Lässtopp

Jag har helt tappat läslusten/-farten och är inte helt säker på vad det beror på. Enligt läsdagboken började jag på Black Light den 11 augusti och har läst 68%. Den är inte dålig. Så länge den rör sig i vår värld är den spännande på det där lågmält hotfulla sättet som jag känner igen från mina två tidigare Elizabeth Hand, Wylding Hall och Generation Loss, men när den svävar ut i syner av/vandringar i den andra världen tappar jag intresset något.

Enbart det hade inte varit ett stort problem, men tyvärr kom en väldigt jobbig och långvarig förkylning på det, eller rättare sagt två förkylningar på varandra med någon vecka emellan. Jag hör till dem som inte orkar läsa när jag är sjuk så läsningen stannade av helt. När jag väl orkade läsa igen var det dags att läsa om Doll Bones av Holly Black inför planerat poddande. Just inspelningen av poddavsnittet var ytterligare en sak som fick skjutas upp på grund av förkylningen.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Vill läsa ut Black Light för att få veta hur det går men känner samtidigt ett väldigt motstånd. Längtar efter att börja på ett flertal andra böcker men vet ju hur svårt jag har att återuppta läsningen efter att ha lagt en bok åt sidan. Å andra sidan befinner jag mig redan i den situationen så det är kanske dags att sluta låtsas och ge upp?

Några tankar om mig som sf-läsare

För ett tag sedan läste jag om Cyteen Av C J Cherryh. Det är en bok jag tycker mycket om och vid denna omläsning kände jag väldig förväntan inför varje lässession trots att jag vet precis vad som händer och hur allt slutar. Det fick mig att fundera lite över vad som gör den så bra. Jag gick tillbaka och läste min något överentusiastiska recension men den säger inte allt det jag känner eller vill säga.

Jag är inte bra på det här med definitioner, särskilt inte när det gäller sf och all dess undergenrer, men en sak jag har förstått är utmärkande för bra sf är att den tar en idé och undersöker den. Själv är jag mindre intresserad av idéer än människor. När jag läste Peter Watts Blindsight hade jag svårt att ta till mig den eftersom den nog var intressant och spännande på många sätt men den inte innehöll en enda människa jag brydde mig om. Rent tekniskt inne den ingen människa alls faktiskt eftersom alla personer som befolkade berättelsen var mer eller mindre bortom människan. Jag kommer aldrig att läsa om Blindsight.

Så har vi Cyteen. Vid senaste genomläsningen slog det mig att den tar en idé, frågan "Går det att kopiera en människa?" och undersöker detta genom ett låta den påverka ett antal människor som det är lätt att bry sig om. Jag känner glädje, ilska, sorg och skräck med de personer jag får följa. detta gör att jag kan känna förväntan inför omläsningen.

Cyteen undersöker alltså om det går att kopiera en människa, inte bara genom att klona kroppen utan även återskapa de erfarenheter som är en del av det som gör oss till dem vi är. Jag vet inte om den lyckas svara på frågan men jag får en underbar upplevelse under läsningen som hjälper till att göra mig till den jag är.

Tematisdag - Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?

Jag är lite sen med att ta mig an den första Tematisdagen och det är ett stort och inte helt lätt ämne. Därför väljer jag att skriva en personlig betraktelse över vad läsningen kan betyda.

Låt mig börja med att berätta om min mamma. Mamma gick bara de (på den tiden) obligatoriska sju åren i skolan. Kanske behövdes hon hemma eller så fanns det något annat skäl men jag vet att gärna hade gått några år till. Hon älskade att läsa och jag vet inte varifrån hon fick kärleken till böcker men det var inte från sin mamma. Mormor tyckte tvärtom det var en meningslös förströelse och bortslösad tid som bättre kunde användas till handarbete och liknande. Men mamma läste, och läste, och läste. Mamma var inte främmande för någon form av litteratur även om det förstås fanns vissa ämnen och genrer hon föredrog. Hon lyckades föra denna kärlek vidare till mig.

Jag tror att läsningen kan vara ett sätt att utvidga sitt språk. Visst är vår första kontakt med språket det talade ordet och det kommer vi ganska långt med men det det skrivna ordet kommer vi inte undan helt även om vi inte är läsare. Att läsa, helst många sorters litteratur, ger ett utvidgat ordförråd som vi kan ha nytta av i många sammanhang för förr eller senare måste vi utanför vår språkliga trygghetszon.

Genom läsning finns också möjligheten att ta in världen. Vi kan lära oss så mycket genom böcker, en del dumheter men också mycket vi kan ha glädje och nytta av. Läsningen kan ge oss insikt i andra sätt att tänka och se världen. Det blir möjligt att uppleva saker vi kanske inte kan uppleva personligen. Läsning kan också ge oss ett sätt att fly vardagen och verkligheten en stund och de som inte tycker det har något verkligt värde kan aldrig ha haft det jobbigt i livet.

Jag vill sluta där jag började, hos mamma. Jag vet att allt det ovanstående stämmer in på mamma. Hon hade ett rikt språk och kunskaper i alla möjliga ämnen. Hon flydde ibland in i en bok när livet var lite för jobbigt. Hennes liv blev på många sätt rikare tack vare att hon var en läsare. Och jag är så glad att hon kunde föra över denna längtan efter läsning till mig.

Tematisdagen kom till på initiativ av Boktimmen. För att delta måste man skicka in minst ett temaförslag. Sedan dras ett av dem varje vecka.

Tillfälligt avbrott?

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör, nämligen avbrutit läsningen av två böcker. Den ena är A Dance with Dragons av George R R Martin, den andra en deckare av Elizabeth George som jag inte kommer ihåg titeln på just nu och jag är för lat för att gå ner och titta. Båda gav mig ett oerhört motstånd och höll på att helt döda min nyfunna läslust. Jag kände att det inte fick ske och lade dem åt sidan.

Martin har jag ju gillat tidigare men det var något med den här jag inte gillade. Kanske att jag helt plötsligt ska lära känna nya och totalt ointressanta personer. Kanske att den utspelar sig i en del av världen som inte är lika intressant. Kanske för att det var för länge sedan jag läste om de personer jag faktiskt känner igen och har hunnit glömma vad som hände senast. Det går säkert att hitta någonstans men jag orkar inte lägga ner energi på att uppdatera mig. Sedan måste jag jag erkänna att jag aldrig var något äkta fan av Daenerys och hittills har hon mest suttit i toppen av en pyramid och väntat.Nej det fick bli ett avbrott och sedan får jag bara hoppas att jag orkar ta upp boken igen någon gång. Kanske är episk fantasy inget för mig egentligen?

George-deckaren  är en ljudbok som jag lyssnade på medan jag lade pussel. Jag brukar ha ganska bra tålamod med ljudböcker och jag har alltid älskat George men de senaste böckerna har varit jobbiga. Det kan bero på att jag inte gillar uppläsaren som stundtals läser väldigt forcerat. Dessutom innehåller berättelsen ett antal verkligt irriterande personer och uppläsaren lyckas göra dem extremt outhärdliga. Nej, jag orkar inte. Tänker ägna mig åt en Maeve Binchy-bok när jag pusslar, på engelska.

Jag hoppas verkligen att jag orkar ta upp Martin igen för jag vill ju verkligen veta hur det slutar. George kanske jag kan låna som pappersbok och läsa ut själv.

Om att sörja Iain Banks

För några månader sedan läste jag att Iain Banks var döende i cancer och det drabbade mig så starkt att jag började gråta. Min reaktion förvånade mig, jag har aldrig varit den idoldyrkande typen som tycker mig känna mina favoritförfattare och jag kände definitivt inte Banks. Jag har inte ens läst så många böcker av honom, än. Så vad var det då som fick mig att reagera så starkt. Efter att ha hunnit smälta och analysera kom jag fram till att det var för att jag fick nyheten av honom själv, med hans egna ord. Till skillnad från att läsa en liten nyhetsnotis fick jag här läsa hur han beskrev upptäckten, diagnosen av sjukdomen och hur han såg på den lilla framtid han hade kvar. Skriva kunde han ju och det direkta i hans berättelse gjorde att jag kom så mycket närmare det hela än genom en nyhetsnotis. Tyvärr hade sjukdomen ett mycket snabbt förlopp och Banks levde inte så länge efter diagnosen. Jag måste erkänna att jag fällde ytterligare tårar när jag läste om hans död.

Men vad har jag då för relation till Banks? Jag hart bara läst fem av hans lyckligtvis många fler böcker men bestämde mig faktiskt redan efter bok två att han är en favoritförfattare som jag måste köpa allt av, eller i alla fall all sf eftersom det var den jag ville läsa. Det började för många år sedan, på sf-bokhandeln i Göteborg, med att jag frågade efter bra science fiction och blev visad till Banks. Jag blev föreslagen två titlar att börja med och valde Excession. Jag måste erkänna att jag inte föll pladask. Bara inledningen av boken var så svårbegriplig att efter några omläsningar bestämde mig för att inte försöka förstå utan bara läsa vidare. Hela boken var ganska svårläst men det var något med humorn och de stora rymdskeppen med sina maskinmedvetanden som fick mig att känna att någon gång skulle jag läsa mer av Banks.

Det gick några år och sedan fick jag låna The Algebraist och älskade den. Då bestämde jag mig för att jag måste läsa allt av Banks så jag började köpa böckerna, från början. Sedan des har jag läst Consider Phlebas, som jag inte tyckte lika bra om (även om jag ser att min recension var ganska positiv), The Player of Games, som är min favorit hittills, och Use of Weapons som var en ganska tung berättelse. Jag har mycket kvar att läsa och det känns betryggande och jag tror även några av böckerna kommer att bli omläsningsböcker så de kommer att räcka länge.

Handlingen i böckerna känns ofta ganska snårig och inte alltid så viktig. Ibland känns det som allt som händer egentligen inte spelar så stor roll i slutändan. Det är på något vis så att resan blir viktigare än målet. I Consider Phlebas t.ex. är det väldigt mycket spännande händelser och knappa undkommanden som i slutändan inte spelar någon som helst roll eftersom allt går åt helvete ändå. Det är väl också den bok jag upplevde hade minst humor och det är synd för humorn är något av det bästa med Banks böcker. Den behövs för att väga upp allt det tunga, för det finns en enorm sorg och ett vemod i de böcker jag läst. Det finns också en storslagenhet som lämnar en lite yr och vilsen efter avslutad läsning.

Jag vet inte hur Banks vanliga böcker är eller om jag kommer ha tid att ge mig på dem. jag har hört mycket gott om dem men har så lite tid och ork för läsning nuförtiden att jag i första hand kommer att koncentrera mig på hans sf, sedan får vi se.

Mellan böcker

Ständigt dessa svåra val! Jag har precis läst ut Wool (recension kommer) och vet inte vad jag ska läsa härnäst. Det finns några titlar jag är extra sugen på men ingen av dem finns här hemma. E-böcker är ju bara ett klick bort men jag får inte pengar förrän på tisdag och de åtta kronor jag har på kontot räcker inte långt. Jag funderar på att helt enkelt vänta, det är ju bara en dag, men är samtidigt rädd att tappa läslusten under tiden. Den kan vara rätt svårt att hitta. Men att börja på fel bok kan få samma effekt.

Kanske kan jag sticka emellan med något lättläst (Charlaine Harris) men det är bättre att spara sådant tills jag behöver det. Hade en liten fundering om att läsa The Rats and the Ruling Sea men upptäckte att jag inte minns hur förra delen slutade och har ingen lust att skumma flera kapitel för att påminna mig.

Jag tror jag tittar på Torchwood istället och ser hur jag känner imorgon.

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

Stoppklossen

Vad ska man göra med med en bok när man kör fast totalt och den blir som en stoppkloss? Det enkla svaret är att man borde lägga den ifrån sig och börja på någon annan, mer lockande. Men nu är jag en sådan där person som inte gärna lägger bort en påbörjad bok. Jag har förstått att jag inte är ensam om det problemet. Det borde vara lätt att lägga ifrån sig en bok som är dålig men problemet är att det är inte alltid det det är frågan om, att man tycker boken är dålig. Ibland är det bara så enkelt att man påbörjar en bok vid fel tillfälle eller livet och andra intressen kommer emellan.

En sak jag inte delar med andra bokbloggare är förmågan att ha två böcker igång samtidigt. Jag har svårt nog med koncentrationen ändå. Inte heller kan jag lägga undan en bok för att läsa något annat emellan och återuppta läsningen vid ett senare tillfälle. Den ursprungliga oviljan bara förstärks med tiden. Egentligen borde det inte spela någon roll. Det finns så många bra böcker man aldrig kommer hinna läsa att det är dumt att lägga tid och energi på en bok som inte lyckas fånga en.

All the Windwracked Stars blev en sådan stoppkloss för mig. Jag kom av mig i läsningen, minns inte varför, och hade svårt att ta upp den igen. Jag kände att den nog egentligen var bra och att jag ville veta hur det slutar men kunde inte riktigt förmå mig att fortsätta läsa. Men det finns en ängslan hos mig att missa något bra på grund av yttre omständigheter så nyligen bestämde jag mig att ta tag i den, fortsätta läsa som om det var en skoluppgift som måste slutföras och försöka hitta tillbaka till läslusten igen. Det fungerade. På några få dagar (kort tid för mig) läste jag ut den och inom kort hoppas jag kunna berätta vad jag egentligen tyckte i slutändan.

Efterlysning

Borttappad: Läslust. Sågs senast till i december vid läsningen av Retribution Falls.

Om någon skulle hitta den, var vänlig kontakta Arina genom den här bloggen.

Läsa om

Att läsa om en favoritbok kan vara som att träffa en gammal vän. Även om det visar sig att man vuxit ifrån varandra och kanske inte har så mycket gemensamt längre har man ändå delade minnen att skratta och gråta åt. Och man behöver bara uppehålla sig vid de betydelsefulla minnena och kan strunta i de tråkiga eller de som helt enkelt förlorat kraften att beröra.

Läslängtan

På grund av diverse omständigheter har jag hållit på med God of Clocks i flera månader nu. Det har varit riktigt segt men nu börjar det lyckligtvis lossna. Detta har i alla fall lett till att jag längtar efter att läsa något riktigt lättillgängligt, gärna roligt, men en omläsning av någon gammal favorit brukar också fungera. Därför köpte jag för ett tag sedan Sookie Stackhouse-boxen med de åtta första delarna. Jag har bara läst den första och den var i alla fall väldigt lättläst. Jag har gått och riktigt längtat efter att få sätta tänderna i den.

Men nu har det ju varit bokmässa vilket innebär en hög nya böcker. När jag nu har införskaffat två Banks så behöver jag inte sitta och hålla på Use of Weapons längre och A Dance with Dragons känns också ganska lockande. Sedan har jag precis fått tillbaka Kiln People som skriker efter att bli omläst. Det är riktigt skönt att känna all denna längtan men jag tror jag ska hålla mig till ursprungsplanen och läsa lite vampyrlusta innan jag ger mig i kast med de tyngre titlarna. Varför chansa?

Om vikten av att välja rätt eller Mellan böcker igen

Jag har ett litet problem. Om jag av någon anledning avbryter läsningen av en bok så är risken väldigt stor att jag aldrig läser ut den. Om avbrottet beror på att boken är dålig så spelar det ju ingen roll men det är inte alltid det det beror på. Ibland är det bara så att annat kommer emellan och jag tappar tråden eller att den helt enkelt inte känns rätt just då. Om det är en bra bok, kanske rentav av en favoritförfattare, så känns det ganska trist.

Jag har svårt att komma ihåg vad jag har läst och ju längre jag kommit desto mer är det som måste läsas om eller skummas igenom för att jag ska hitta tråden igen. Det låter kanske lite konstigt eftersom jag gärna läser om böcker men det är som om ett motstånd växer fram. Vad det beror på vet jag inte riktigt.

Just nu befinner jag mig mellan böcker och det är alltid en tid av mycket vankande och plockande med böcker innan jag känner vad jag vill läsa. Lyckligtvis är det sällan det blir fel när jag väl väljer men av någon anledning är det extra svårt den här gången. Det gick ganska snabbt att sortera ner från tolv till fem titlar men sedan tog det stopp. Problemet är att de fem som är kvar är titlar jag känner ganska starkt för men samtidigt känner jag mig väldigt obeslutsam. Om jag skulle plocka upp fel bok så är risken att jag förstör den för all framtid. Kanske skulle jag läsa något helt annat istället?

Tröskeln

På samma sätt som förälskelsen kan drabba en bara genom de först orden i en bok kan också olusten komma krypande på en. Kanske kan det vara språket eller händelseutveckligen eller rentav en person i berättelsen som gör att man tappar lusten att plocka upp boken och fortsätta läsa. Ibland är det något så enkelt som alltför många korrekturfel. Det skapar en tröskel, ett motstånd, som ibland växer till en barriär av enorma proportioner.

Historikern av Elizabeth Kostova blev liggande i flera år därför att jag störde mig på det rent berättartekniska. En stor del av romanen består av brev coh jag kunde helt enkelt inte köpa hur de var skrivna. De fungerade inte som brev. I Det innersta rummet av Elizabeth George störde jag mig så oerhört på en av huvudpersonerna att jag fick lägga ifrån mig boken. Också den blev liggande i flera år innan jag tog upp den igen, den här gången i form av ljudbok.

Men det händer med bra böcker också. Vissa berättelser kan vara så intensiva eller smärtsamma att läsa att man drar sig för att fortsätta trots att det är både spännande och gripande. Ibland behöver man kanske ta en liten paus. Men jag har tyvärr märkt att motståndet lätt växer under pausen. Det blir svårare och svårare för att till slut bli helt omöjligt att återuppta läsningen. Om det är en bok man egentligen tycker om är det lite sorgligt.

Jag hör till dem som bara vill hålla på med en bok i taget. Ett av skälen är att det gör det lättare att kämpa sig över tröskeln om man inte bara greppar efter en ny bok så fort det blir lite motigt. Jag varvar hellre med tidningar och tidskrifter. Vissa perioder läser jag inte alls. Till skillnad från många andra bokbloggare så känner jag mig hel även utan en bok i handen.

Jag har i alla fall kommit på att om jag väljer med omsorg vilken bok jag börjar läsa så är risken mindre att det tar stopp. Vissa böcker, ofta de bästa, kräver att man läser dem vid precis rätt tidpunkt i livet. Det gäller att pricka den. Det är också en konst.

Jag, en glad amatör

Jag tillhör den där föraktliga skaran glada amatörer som bloggar om böcker i stället för om litteratur. Jag har fått intrycket av att vi skulle vara farliga på något vis. Antingen så tränger vi undan de "riktiga" medierna eller så verkar vi fördummande. Jag kommer inte ihåg allt som sagts och skrivits och orkar inte leta efter källor och eftersom jag är en ytlig amatör behöver jag ju inte göra det heller.

När jag startade den här bloggen hade jag inga högre ambitioner än att få skriva om de böcker jag älskar och om några jag inte alls älskar. Jag har oftast mindre att skriva om de senare eftersom jag inte läser ut dem. Jag behöver nämligen inte läsa ut sådant jag inte gillar. Därav min något entusiastiska framtoning. Ibland försöker jag analysera och gå lite på djupet men eftersom jag saknar verktygen, t.ex en högre utbildning, så blir det inte så ofta. Men det finns andra bloggare som har verktygen och använder dem också.

Jag har som underrubrik Om böcker, litteratur och läsning. Jag har funderat på att plocka bort ordet litteratur men så tänkte jag att va fan, jag får väl skriva vad jag vill. Det halkar säkert in en och annan besökare som besviken vänder i dörren men inte gör det mig något. Sedan är jag väl dömd redan på förhand eftersom jag mest läser och skriver om science fiction och det är ju inte riktig litteratur, eller?

Nu tror jag att för att kunna tränga undan de "riktiga" medierna så måste man göra något bra. Eller menar de att läsarna är så korkade att de inte klarar av att välja "rätt" om det finns för mycket att välja mellan. Om läsarna verkligen är så korkade så tror jag inte de kan tillgodogöra sig några djupare litteraturanalyser ändå. Men vad vet jag.

Jag tror, precis som många andra, att vi kompletterar övriga medier. Det finns t.ex. något tilltalande i de samtal som lätt uppstår kring något ämne, att kunna träffas i verkligheten och fortsätta diskussionen. Sedan har vi det enorma utbudet. Det finns minst en för alla smaker. Om någon t.ex. vill läsa om sf så har de kanske något mer att hämta hos mig än hos DN. Att det sedan finns andra som skriver bättre om sf än jag gör är en helt annan fråga.

Kärlek från första meningen?

Det här är något jag funderat på i flera år. Faktum är att jag funderar på det varje gång jag börjar på en ny bok eller rentav när jag får den i min hand. Men jag kanske skall ta det från början.

För några år sedan när jag gick på Komvux så diskuterade vi musik på engelskan. Läraren pratade om den där känslan av omedelbar förälskelse som kan komma över en när man börjar lyssna på någon ny musik. Eftersom han visste att jag var en läsande människa vände han sig till mig och frågade om jag trodde samma sak kunde hända med litteratur. Han undrade om det var möjligt att man bara genom att läsa de första orden eller det första stycket kunde veta att boken skulle gå direkt in i hjärtat på en. Om det var möjligt att redan den första meningen kunde framkalla den där rysningen av lycka och förväntan som de första tonerna i en ny musikbekantskap kan framkalla. Jag svarade utan tvekan ja på frågan. Själv var han tveksam.

Hur som helst fick det mig att fundera. Det har hänt både en och två gånger att jag har hört något okänt musikstycke och känt att det griper tag i mig, att jag måste få veta vad det är och kanske köpa skivan. Men har jag verkligen känt det så för någon bok?

Jag känner ofta en pirrande förväntan när jag börjar på en ny bok men det är just det, förväntan. För, handen på hjärtat, hur ofta läser du en bok som du inte har någon uppfattning om redan innan du öppnar den? Jag köper sällan en bok utan att ha en aning om vad jag får. Jag läser boktips och recensioner, får tips av vänner eller bär hem favoritförfattarens senaste. Om inte annat läser jag baksidestexten. Allt detta bidrar naturligtvis till läsupplevelsen. När jag väl läser den första meningen har jag redan bildat mig en uppfattning. Men hur mycket påverkar den uppfattningen min lyckokänsla när jag börjar läsa en riktigt bra bok? För jag måste säga att det är sällan den känslan sviker mig. Det är inte alltid den infinner sig direkt men om den gör det brukar den vanligtvis stanna. Kanske är jag lättflörtad.

I mars i år deltog Mårten på Pocketpocketpocket i ett test av just det här. Han fick två böcker om vilka han inte fick veta något i förväg. Han skriver om detta projekt här, här, här och här. I det här fallet uppstod definitivt ingen förälskelse men om det beror på bristen på förhandsinformation eller på bokvalet törs jag inte säga.

Så frågan är, kan man bli förälskad i en bok vid första meningen eller startar förälskelsen redan innan? Spelar det egentligen någon roll? Vad tror ni?

Språklig irritation

Jag har läst ut Det stumma vittnet av Agatha Chrisite och måste säga att jag är förvånad över hur många irriterande konstigheter jag hittar i texten. Jag läste väldigt mycket Christie som ung och då märkte jag inget konstigt. Kan det bero på att jag läst så mycwet sedan dess och dessutom själv arbetat med skrivande?

Ta bara det flitiga användandet av "nåra". Först trodde jag bara att det var ett litet tryckfel men märkte snart att det användes genomgående istället för "några". Hur i hela friden kan något sådant ha fått slinka igenom. I jämförelse med det så var det en bagatell att att "dom" användes i stället för "de" och "dem". Sedan var det väldigt mycket näven och jycken och liknande och av någon anledning har jag svårt för det också men jag har inte läst originalet och kan faktiskt inte säga om det stämmer med dess språknivå.

Tydligt är i alla fall att jag har blivit känsligare för sådana nyanser. Kanske är det därför jag tycker om att läsa på engelska. Jag kanske helt enkelt inte uppfattar dessa språkliga egenheter då.

Själva berättelsen tillhör inte mina favoriter heller. Jag kom inte ihåg vem som var mördaren men störde mig faktiskt på hela upplägget av boken. Sedan har jag alltid tyckt bättre om Miss Marple än Poirot och det var ju också ett minus. En lite småspännande bagatell skulle jag kalla den för. Nåja, fem kronor var den väl värd.

Jag är inte död

Nej, jag har bara varit upptagen med annat. Här följer en lista på vad jag sysslat med på senaste tiden.

Plockat svamp
Läst på om datorbygge
Byggt dator
Fixat inställningar och program på nya datorn
Spelat spel på nya datorn
Flyttat över filer från gamla datorn
Jobbat

Läst A Feast for Crows har jag i stort sett bara gjort till frukosten och eftersom jag inte äter frukost på arbetsdagar och dessutom hade besök förra helgen så har det alltså inte blivit mycket läst. Boken är bra men det finns helt enkelt för mycket annat som lockar.

På senare tid har jag därför bara lyckats hålla bloggen igång med hjälp av diverse utmaningar och på sistone har det inte funnits några sådana som jag känt att jag klarar att deltaga i. De flesta är för svåra helt enkelt.

Men jag har inte lagt av och planerar inte heller att göra det. Det handlar bara om att komma in i läsningen igen, få lite ordning på allt runt omkring och få lust att skriva om böcker. Jag älskar ju böcker och läsning och allt som hör till och vill gärna dela med mig av mina tankar. Men jag har lagt märke till att aktiviteten har varit låg på många av mina favoritbloggar så jag är tydligen inte ensam.

Inte skäms jag heller

Jag har varit bortrest med jobbet sedan i fredags morse. Och vet ni vad? Jag tog inte med mig en enda bok. Jag funderade på när jag skulle kunna läsa. På resan ut ville jag helst umgås med mina arbetskamrater. Sedan skulle vi cykla och äta och festa och jag kunde visserligen se små luckor där jag kanske skulle hinna läsa en sida eller två men jag känner mig själv, det blir aldrig av.

Jag tog med mig mp3-spelaren istället och köpte Uti vår hage och Get Fuzzy på stationen. Och det var just vad jag orkade med i natt när vi blivit utslängda från baren (de stängde).

Utsikt från Sydkoster Hotell Ekenäs

Mer av samma

Jag har läst ut Destroyer av C J Cherryh och slås av hur lika böckerna i serien är. Destroyer är del sju av hittills tio och alla delarna har följt samma mönster. Först summeras handlingen i föregående del ihop genom Bren Camerons funderingar över de senaste händleserna. Sedan inträffar en politisk kris. Bren funderar lite över olikheterna mellan Atevi och människor. Han har dåligt samvete över att han försummar sin mänskliga familj. Sedan blir det lite action och eldstrid och ett lyckligt slut där alla lever lyckliga till nästa kris i nästa bok. Jag älskar det.

Naturligtvis är det lite variation, men inte mycket. Det spelar ingen roll att de ger sig ut i rymden, berättelsen utvecklas ändå efter samma mönster. Jag kan förstå att en del männsikor inte läser serier, inte vill lägga tid på att läsa samma berättelse om och om igen eller en berättelse utan slut. Själv är jag en omläsare och har inget emot att få mer av samma. Det finns en trygghet i att veta vad man har att vänta sig. Det är därför jag gillar Star Trek.

Det betyder inte att jag inte tycker om nya upplevelser. Tvärtom tycker jag om att bli överraskad men inte alltid. Ibland är det skönt att veta att det kommer bli spännande, men bara lagom spännande. Det är roligt att åter få träffa personer man tycker om och läsa om deras äventyr. Jag läser inte i första hand för att lära mig något nytt. För mig är läsning en flykt från en trist vardag eller ren underhållning. Då passar Cherryhs Foreigner.
-serie alldeles utmärkt.

Kommentar till Är vampyrer bättre än Läckberg?

Magix ställer frågan Är vampyrer bättre än Läckberg? Jag har också undrat lite över det där. Själv läser jag varken Läckberg eller Meyer men har däremot läst Harris och tänker läsa mer. Det mesta jag läser och älskar ligger knappast på någon hög litterär nivå men för mig handlar det om underhållning. Jag läser för att för en stund gå in i en annan värld och uppleva spännade saker som berör mig.

Ett dåligt språk är väldigt störande. Språket måste inte vara fantastiskt men det skall vara någorlunda korrekt och inte innehålla alltför mycket egenheter. Men ju bättre en berättelse är desto mer tolerant är jag. Att jag inte läser Läckberg eller Meyer beror på att deras berättelser inte utövar någon som helst lockelse på mig. Jag läser nästan aldrig svenska författare eftersom de skriver för nära min egen verklighet. Varför skulle jag då vilja läsa om äktenskapsbekymmer och kaffebryggande? Meyer ligger visserligen långt från verkligheten men berättelsen verkar vara på nivå med de där billiga kärleksromanerna som jag läste en period men växte ifrån när jag var femton.

Därför förvånas jag när så många faller för Meyer. Visst, språket är dåligt och berättelsen banal, men de är ju så fantastiska ändå, skriver de flesta bloggare. Varför? Har alla kvinnliga bloggare blivit femton år på nytt? Själv känner jag bara en stark irritation när jag hör berättas om Bella och Edward och har noga aktat mig för att ens ta i en Meyer. Tänk om jag också skulle drabbas.

Mitt snobbiga jag skulle nog gärna se ner på människor som läser både Läckberg och Meyer men jag är väl medveten om hur många som ser ner på mig för att jag läser sf. Så jag nöjer mig med att konstatera att det är inget för mig och att förundras att det är något för så många.