genom sina ibland ganska vilda idéer. Allting brukar ordna sig i slutändan och berättelserna är fyllda av humor. Jag önskar att jag kunde få tag i och läsa om dem för de är riktiga omläsningsböcker.

2. Klass 6 D, Sverige, Världen, Klass 6 D, Sverige, Världen, som tårtbitar, Klass 7 A, Klass 8 A och B och Nian av Siv Widerberg i vilka man får följa en klass med alla dess problem och glädjeämnen. Men fina illustrationer av Cecilia Torudd. Jag läste böckerna efter min egen skoltid men hade inga som helst problem med att ta till mig och värmas av dessa berättelser.

3. Chokladkriget och Efter chokladkriget av Robert Cormier. Dessa böcker kanske inte direkt utspelar sig i skolan men det är skolans chokladförsäljning som orsakar det stora bråket, eller kanske snarare en pojken vägran att deltaga i den. Cormier skriver som vanligt en ganska obehaglig berättelse.

Nytt i bokhyllan

Efter ett biblioteksbesök kom jag hem med den här boken. Fucking Sofo av Lena Ackebo. Nej, jag har inte stulit den, den var till salu. Det känns som om jag borde besöka biblioteket oftare för vem vet vad jag missar annars?

Bokmässan

Igår fick jag biljetterna som min snälla chef skickade efter åt mig. Nu gäller det bara att bestämma vilka dagar jag ska dit men det är ju långt kvar så jag hinner nog. Jag planerar att gå minst två dagar.

Statsrådet och döden av Bo Balderson LJUDBOK

Jag har läst alla Baldersons deckare förut men eftersom det inte bara är deckarintrigen som gör dem läsvärda så går det bra att läsa om dem. Just den här, Statsrådet och döden, hade jag dock inget större minne av. Deckarintrigen hör inte till hans bästa. Hur är väl i och för sig ganska fyndigt men vem och varför känns både taget helt ur det blå och ganska ointressant. Mycket riktigt var det bara metoden som jag kom ihåg. Redan på ett tidigt stadium kunde jag räkna ut vem som gjort det men det berodde mer på vissa detaljer som avslöjades.

Nåja, nu är det mest för humorn jag läser om de här böckerna men tyvärr var den inte lika rolig som en del andra böcker i serien. Som pussellyssning passade den i alla fall ganska bra så det var inte helt slöseri med tid.

The White Road av John Connolly

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.

Fevre Dream av George R R Martin

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.

Biblioteket?

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag gillar böcker. Även om min lästakt har minskat under senare år så är böcker, litteratur och läsning fortfarande ett stort intresse. Jag tycker också om att lyssna på radio. Det är bara P1 som gäller men det mesta på den kanalen är lyssningsbart även om jag föredrar kulturprogrammen. Så då borde väl Biblioteket vara något för mig? Tråkigt nog blir svaret nej. Biblioteket är nog det enda P1-program som jag inte brukar lyssna på.

Jag har funderat över hur det kommer sig att jag finner Biblioteket så tråkigt. Det finns säkert flera skäl men ett tungt vägande är att programmet, namnet till trots, tycks handla ganska lite om just böcker, litteratur eller läsning. Istället kretsar det väldigt ofta runt författaren och personligen tycker jag att författaren som person är den minst intressanta faktorn i litteraturekvationen. Visst har många av dem levt spännande liv och har mycket att berätta men det finns det många människor som har. Jag tycker att litteraturen i sig själv är spännande nog och borde få ett större utrymme. De bokdiskussioner som ibland förekommer i Nya Vågen är långt intressantare.

Sedan vill jag som läsare inte att mitt möte med ett verk skall färgas alltför mycket av vad jag vet om författaren, men jag har förstått att jag är ganska ensam om detta.

Svinet av Åsa Grenvall

Svinet handlar om en skitstövel som förnedrar, misshandlar och förgör de mer eller mindre störda kvinnorna i sin närhet. Det är svart men också roligt i sin absurditet. Kanske spelar min svarta humor in här för samtidigt är det oerhört sorgligt eftersom absurditeterna är alldeles sanna. De här människorna finns på riktigt och jag har själv mött dem. Visserligen har jag såvitt jag vet inte mött den kvinnomisshandlande skitstöveln men jag har mött dessa trasiga kvinnor som identifierar sig så med sin sjukdom att de inte vill bli friska. Jag har träffat människor som tävlar i vem som är sjukast och skryter med hur många gånger de har magpumpats.

Jag gillar Grennvalls teckningar. När jag var yngre skulle jag förmodligen tyckt det var väldigt fult och genast lagt bort boken. Nu tilltalas jag av det fula men ändå uttrycksfulla och av de rena linjerna. Jag vill läsa mer.

Omslagsförvirring

Häromdagen skulle jag köpa den här boken,




















höll på att få med mig den här

och kom hem med den här.




















Det är alldeles uppenbart att den som packat upp böckerna var lika förvirrad som jag för alla tre stod på samma ställe och hade inte det främsta exemplaret varit kantstött så¨hade jag kommit hem med rätt bok.

Tematrio - Reafynd

Det beror endast på lathet att jag är så sen med den här. Urvalet gjorde jag redan på en gång.

1. The Glasshouse av Charles Stross köpte jag inbunden för 60 kronor. Han blev en favoritförfattare redan efter två böcker och denna kusliga framtidsberättelse stärkte min uppfattning.

2. The Worthing Saga av Orson Scott Card hittade jag för tio kronor och det kunde jag naturligtvis inte motstå, särskilt som även Card är en favoritförfattare. Det visade sig vara en samling berättelser som mer eller mindre hörde ihop och de flesta var riktigt bra.

3. The Art of the Golden West av William Ketchum hade jag till och med kryssat för i reakatalogen och den tar jag fram då och då för att titta på de vackra bilderna.

Svårigheten med att recensera bra böcker

Jag har tre böcker som ligger och väntar på att recenseras. Gemensamt för dem är att det är böcker jag tyckte var mycket bra. Jag vet bara inte hur jag skall kunna förmedla det och varför jag tycker så.

När jag läser en dålig bok har jag oftast inga svårigheter att peka på problemen. Språket kanske är taffligt, personerna är inte trovärdiga, berättelsen håller inte hela vägen, och så vidare. När jag läser en bra bok så är det väldigt mycket svårare att peka på dess goda sidor. Visst händer det att jag reagerar på språket, tycker det är vackert eller speciellt. I vissa berättelser har ju språket något av huvudrollen. För det mesta är det dock så i de romaner jag läser att språket bara är ett redskap för att berätta något och så länge det redskapet fungerar så finns det inte så mycket mer att säga. Man tar liksom för givet att språket skall fungera och lägger inte märke till det när det gör det.

Lite på samma sätt är det med berättelsens övriga beståndsdelar. Intrig och personer ska helt enkelt vara trovärdiga. Det som blir kvar då är rent subjektiva upplevelser som att man tycker om huvudpersonerna och det säger egentligen inte så mycket om romanen i sig utan mer om mina preferenser.

Det är här min osäkerhet sätter in. Är boken bra eller är det bara jag som tycker det? För det är ju inte samma sak. Om jag tar en berättelse till mitt hjärta och blir alldeles varm inombords av att läsa den men inte kan förmedla varför så är risken stor att den inte är så bra egentligen om jag analyserar den objektivt. Jag känner kanske att jag inte har redskapen att göra en sådan analys, obildad som jag är.

Nu har jag förmånen att ha en egen blogg, utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, och det borde ju göra det lättare. Jag får faktiskt lov att säga att jag älskar en bok utan att för den skull vara tvungen att förklara varför. Men då försvinner ju lite meningen med att skriva om boken. Jag vill ha redskapen och kunskapen att skilja på bra och dåligt och förmågan att förmedla mina slutsatser. Ett sätt att lära sig är förstås att fortsätta försöka.

Reafynd

Äntligen har jag fått hem mitt bokpaket. Det har legat på Spelbiten sedan i måndags eftermiddag och ropat på mig så det var på tiden. Se så fina de är. De kommr att pryda sin plats i bokhyllan och förhoppningsvis är de läsvärda också. Tack snälla sambon för att du övertalade mig att kosta på mig lite (som om jag inte brukar göra det ändå).

Så var det bokrea igen

Bokrean betyder inte lika mycket som förr. Jag har förstått att jag inte är ensam om att tycka så och läste till och med om det i senaste numret av Filter. Det var många år sedan jag satt och kryssade för i reakatalogerna och de senaste åren har jag beställt någon enstaka bok från sf-bokhandeln om jag hittat någon intressant inbunden titel. För som jag sagt tidigare så gillar jag inte pocketböcker.

På den tiden jag bodde på en ort med bokhandel så hände att jag tittade in i realokalen någonstans mot slutet och för det mesta blev det något köp men sällan några större, delvis på grund av pengabrist men också för att de få jag köpte bara blev stående i hyllan, olästa. Det brukade kännas som om det borde vara fest med bokrean men jag hade liksom aldrig råd eller lust att festa.

Men i år har jag faktisk noggrant gått igenom en reakatalog, sf-bokhandelns såklart, och prickat för åtta titlar varav sju är på väg hem till mig just nu. Alla utom en är inbundna. Ingen av dem stod på önskelistan men alla är titlar eller författare jag sneglat lite på och förmodligen skulle köpt vid ett eller annat tillfälle och nu får jag dem i inbundet skick och är alldeles darrig av förväntan.

Jag återkommer med titlar och bilder när paketet har anlänt.

Tematrio - Inledningar

Så har jag letat mig upp genom feberdimmorna och mjukstartar lite med en gammal Tematrio. Minnesvärda inledningar handlar den om och jag har letat reda på tre som jag minns fick mig att stanna till lite.

1. The day war was declared, a rain of telephones fell clattering to the cobblestones from the skies above Novy Petrograd. Some of them had half melted in the heat of re-entry; others pinged and ticked, cooling rapidly in the postdawn chill. An inquisitive pigeon hopped close, head cocked to one side; it pecked at the shiny case of one such device, then fluttered away in alarm whn it beeped. A tinny voice spoke: "Hello? Will you entertain us?"

Ur Singularity Sky av Charles Stross

En sådan inledning lovar lovar underhållning och det är precis vad man får när Festivalen drar in och börjar röra runt i folks liv med sina livsfarliga mimare och annat otyg. Humor på hög nivå.

2. It Was a tiemof masquerade.
It was the eve of the High Transcendence, an event so solemn and significant that it could be held but once each thousand years, and folk of every name and iteration, phenotype, composition, consciousness and neuroform, from every school and era, had come to celebrate its coming, to welcome the transfiguration, and to prepare.

Ur The Golden Age av John C Wright

Det känns om om man skall få ta del av någonting stort och fantastiskt, något som ligger så långt in i framtiden att det ogripbart. Det stämmer till viss del. Ibland känns dessa framtida människor så främmande i sitt sätt att tänka och leva att jag har svårt att hänga med men trots det tycker jag att boken höll vad inledningen lovade.

3. When a man you know to be of sound mind tells you his deceased mother has just tried to climb in his bedroom window and eat him, you only have two basic options. You can smell his breath, take his pulse, and check his pupils to see if he's ingested anything nasty, or you can believe him.

Ur The Steel Remains av Richard Morgan.

Den här boken fångade mig från första meningen men tyvärr höll den inte hela vägen. Jag tyckte den var bra men inte riktigt så bra som jag hoppats.

Läst 2010

The Passage - Justin cronin

Halting State - Charles Stross

The Big Over Easy - Jasper Fforde

Cyteen - C J Cherryh

Mainspring - Jay Lake

Pretender - C J Cherryh

Iron Angel - Alan Campbell

The Killing Kind - John Connolly

The Player of Games - Iain M Banks

Summer of Night - Dan Simmons

2010

Största irritationsmomentet: Att Pc Gamers forum blev så trasig efter uppdateringen och att den ännu inte har blivit lagad helt.

Största katastrofen var när jag förlorade mamma i slutet på maj.

Bästa festen: Julbordet med jobbet som blev årets enda fest för mig.

Bästa boken: The Player of Games av Iain M Banks

Största spelupplevelsen: Batman: Arkham Asylum gav en riktigt skön känsla och var roligt att spela. Bioshock nådde inte riktigt upp till samma nivå men det beror mest på det höga tempot. Stämningen var det inget fel på.

Största besvikelsen: StarCraft II

Roligaste samlarutgåvan: Det här blir lite svårt för jag gillar verkligen min BSG-box men jag tror nog att StarCraft II-lådan slår den ändå, trots att jag inte gillade själva spelet.

Roligaste träffen: Catahyas Pepparkaksträff. Bloggträffen på mässan och styrelsemötet i början på juli var också bra men tre dagar tillsammans med trevliga, roliga, fantasyintresserade människor gav lite mer än vad några timmar på ett stökigt kafé rimligtvis kan ge.

Årets Blä! Att jag har varit så väldigt trött.

Årets bästa: Förlovningen med sambon strax efter jul.

Året började tungt med mammas operation i januari och sedan fortsatte det på den vägen. Mammas sjukdom och död har kastat en skugga över hela året och kommer förmodligen fortsätta så långt framöver. Konstigt nog har jag trots det kunnat glädja mig åt saker under året. Jag har träffat trevliga människor, läst bra böcker, sett bra tv och faktiskt försökt må bra mitt i alla akutresor och sjukbesök, begravningar och all sorg. Och året avslutades fint med en förlovning.