Svårigheten med att recensera bra böcker

Jag har tre böcker som ligger och väntar på att recenseras. Gemensamt för dem är att det är böcker jag tyckte var mycket bra. Jag vet bara inte hur jag skall kunna förmedla det och varför jag tycker så.

När jag läser en dålig bok har jag oftast inga svårigheter att peka på problemen. Språket kanske är taffligt, personerna är inte trovärdiga, berättelsen håller inte hela vägen, och så vidare. När jag läser en bra bok så är det väldigt mycket svårare att peka på dess goda sidor. Visst händer det att jag reagerar på språket, tycker det är vackert eller speciellt. I vissa berättelser har ju språket något av huvudrollen. För det mesta är det dock så i de romaner jag läser att språket bara är ett redskap för att berätta något och så länge det redskapet fungerar så finns det inte så mycket mer att säga. Man tar liksom för givet att språket skall fungera och lägger inte märke till det när det gör det.

Lite på samma sätt är det med berättelsens övriga beståndsdelar. Intrig och personer ska helt enkelt vara trovärdiga. Det som blir kvar då är rent subjektiva upplevelser som att man tycker om huvudpersonerna och det säger egentligen inte så mycket om romanen i sig utan mer om mina preferenser.

Det är här min osäkerhet sätter in. Är boken bra eller är det bara jag som tycker det? För det är ju inte samma sak. Om jag tar en berättelse till mitt hjärta och blir alldeles varm inombords av att läsa den men inte kan förmedla varför så är risken stor att den inte är så bra egentligen om jag analyserar den objektivt. Jag känner kanske att jag inte har redskapen att göra en sådan analys, obildad som jag är.

Nu har jag förmånen att ha en egen blogg, utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, och det borde ju göra det lättare. Jag får faktiskt lov att säga att jag älskar en bok utan att för den skull vara tvungen att förklara varför. Men då försvinner ju lite meningen med att skriva om boken. Jag vill ha redskapen och kunskapen att skilja på bra och dåligt och förmågan att förmedla mina slutsatser. Ett sätt att lära sig är förstås att fortsätta försöka.

Några länkar och funderingar

Hans Persson på Du är vad du läser frågade för en tid sedan "Vilka författare definierar ditt läsande?". Det handlar alltså om författare man har läst allt eller nästan allt av. Jag funderade och kom fram till att det finns nog ingen författare som jag ens vill läsa allt av. Varje gång jag kom på någon så slog det mig att det var bara en specifik del av författarskapet som intresserade mig. Jag har till exempel läst hela Narnia-serien men känner ingen som helst dragning till Lewis övriga böcker. Förut läste jag allt av King men det var innan han slutade skriva skräck. Till och med favoritförfattare som David Brin och Orson Scott Card har skrivit böcker som jag inte alls vill läsa.

Det finns egentligen bara en författare som jag vill läsa och äga allt av och det är Anthony Price. Jag vet inte vad det säger om mig egentligen.

Senare frågade samme hans efter den mest älskade svenska boken. Men ingen är att man skall skicka sin lista på tio svenska favoriter för att han sedan skall kunna sammanställa resultatet. Man har året ut på sig. Jätteintressant, tänkte jag och satte mig att fundera. Bara för att upptäcka att jag knappt läser svensk litteratur. Visst har jag läst svenskspråkiga böcker i mitt liv, säkert fler än tio också, men jag kan bara komma på ett par som jag tyckte om. Om man skall få en lista på den mest älskade svenska boken så måste ju meningen vara att man skall rösta på böcker som faktiskt gav en något vid läsningen.

Det känns lite sorgligt att jag har så få titlar i minnet. Har jag läst få svenska titlar? Har jag dåligt minne? Tyckte jag inte de var bra? Jag förmodar att det säger mer om mig och mina läsvanor än något annat. Jag har några veckor till på mig att fundera så vi får väl se vad jag kan komma fram till.

Sookie och True Blood

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. Jag avskyr vampyrromantik!

Det handlar inte om att jag ser ner på den typen av litteratur eller filmer utan snarare om att det inte ger mig något. Förutom en period i de tidiga tonåren då jag slukade kioskromaner så har jag aldrig brytt mig om romantisk litteratur. Dessutom vill jag att vampyren skall ha monsterstatus och inte vara någon tjusig men farlig varelse att tråna efter. Det känns fel.

Men jag läste ju Charlaine Harris!? Nå, det var så här. En dag på bokmässan för många många år sedan gick jag till sf-bokhandelns monter. Där delade de ut små pocketar med provkapitel ur olika böcker, bl.a. de första kapitlen ur Dead Until Dark. Det var någonting med den här orädda lilla servitrisen som gav sig ut endast beväpnad med en kätting för att rädda en vampyr. Jag bestämde mig för att den boken måste jag läsa. Det dröjde dock många år innan jag gjorde verklighet av in plan.

När det började talas om denna fantastiska vampyrserie, True Blood, och jag insåg att den byggde på böckerna om Sookie kände jag faktiskt ett visst intresse. Men jag insåg att jag skulle vilja läsa böckerna först och skyndade mig att köpa och läsa del ett. Och den var precis som jag hade tänkt mig. Rolig och spännande med en del pinsamma sexscener. Jag gillade och ville ha mer. Sedan började tv-serien och jag tittade med förtjusning, kände igen och myste. Till en början, sedan kände jag inte igen mig längre.

Problemet med True Blood är för mig att den handlar alldeles för lite om Sookie. Det måste naturligtvis bli så eftersom det är en helt annan berättarteknik och man inte kan se allt genom hennes ögon som i böckerna. Att berättelsen sedan avviker ganska kraftigt kan vara en följd av detta eller kanske att de väver samman flera av böckerna. Jag vet inte eftersom jag bara läst den första än. I vilket fall får det följden att det känns som vilken vampyrserie som helst. När jag såg förra veckans avsnitt härom dagen kände jag att jag kanske inte kommer att fortsätta att titta.

Jag vill verkligen tycka att det är bra. Varför vet jag inte. Jag gillar ju inte vampyrromantik och borde kanske lägga min energi på annat i stället. Läsa böckerna t.ex.

Apropå föregående inlägg

Här är Nationalencyklopedins ordlistas definition av ordet litteratur:

(sammanfattningen av) alla skrivna eller tryckta arbeten över huvud taget el. inom ngt område

Så jag behåller nog ordet i underrubriken till bloggen ändå.

Jag, en glad amatör

Jag tillhör den där föraktliga skaran glada amatörer som bloggar om böcker i stället för om litteratur. Jag har fått intrycket av att vi skulle vara farliga på något vis. Antingen så tränger vi undan de "riktiga" medierna eller så verkar vi fördummande. Jag kommer inte ihåg allt som sagts och skrivits och orkar inte leta efter källor och eftersom jag är en ytlig amatör behöver jag ju inte göra det heller.

När jag startade den här bloggen hade jag inga högre ambitioner än att få skriva om de böcker jag älskar och om några jag inte alls älskar. Jag har oftast mindre att skriva om de senare eftersom jag inte läser ut dem. Jag behöver nämligen inte läsa ut sådant jag inte gillar. Därav min något entusiastiska framtoning. Ibland försöker jag analysera och gå lite på djupet men eftersom jag saknar verktygen, t.ex en högre utbildning, så blir det inte så ofta. Men det finns andra bloggare som har verktygen och använder dem också.

Jag har som underrubrik Om böcker, litteratur och läsning. Jag har funderat på att plocka bort ordet litteratur men så tänkte jag att va fan, jag får väl skriva vad jag vill. Det halkar säkert in en och annan besökare som besviken vänder i dörren men inte gör det mig något. Sedan är jag väl dömd redan på förhand eftersom jag mest läser och skriver om science fiction och det är ju inte riktig litteratur, eller?

Nu tror jag att för att kunna tränga undan de "riktiga" medierna så måste man göra något bra. Eller menar de att läsarna är så korkade att de inte klarar av att välja "rätt" om det finns för mycket att välja mellan. Om läsarna verkligen är så korkade så tror jag inte de kan tillgodogöra sig några djupare litteraturanalyser ändå. Men vad vet jag.

Jag tror, precis som många andra, att vi kompletterar övriga medier. Det finns t.ex. något tilltalande i de samtal som lätt uppstår kring något ämne, att kunna träffas i verkligheten och fortsätta diskussionen. Sedan har vi det enorma utbudet. Det finns minst en för alla smaker. Om någon t.ex. vill läsa om sf så har de kanske något mer att hämta hos mig än hos DN. Att det sedan finns andra som skriver bättre om sf än jag gör är en helt annan fråga.

Kärlek från första meningen?

Det här är något jag funderat på i flera år. Faktum är att jag funderar på det varje gång jag börjar på en ny bok eller rentav när jag får den i min hand. Men jag kanske skall ta det från början.

För några år sedan när jag gick på Komvux så diskuterade vi musik på engelskan. Läraren pratade om den där känslan av omedelbar förälskelse som kan komma över en när man börjar lyssna på någon ny musik. Eftersom han visste att jag var en läsande människa vände han sig till mig och frågade om jag trodde samma sak kunde hända med litteratur. Han undrade om det var möjligt att man bara genom att läsa de första orden eller det första stycket kunde veta att boken skulle gå direkt in i hjärtat på en. Om det var möjligt att redan den första meningen kunde framkalla den där rysningen av lycka och förväntan som de första tonerna i en ny musikbekantskap kan framkalla. Jag svarade utan tvekan ja på frågan. Själv var han tveksam.

Hur som helst fick det mig att fundera. Det har hänt både en och två gånger att jag har hört något okänt musikstycke och känt att det griper tag i mig, att jag måste få veta vad det är och kanske köpa skivan. Men har jag verkligen känt det så för någon bok?

Jag känner ofta en pirrande förväntan när jag börjar på en ny bok men det är just det, förväntan. För, handen på hjärtat, hur ofta läser du en bok som du inte har någon uppfattning om redan innan du öppnar den? Jag köper sällan en bok utan att ha en aning om vad jag får. Jag läser boktips och recensioner, får tips av vänner eller bär hem favoritförfattarens senaste. Om inte annat läser jag baksidestexten. Allt detta bidrar naturligtvis till läsupplevelsen. När jag väl läser den första meningen har jag redan bildat mig en uppfattning. Men hur mycket påverkar den uppfattningen min lyckokänsla när jag börjar läsa en riktigt bra bok? För jag måste säga att det är sällan den känslan sviker mig. Det är inte alltid den infinner sig direkt men om den gör det brukar den vanligtvis stanna. Kanske är jag lättflörtad.

I mars i år deltog Mårten på Pocketpocketpocket i ett test av just det här. Han fick två böcker om vilka han inte fick veta något i förväg. Han skriver om detta projekt här, här, här och här. I det här fallet uppstod definitivt ingen förälskelse men om det beror på bristen på förhandsinformation eller på bokvalet törs jag inte säga.

Så frågan är, kan man bli förälskad i en bok vid första meningen eller startar förälskelsen redan innan? Spelar det egentligen någon roll? Vad tror ni?

Kommentar till Är vampyrer bättre än Läckberg?

Magix ställer frågan Är vampyrer bättre än Läckberg? Jag har också undrat lite över det där. Själv läser jag varken Läckberg eller Meyer men har däremot läst Harris och tänker läsa mer. Det mesta jag läser och älskar ligger knappast på någon hög litterär nivå men för mig handlar det om underhållning. Jag läser för att för en stund gå in i en annan värld och uppleva spännade saker som berör mig.

Ett dåligt språk är väldigt störande. Språket måste inte vara fantastiskt men det skall vara någorlunda korrekt och inte innehålla alltför mycket egenheter. Men ju bättre en berättelse är desto mer tolerant är jag. Att jag inte läser Läckberg eller Meyer beror på att deras berättelser inte utövar någon som helst lockelse på mig. Jag läser nästan aldrig svenska författare eftersom de skriver för nära min egen verklighet. Varför skulle jag då vilja läsa om äktenskapsbekymmer och kaffebryggande? Meyer ligger visserligen långt från verkligheten men berättelsen verkar vara på nivå med de där billiga kärleksromanerna som jag läste en period men växte ifrån när jag var femton.

Därför förvånas jag när så många faller för Meyer. Visst, språket är dåligt och berättelsen banal, men de är ju så fantastiska ändå, skriver de flesta bloggare. Varför? Har alla kvinnliga bloggare blivit femton år på nytt? Själv känner jag bara en stark irritation när jag hör berättas om Bella och Edward och har noga aktat mig för att ens ta i en Meyer. Tänk om jag också skulle drabbas.

Mitt snobbiga jag skulle nog gärna se ner på människor som läser både Läckberg och Meyer men jag är väl medveten om hur många som ser ner på mig för att jag läser sf. Så jag nöjer mig med att konstatera att det är inget för mig och att förundras att det är något för så många.

Lyckliga slut?

Jag har inget emot lyckliga slut. Faktum är att jag behöver dem ibland. Men det händer ibland att det som borde vara ett lyckligt slut inte känns som ett sådant.

Ett exempel är En vän i nöden av Robert Westall. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om Harry som under en bombnatt förlorar hem och familj. När han dras levande ur spillrorna bestämmer han sig för att fly för att inte tvingas bo i fosterhem. Tillsammans med en herrelös hund börjar han sina vandringar. Han träffar på många människor, både goda och mindre goda och hamnar slutligen hos en man som är villig att ta hand om honom. Mannen vill göra det ordentligt genom att adoptera Harry. Då visar det sig att Harrys familj har överlevt. Slutet gott, allting gott. Eller?

Nej jag tycker inte det. När Harry äntligen har funnit ro i tillvaron och ett tryggt hem så skall han slitas upp och återförenas med föräldrar som inte alls är överlyckliga över att han lever utan bara arga för att han tog med sig familjens viktiga papper. Det känns inte som en trevlig och harmonisk familj och därför blev jag ledsen när jag läste boken. Löjligt? Ja säkerligen, men så fungerar jag.

Lite på samma sätt kände jag som barn när jag läste sagor som Skönheten och odjuret, eller andra förvandlingssagor där någon ung hjälte eller hjältinna blev kär i någon best eller någon människa i djurgestalt, till exempel Askepåten och den lilla åttan. När hjälten blev förälskad bröts förtrollningen och föremålet för förälskelsen förvandlades till en underskön prins eller prinsessa, och jag blev besviken. Jag tyckte det var så tilltalande att någon kunde älska en råtta eller ett odjur men efter förvandlingen försvann magin. Kärleken blev vanlig och tråkig. Det är först som vuxen jag kan förstå och definiera dena känsla av besvikelse.

Jag tycker inte om magi

Nja, det stämmer väl inte helt men till viss del. Som jag nämn tidigare så hade Jordans tidiga berättelser en enkelhet som var tilltalande. Visst, hans värld var full av magi men det var snarare som man anade än att man matades med magiska under i tid och otid. Huvudpersonerna var vanliga människor som råkade ut för ovanliga saker. Sedan fick magin en mer framträdande plats, användes dagligen och blev mäktigare och mäktigare. När de förjade kasta balefire omkring sig blev jag uttråkad. Rand gick från att vara en intressant yngling till en mäktig tråkmåns.

Sedan har vi Hobb. I Farseer-serien handlade de två första böckerna mest om den oäkta sonen Fitz liv och leverne i och omkring Buckkeep. Visst fanns magin där, men mest som ett ganska vardagligt inslag. Fitz länk till vargen Nighteyes, Veritys fjärrskådande, allt var en del av det dagliga livet på ett naturligt sätt. Inte så att alla kunde utöva magi, men det var accepterat som något naturligt och det hölls på en ganska stillsam nivå. I den tredje delen däremot var det floder av ren magi och drakar och ack så tråkigt

När jag nu läser Martin finner jag att magin finns där. Den skymtar igenom i barnen Starks länkar till sina vargar (vad är det med fantasy och vargar?) och i lite brinnande svärd och vandrande lik. Men för det mesta ligger den som en bakgrundsmusik som skapar stämning utan att störa. Men tyvärr kommer drakarna starkt, och jag måste erkänna att de avsnitten är de som intresserar mig minst.

Kanske är det när det blir för mycket som jag tappar lusten? Jag minns när jag läste Gengångare av Peter Straub. I början var det kusligt och obehagligt, men när gatorna fylldes av vandrande lik blev det bara löjligt.

Jag läser gärna science fiction, hellre än fantasy faktiskt, och har gjord det i många år. Den får gärna innehålla teknik och fantastiska idéer men människan måste stå i centrum. Ibland frågar jag mig varför jag tycker om just sf när jag ändå bara vill läsa om människor. Jag har inget riktigt svar att komma med. Även här föredrar jag "vanliga" människor i ovanliga situationer.

Jag tror jag vill ha hjältesagor helt enkelt. Men jag föredrar hjältar som Askepåten (en slags manlig askungen) framför riddaren i den skinande rustningen. Ge Askepåten en skinande rustning och ett magiskt svär med vilket han med ett enda svep dödar tjugo fiender, och han blir ointressant. Jag blev till och med besviken när råttan han gifte sig med blev förvandlad till en prinsessa.

Nej, jag tror helt enkelt att det är det mänskliga som intresserar mig. När romanfigurerna blir för mäktiga, för superhjältelika, upphör de att vara just mänskliga. Hur mycket kryptonit eller annat elände man än hittar på för att skapa svagheter hos dem så kan det inte ta bort den där känslan av närhet man kan känna till pojken eller flickan som kastas ut i en värld av faror med bara sitt förstånd till vapen och rustning.

Betyder detta att jag faller för billiga knep? Kanske det, men vad gör det?

Det gjorde du bra, Robert Jordan

Det var när jag skrev en kommentar till det här som det gick upp för mig vad Tolkien hade ställt till med. Det är hans fel att jag så länge undvek fantasy.

Jag läste Sagan om ringen som ganska ung (minns inte exakt hur ung). Min mamma hade berättat om dessa fantastiska böcker och försökt få mig att läsa dem, och till slut lyckades hon. Jag höll på att stupa redan i inledningen men kämpade mig dock vidare eftersom jag kan vara envis. Jag läste och läste och medger att det bitvis var riktigt spännande. Men mot slutet blev det outhärdligt tråkigt och efter att ringen förstörts gitte jag inte läsa vidare.

Sedan dröjde många år innan jag lät mig luras att läsa fantasy igen. Denna gång var det Donaldsons böcker om Thomas Covenant, även dessa på mammas rekommendation (jag lär mig tydligen aldrig). Även dessa fann jag tillräckligt spännande för att jag skulle kämpa mig vidare, men det var verkligen fråga om att kämpa. Och precis som med Tolkien orkade jag aldrig läsa ut den sista boken. Och åren gick.

Sedan fick jag en ny vän, en envis sådan som tjatade och tjatade och till slut lyckades övertala mig att börja läsa Robert Jordan. Och sen var jag fast. Det fanns en enkelhet där i början. Vanliga människor som råkar ut för ovanliga saker är av någon anledning väldigt tilltalande att läsa om.

Mycket kan sägas om Jordan och mycket har sagts. Själv stör jag mig på många olika saker i Jordans böcker. Till exempel hans sätt att skildra "starka" kvinnor som beskäftiga och domderande på ett sätt som driver mig till vansinne ibland. Alla personer som han envisades med att tillföra berättelsen hela tiden. Till slut gick det inte att hålla isär dem. Det faktum att ju mäktigare Rand blev desto mindre intressant blev han och berättelsen om honom. Och inte minst att han inte avslutade den i tid utan lät allt flyta iväg till en jäkla soppa.

Men de där tidiga böckerna då huvudpersonerna ännu var ganska normala unga män och kvinnor, då, när det gick att överblicka handlingen, då hade jag riktigt trevligt. Och när jag sedan tröttnade på Jordan (har inte läst den elfte boken) kunde jag leta mig vidare till annan fantasy för jag hade öppnat mitt sinne.

Så tack Robert Jordan för att du gav mig nyckeln till en helt ny värld.

Några tankar om översättning

På Vetsaga kan man läsa en lång text som bland annat jämför de båda översättningarna av Tolkiens The Fellowship of the Ring. Det ställs frågor om översättarens roll som just översättare eller eventuellt tolkare av en författares text. Intressant och tankeväckande.

Jag har sysslat lite med översättning själv, dock inte av något så välkänt verk som Tolkiens. Det har dock fått mig att fundera på översättarens plikt och rättigheter. Jag menar att varje läsning av en text är en tolkning av densamma. Det spelar ingen roll om det är skrivet på ens eget språk. Frågor om betydelse eller avsikt kan uppstå ändå, ibland även om verkets ton eller stilnivå. Är det allvarligt menat? Ironiskt? Detta är vanligen inget problem, min tolkning eller upplevelse av en text är just min. Men när man gör tolkningen för någon annans räkning ser det lite annorlunda ut. Det är så lätt att bara lägga till ett ord som ändrar värdet på det som skrivs. Det blir en tolkning i flera led. Först tolkar jag som översättare författarens text. Sedan tolkaren läsaren min översättning. Det kan ju bli rena viskningsleken till slut.

Nu överdriver jag naturligtvis. Jag tror de allra flesta översättarna är bra på att hålla sig till författarens intentioner. Jag vet att det har blivit vanligare med samarbete mellan översättare vilket jag tror är bra. Det är lätt att bli blind för sina egna egenheter.

I fantasyn är det ganska vanligt med namn som betyder något på ett mer konkret vis än allas våra namn har en viss betydelse från början. Personligen har jag väldigt svårt för översatta namn. Det spelar ingen roll att namnet har en betydelse på originalspråket, det blir ändå fånigt när det översätts. Ytterligare ett skäl att läsa på originalspråket så långt det är möjligt.

Enkät

Eftersom det går så trögt med allting just nu kan jag ju åtminstone svara på den här bokenkäten som först så hos Martina.

1. Den värsta läsupplevelse du haft?
Jag kan inte komma på någon nu faktiskt. Jag brukar för det mesta hitta rätt när jag väljer men det finns ju sådant man blir mer eller mindre tvungen att läsa, t ex i skolan. Högläsningen av Flugornas herre var väl ingen hit direkt, jag avskyr verkligen den boken. Förresten, Pojken som kallades Det var ju riktigt gräslig på alla plan.

2. Vilken bok har påverkat dig mest hittills?
Påverkat hurdå? Sådan där är alltid svårt att svara på. Jag tror inte att någon bok någonsin har förändratt mitt liv eller mitt sätt att tänka, men många böcker har gett mig starka upplevelser. Några titlar jag kommer ihåg och ofta återkommer till i tankar och rekommendationer till vänner är: Kiln People av David Brin, Cyteen av C J Cherry, Songmaster av Orson Scott Card, Narnia-böckerna av C S Lewis och Bartimaeus-böckerna av Jonathan Stroud.

3. Har du läst någon bok som du blivit riktigt skrämd av?
Jurtjyrkogåden. Jag var rädd för min katt när jag läste den. Hade ganska nyligen flyttat hemifrån och var väl inte helt van att vara ensam.

4. Vad använder du som bokmärke?
Jag samlar på bokmärken och har långt fler än jag behöver. Inför varje ny bok bläddrar jag igenom dem och väljer ut ett jag tycker passa till just den berättelsen.

5. När brukar du läsa? Hemma, på jobbet, på morgonen, på förmiddagen, på kvällen, innan du lägger dig...?
Oftast på eftermiddagarna. Har försökt läsa på lunchen på jobbet, men det bulltrar för mycket.

6. Vad var den första bok du läste?
Min mormor brukade stolt berätta att jag läste Jorden runt på 80 dagar innan jag började skolan. Det är inte sant. Jag kunde inte läsa innan jag började skolan men jAag lärde mig snabbt när jag väl börjat. Jorden runt kan mycket väl ha varit en av de första böckerna jag läste, mennågot mormor missade var att det var en lättläst version.

7. Vad är bättre, pocket eller inbundet?
JAg älskar inbundet. Det är snyggare och lättare att hantera tycker jag. Men pocket är billigare och väger mindre så det har ju sina fördelar det också. Var jag rik skulle jag dock satsa på inbundet i första hand.

8. Vilken bok läser du nu?
Vad de döda vet av Laura Lippman.

9. Och vilken sida är du på?
Ingen aning, tror jag har en tredjedel kvar ungefär.

10. Brukar du lämna "kännetecken" i dina böcker? (klottrar i dom, spiller mat/dryck på dom & andra barbariska åtgärder?)
Det händer. Jag äter gärna när jag läser och det är svårt att undvika at lämna spår. När det gäller egna böcker kan jag ibland göra svaga markeringar i kanten med blyerts om det är något avsnitt jag vill kunna hitta tillbaka till. Hundöron är usch och fy.

11. Påverkar titeln/omslaget dig om du överväger att läsa en bok?
Ett omslag eller en titel kan få mig att plocka upp en bok men det skall mer till för att jag skall börja läsa.

12. Sidantalet, då?
Nej.

13. Brukar du bläddra fram till sista sidorna för att få reda på slutet?
Aldrig.

14. Finns det någon bok du läst flera gånger?
Många. De titlar jag nämn under punkt 2 är typiska omläsningsböcker även om jag inte läst om dem alla än.

15. Har du råkat ut för någon olycka som böcker varit orsaken till?
Möjligen under min bibliotekstid då jag hanterade böcker på ett annat sätt än hemma.

16. Brukar du sälja/ge bort dina böcker eller klänger du dig maniskt fast vid dem, även om det är någon bok du inte gillar?
Jag är egentligen en manisk fastklängare, men ett antal jobbiga flyttar har gjort mig lite mindre klängig. Numera kan jag till och med kasta skräpböcker.

17. Tar du med dig boken du läser på toa?
Det har hänt, men jag läser hellre tidningar på toaletten.

18. Just det, läser du i badrummet?
Duschar, men på den tiden jag badade föredrog jag att plaska omkring framför att läsa.

19. Har du något boksystem? Skriver du upp vad du läser/ska läsa/ska köpa/köpt för böcker? Skriver du kanske till och med läsdagbok?
Jag har ibland skrivit upp intressanta titlar på små lappar som jag brukar tappa bort. Förutom bloggen har jag inget system.

Om sf-debatt och fandom

Det som egentligen skulle bli en kommentar på Landet Annien får bli ett inlägg istället. Jag måste erkänna att jag inte har följt sf-debatten alls förutom några nedslag här och där i intressanta kommentarer och inlägg. Den är tydligen het och ständigt pågående. Jag tycker att diskussioner och debatter är bra om de hålls på en någorlunda hög nivå. Jag är övertygad om att de oftast gör det.

Ända sedan jag fick upp ögonen för fandom-världen har jag önskat att jag var en del av den. Jag skulle gärna träffa likasinnade men har aldrig haft råd eller möjlighet. Men nu finns det en hel värld på internet som jag lätt kan ta del av. Då tvingas jag erkänna att det främsta skälet till att jag inte gör det är att jag inte vågar. Jag är inte rädd för att någon skall tycka att jag läser fel sorts böcker utan för att alla skall inse hur okunnig jag är. För alla dessa fantaster är ju så insatta i allt som rör deras intresse. Jag har inte den tid eller energi som krävs för att kunna läsa på om genrer, författare och liknande. Mitt sf-intresse är inte en livsstil utan just bara ett intresse, ett av många. Jag läser för att det underhåller mig eller ger mig en möjlighet att fly från verkligheten en stund. Jag har favoritförfattare men jag ägnar mig inte åt analysera hela författarskap eller tv-serier. Jag är därför livrädd för att framstå som en ytlig idiot.

Jag vill träffa människor som inte tar litteraturen på så blodigt allvar men som gärna kastar sig in i en diskussion om olika böcker eller författare. När jag ändå drömmer vill jag ha en ponny också.