Lässtopp

Jag har helt tappat läslusten/-farten och är inte helt säker på vad det beror på. Enligt läsdagboken började jag på Black Light den 11 augusti och har läst 68%. Den är inte dålig. Så länge den rör sig i vår värld är den spännande på det där lågmält hotfulla sättet som jag känner igen från mina två tidigare Elizabeth Hand, Wylding Hall och Generation Loss, men när den svävar ut i syner av/vandringar i den andra världen tappar jag intresset något.

Enbart det hade inte varit ett stort problem, men tyvärr kom en väldigt jobbig och långvarig förkylning på det, eller rättare sagt två förkylningar på varandra med någon vecka emellan. Jag hör till dem som inte orkar läsa när jag är sjuk så läsningen stannade av helt. När jag väl orkade läsa igen var det dags att läsa om Doll Bones av Holly Black inför planerat poddande. Just inspelningen av poddavsnittet var ytterligare en sak som fick skjutas upp på grund av förkylningen.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Vill läsa ut Black Light för att få veta hur det går men känner samtidigt ett väldigt motstånd. Längtar efter att börja på ett flertal andra böcker men vet ju hur svårt jag har att återuppta läsningen efter att ha lagt en bok åt sidan. Å andra sidan befinner jag mig redan i den situationen så det är kanske dags att sluta låtsas och ge upp?

Var kommer alla dessa böcker ifrån?

När det gäller böcker är jag något av en hoarder. Åtskilliga böcker har släppts hem bara av den anledningen att de är just böcker. Nu anser jag visserligen inte att man måste läsa eller ens planera att läsa alla böcker man skaffar, det kan finns många skäl att vilja ha en bok och att man vill läsa den är bara ett.

Jag har burit hem böcker som är vackra eller som jag har läst och älskar bara för att kunna se dem i hyllan och bli glad. Ibland vill jag vara säker på att en bok finns tillgänglig om jag vill läsa om den. Eller kanske är det en bok jag faktiskt tycker verkar intressant och tror jag vill läsa någon gång.

Men så har vi alla de där andra böckerna. Jag har "räddat" bärkassevis med utgallrade biblioteksböcker bara för att, och ärligt talat är det inte böcker jag blir glad av att se i bokhyllan. Nej, de är förvisade till kassar ute i stugan. De allra flesta av dem tillhör kategorin "den där ser lite intressant ut". Sedan har vi alla dessa böcker som fått följa med hem från bokrean. Det var ju inte direkt så att jag köpte de där lite finare konstböckerna som man ibland kan hitta. Nej, istället bar jag hem en massa jävla deckare som jag lika gärna kunde lånat på biblioteket och som tyvärr står olästa än idag. Det finna ett skäl att jag slutade gå på bokrea.

Mitt köpbeteende har ändrats med åren. Jag har som sagt slutat gå på rean och plockar inte på mig billiga/gratis böcker utan eftertanke. Jag fick ett litet återfall när vi rensade ur mammas lägenhet och det ångrar jag. Det är ytterst få av de böckerna som verkligen gör mig glad att ha i hyllan.

När jag köpte en Kindle förändrades förutsättningarna en hel del. Jag föredrar att läsa på den, det är bekvämare på alla vis. En fördel är att eböcker behöver man inte köpa förrän man verkligen tänkt läsa dem. Det går på någon minut att genomföra köpet och ladda ned den, lite längre om jag köper en bok i fel format. Jättebra! Men som alla som äger en eboksläsare vet så fungerar det inte riktigt så.

Jag köper långt fler böcker än jag faktiskt hinner läsa. Kanske ser jag att någon intressant titel är billig och passar på. Eller så laddar jag ner en massa gratis titlar. Det finns mycket gratis att hämta, första delen i en serie eller böcker som författaren hoppas få recension på. Gillar du erotik finns det hur mycket som helst. Det som blivit den stora fällan för mig dock storybundle.com och humblebundle.com. Det är väldigt svårt att motstå vissa paket. Allt detta leder till att jag har plattan fylld med en massa böcker som jag inte vet när eller varför jag köpt.

Problemet är att jag bara får upp en lista med titlar. När jag hållit en bok i min hand är det så mycket lättare att komma ihåg när och varför jag köpte den. När det är dags att välja nästa bok är chansen stor att det blir den där jag köpte för att jag faktiskt vill läsa den. Inget fel i det men jag kanske missar något bland alla de andra som istället hamnar "på hyllan" bland alla readeckare. Nu har jag i alla fall börjat att skapa Samlingar så fort jag köper en bundle.

Så här ser det ut på kindlen

På telefonen får jag upp omslag men om jag köpt en 
Storybundle och skickat den via epost så visas inte
omslagen förrän jag laddat ned boken. Det gör det
svårt att få någon riktig känsla för de olika titlarna.
Här jag skapat en samling med den senaste Story
Bundlen jag köpte för att få lite ordning.

Jag har i viss mån lyckats stävja mitt impulsiva köpklickande vad gäller datorspel och hoppas kunna göra detsamma vad gäller böcker. Det är inget stort problem, jag lägger inga stora summor och till skillnad från readeckarna tar de ingen plats. Men ändå, det är hundralappar varje månad jag kunde använda på bättre sätt.

Fandom och jag

Jag har den här bloggen att tacka för mycket. Om jag inte börjat bokblogga och läsa andras bloggar så hade jag troligen aldrig lärt känna alla underbara bloggare som Maria, Bokomaten, Fia, Calliope och Lyran. Jag hade även levt i total ovisshet om att sf-fandom existerar.

Det började lite smått med kommentarer när jag skrev ett inlägg om någon sf-bok. På det sättet fick jag upp ögonen för att det faktiskt finns fler, många fler, än jag som gillar sf. Jag började förstå att det pågick diskussioner om sf på diverse forum på nätet men på den tiden kände jag mig ännu för osäker för att söka mig dit. Det kändes tryggare att uttrycka mig på min egen lilla blogg men alla kommentarer var förstås välkomna för genom dem uppstod samtal som var givande men ändå kändes tryggare än att kasta sig ut i det okända. Men bara att veta att det fanns likasinnade där ute gjorde mycket för att lyfta mig.

Sedan 2009 läste jag om en kongress som skulle hållas i Göteborg. Jag hade väl sett affischer för diverse sci fi-mässor och tänkt att det kanske vore kul men kände ändå någonstans att det inte var värt pengarna. Men den här kongressen verkade vara något helt annat. Den anordnades av något som hette Club Cosmos och verkade handla mer om litteratur. Det lät väldigt spännande och skulle dessutom vara i Göteborg så det var genomförbart rent ekonomiskt. Tyvärr fick jag reda på det så sent att jag inte kunde lösa det ekonomiska men jag började planera att lägga undan pengar för om det blev någon mer gång och då ta med mig mamma som var den som en gång ledde in mig i science fiction-litteraturens underbara värld. Jodå, det blev en kongress 2010 men då var mamma död och hennes begravning hölls samma helg. Drömmen dog för ett tag.

Men jag fortsatte blogga, fortsatte mina samtal på diverse bloggar och drömmen vaknade så smått till liv igen. Jag är en väldigt ängslig person så drömmarna låg väl någonstans på nivån "tänk vad roligt det vore om jag någon gång kunde..."

Sedan började det hända saker. Jag blev medlem på pc Gamers forum. Jag kände mig egentligen inte bekväm med miljön men jag hade en konkret teknisk fråga så jag vågade mig på att ställa den. Jag fick svar och ett väldigt trevligt bemötande och det ledde till att jag blev en flitig forumit. Det kändes så skönt att kunna samtala om ett intresse, datorspel, men även om allt annat på ett ställe där ålder och kön inte verkade spela någon roll. Min tid där blev mycket positiv, ingen var riktigt otrevlig mot mig även om det så klart förekommer meningsskiljaktigheter och arga diskussioner på alla ställen där en massa människor möts och samtalar. Jag har förstått att det kan vara svårt att komma som kvinna/tjej i sådana sammanhang men jag har bara positiva erfarenheter. Att jag slutade vara aktiv där beror på att det kom nya saker i mitt liv och jag kan inte hålla för mycket igång samtidigt. Men jag saknar alla och är glad att jag har viss kontakt med några forumiter via Twitter numera.

En bidragande orsak till att PC Gamer-aktiviteten upphörde är att jag fick för mig att registrera mig i Catahya. Jag förstod att där förekom en del litteraturdiskussioner och nu kände jag mig lite tryggare med forummiljön. Jag hade väl knappt hunnit registrera mig innan jag blev tillfrågad om att vara med i styrelsen. Jag hade nämligen inte bara gått med i ett forum utan i en förening och gamla styrelsen kände att de gjort sitt så nu skulle alla bytas ut. Konstigt nog svarade jag ja och så inleddes några intensiva år. De sista två åren i var jag kassör.

Detta medlemskap och framför allt styrelsearbetet, ledde till att jag lärde känna människor som faktiskt gav mig en första riktig introduktion till fandom. Kongressdrömmarna började vakna igen och under en styrelseträff bestämde jag och Anna att vi skulle åka på Kontrast tillsammans om ett år. Jag kände att Uppsala kändes hanterbart och i och med att jag bestämt att göra det tillsammans med någon var det mindre troligt att jag skulle fega ur och låta det rinna ut i sanden.

2012 åkte jag alltså på min första kongress och det var något av det roligaste jag varit med om. Av diverse orsaker missade jag de flesta programpunkterna men jag hade många givande samtal och lärde känna nya människor plus att jag fick träffa många av mina nätbekanta. För mig kom hela kongressen att handla om möten och det bästa var att jag själv vågade inleda många av samtalen istället för att bara sitta i ett hörn och hoppas att någon skulle komma och prata med mig. Trots ischias och sömnlösa nätter åkte jag hem laddad med massor av energi.

Kontrast gav mig också många nya vänner och bekanta och jag började dessutom ge mig in i diskussioner på Facebook och andra lättillgängliga ställen. Sedan registrerade jag mig på fanac-listan. Jag hade känt ett väldigt motstånd men bestämde mig när där pågick en diskussion som jag var intresserad av. Tyvärr har jag ännu inte kunnat deltaga i någon diskussion där men det beror enbart på att jag inte förstår hur man gör rent tekniskt. Det har pågått många samtal jag gärna skulle kastat mig in i.

Förra året var jag på min andra kongress. Confetti, en mindre tillställning som arrangerades av Club Cosmos, i Göteborg så det blev billigt för mig. Det var väldigt trevligt och jag fick återigen chansen att träffa gamla vänner och skaffa nya. Det finns vissa fördelar med en mindre kongress, som att det är lättare att kunna ta del av allt och lättare att göra saker tillsammans.

Nu är det bara några dagar till jag ska på min tredje kongress, Archipelacon på Åland. Det kommer att bli min största och det är nästan lite fånigt för jag har länge önskat att jag kunde åka på Åcon eftersom det verkar så mysigt men tänkt att jag aldrig skulle få råd. Men när jag väl åker till Åland så väljer jag istället att åka på något som är dubbelt så stort som det största kongress jag varit på. Inte mysigt direkt men jag tror jag kommer få jättekul.

Men hur var det då att komma som ny? Jag hade lite svårt att ta mig in i fandom och jag ska försöka förklara varför. Från början kändes det lite som att stå och kika in genom fönstret på en stor fest, jag var visserligen bjuden för det var öppet hus men jag kände ingen och alla verkade känna varandra och ha festat tillsammans i åratal.  Det här beror förstås mycket på min personlighet men det finns vissa faktorer som kan göra att det känns svårt att ta sig in som ny. Svensk fandom har existerat i många år och med det följer att det finns många traditioner och till och med ett eget språk. Traditioner kan vara trevliga och knyta samman människor men de kan också stänga ute människor. Det förekommer ju att hemliga språk används för att stänga ute andra och jag tror inte alla alltid tänker på att det kan få den effekten på en blyg och osäker ny fan när det slängs in diverse fanniska uttryck i samtalen. Sedan är det alltid svårt att komma i en ny grupp där alla tycks känna alla sedan åratal.

Men trots dessa små hinder har det gått smidigt för jag måste säga att bemötandet har varit mycket bra. Det finns tillräckligt många som tänker på svårigheterna och ser till att lotsa nya in i gemenskapen. Jag känner att jag har blivit accepterad med alla mina egenheter utan att någon känt ett behov av att göra om mig. Det är mycket givande att kunna samtala om sådant som ligger mig varmt om hjärtat men vi är ändå tillräckligt olika för att intressanta diskussioner ska uppstå. Att hitta fandom var som att hitta hem.

Om det är något jag sörjer är det att jag inte upptäckte fandom tidigare. Tänk om jag känt till Club Cosmos när jag bodde i Göteborg. Men jag vet samtidigt att den person jag var då aldrig hade vågat söka mig till dem. Jag önskar också att jag kunnat ta med mamma på sf-kongress. Jag tror hin hade uppskattat det väldigt mycket. Men det är inte lönt att sörja över det som aldrig blev. Nu tänker jag istället jaga upp mig över den stundande Archipelacon!

Jag har läst Amatka!

Jag skulle så väldigt gärna vilja skriva en lång  och intressant recension av Amatka men känner inte att jag kan göra den rättvisa, så därför nöjer jag mig med några korta tankar istället.

Den här berättelsen gav mig ett konstant tryck över bröstet under läsningen och det menar jag inte alls som något negativt. Jag hade samma känsla av instängdhet och ångest som jag hade när jag läste Wool och det gjorde att jag inte kunde läsa i den alls de dagar jag redan kände mig orolig av andra skäl. Men denna känsla är trots allt något som kännetecknar en bra dystopi så det är ett plus.

Språket kändes lika precist som berättelsen och det av förklarliga skäl När man läser boken förstår man så småningom varför allt är precis som det är.

Svamp! Jag älskar svamp och då menar jag inte bara att äta. En av mina favoritböcker genom tiderna är Svamp: som gift, drog och medicin i magi, sex och religion

När jag nu har läst ut boken vet jag inte riktigt om jag känner hopp eller förtvivlan.

Tematisdag - Varför är det egentligen viktigt att vara en läsare?

Jag är lite sen med att ta mig an den första Tematisdagen och det är ett stort och inte helt lätt ämne. Därför väljer jag att skriva en personlig betraktelse över vad läsningen kan betyda.

Låt mig börja med att berätta om min mamma. Mamma gick bara de (på den tiden) obligatoriska sju åren i skolan. Kanske behövdes hon hemma eller så fanns det något annat skäl men jag vet att gärna hade gått några år till. Hon älskade att läsa och jag vet inte varifrån hon fick kärleken till böcker men det var inte från sin mamma. Mormor tyckte tvärtom det var en meningslös förströelse och bortslösad tid som bättre kunde användas till handarbete och liknande. Men mamma läste, och läste, och läste. Mamma var inte främmande för någon form av litteratur även om det förstås fanns vissa ämnen och genrer hon föredrog. Hon lyckades föra denna kärlek vidare till mig.

Jag tror att läsningen kan vara ett sätt att utvidga sitt språk. Visst är vår första kontakt med språket det talade ordet och det kommer vi ganska långt med men det det skrivna ordet kommer vi inte undan helt även om vi inte är läsare. Att läsa, helst många sorters litteratur, ger ett utvidgat ordförråd som vi kan ha nytta av i många sammanhang för förr eller senare måste vi utanför vår språkliga trygghetszon.

Genom läsning finns också möjligheten att ta in världen. Vi kan lära oss så mycket genom böcker, en del dumheter men också mycket vi kan ha glädje och nytta av. Läsningen kan ge oss insikt i andra sätt att tänka och se världen. Det blir möjligt att uppleva saker vi kanske inte kan uppleva personligen. Läsning kan också ge oss ett sätt att fly vardagen och verkligheten en stund och de som inte tycker det har något verkligt värde kan aldrig ha haft det jobbigt i livet.

Jag vill sluta där jag började, hos mamma. Jag vet att allt det ovanstående stämmer in på mamma. Hon hade ett rikt språk och kunskaper i alla möjliga ämnen. Hon flydde ibland in i en bok när livet var lite för jobbigt. Hennes liv blev på många sätt rikare tack vare att hon var en läsare. Och jag är så glad att hon kunde föra över denna längtan efter läsning till mig.

Tematisdagen kom till på initiativ av Boktimmen. För att delta måste man skicka in minst ett temaförslag. Sedan dras ett av dem varje vecka.

Om att sörja Iain Banks

För några månader sedan läste jag att Iain Banks var döende i cancer och det drabbade mig så starkt att jag började gråta. Min reaktion förvånade mig, jag har aldrig varit den idoldyrkande typen som tycker mig känna mina favoritförfattare och jag kände definitivt inte Banks. Jag har inte ens läst så många böcker av honom, än. Så vad var det då som fick mig att reagera så starkt. Efter att ha hunnit smälta och analysera kom jag fram till att det var för att jag fick nyheten av honom själv, med hans egna ord. Till skillnad från att läsa en liten nyhetsnotis fick jag här läsa hur han beskrev upptäckten, diagnosen av sjukdomen och hur han såg på den lilla framtid han hade kvar. Skriva kunde han ju och det direkta i hans berättelse gjorde att jag kom så mycket närmare det hela än genom en nyhetsnotis. Tyvärr hade sjukdomen ett mycket snabbt förlopp och Banks levde inte så länge efter diagnosen. Jag måste erkänna att jag fällde ytterligare tårar när jag läste om hans död.

Men vad har jag då för relation till Banks? Jag hart bara läst fem av hans lyckligtvis många fler böcker men bestämde mig faktiskt redan efter bok två att han är en favoritförfattare som jag måste köpa allt av, eller i alla fall all sf eftersom det var den jag ville läsa. Det började för många år sedan, på sf-bokhandeln i Göteborg, med att jag frågade efter bra science fiction och blev visad till Banks. Jag blev föreslagen två titlar att börja med och valde Excession. Jag måste erkänna att jag inte föll pladask. Bara inledningen av boken var så svårbegriplig att efter några omläsningar bestämde mig för att inte försöka förstå utan bara läsa vidare. Hela boken var ganska svårläst men det var något med humorn och de stora rymdskeppen med sina maskinmedvetanden som fick mig att känna att någon gång skulle jag läsa mer av Banks.

Det gick några år och sedan fick jag låna The Algebraist och älskade den. Då bestämde jag mig för att jag måste läsa allt av Banks så jag började köpa böckerna, från början. Sedan des har jag läst Consider Phlebas, som jag inte tyckte lika bra om (även om jag ser att min recension var ganska positiv), The Player of Games, som är min favorit hittills, och Use of Weapons som var en ganska tung berättelse. Jag har mycket kvar att läsa och det känns betryggande och jag tror även några av böckerna kommer att bli omläsningsböcker så de kommer att räcka länge.

Handlingen i böckerna känns ofta ganska snårig och inte alltid så viktig. Ibland känns det som allt som händer egentligen inte spelar så stor roll i slutändan. Det är på något vis så att resan blir viktigare än målet. I Consider Phlebas t.ex. är det väldigt mycket spännande händelser och knappa undkommanden som i slutändan inte spelar någon som helst roll eftersom allt går åt helvete ändå. Det är väl också den bok jag upplevde hade minst humor och det är synd för humorn är något av det bästa med Banks böcker. Den behövs för att väga upp allt det tunga, för det finns en enorm sorg och ett vemod i de böcker jag läst. Det finns också en storslagenhet som lämnar en lite yr och vilsen efter avslutad läsning.

Jag vet inte hur Banks vanliga böcker är eller om jag kommer ha tid att ge mig på dem. jag har hört mycket gott om dem men har så lite tid och ork för läsning nuförtiden att jag i första hand kommer att koncentrera mig på hans sf, sedan får vi se.

Några tankar kring Romanpriset och verkligheten

I det andra avsnittet av Romanpriset blev det en livlig diskussion runt boken Ingenbarnsland. Den utspelar sig bland annat i Gårdsten och särskilt en jurymedlem hade livliga invändningar mot romanen. Han tyckte den var helt orealistisk, att misären var överdriven och han talade om medelklassperspektiv. Till en början kände jag att jag höll  med. Jag växte delvis upp i Gårdsten, trivdes väldigt bra och grät när vi flyttade därifrån. Det kan vara väldigt tröttsamt att få se sin hemmiljö utmålad som helvetet på jorden eller att se diverse artiklar och reportage slå ned på det dåliga men glömma bort att dessa områden faktiskt är hem för många alldeles vanliga människor som trivs bra med sin tillvaro.Men när jag fått en stund på mig att bearbeta min indignation kände jag att jag inte alls håller med.

Jag har inte läst Ingenbarnsland så jag kan egentligen inte uttala mig om romanen men om jag förstår det rätt handlar den om en flickas uppväxt. Gårdsten är en av de platser romanen utspelar sig på men det är just bara en miljö. En människa liv består inte bara av platsen hon bor på utan av många andra faktorer så det går egentligen inte att säga att någons bild av en plats är mer sann än någon annans. Vi människor har ofta olika perspektiv på saker och ting. Ingenbarnsland är ingen reportagebok om Gårdsten och Bergsjön, det är ingen faktabok. Det är en roman. Det är mycket möjligt att Eija Hetekivi Olsson upplevde sitt Gårdsten precis så som hon beskriver det i romanen och vet ni vad? Det har hon rätt till. Men viktigast av allt: det spelar ingen roll.

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: En roman blir inte sannare eller mer relevant om den behandlar verkligheten eller verkliga händelser. En roman är en berättelse som ska kunna stå för sig själv och det som gör en bra roman är så mycket annat, som språk, berättelse och berättande. Jag bryr mig inte om hur mycket som är självupplevt av författaren eller som har hänt i verkligheten. Den sannaste romanen är inte den som korrekt skildrar verkligheten utan den som har något att berätta och gör det bra.

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

Stoppklossen

Vad ska man göra med med en bok när man kör fast totalt och den blir som en stoppkloss? Det enkla svaret är att man borde lägga den ifrån sig och börja på någon annan, mer lockande. Men nu är jag en sådan där person som inte gärna lägger bort en påbörjad bok. Jag har förstått att jag inte är ensam om det problemet. Det borde vara lätt att lägga ifrån sig en bok som är dålig men problemet är att det är inte alltid det det är frågan om, att man tycker boken är dålig. Ibland är det bara så enkelt att man påbörjar en bok vid fel tillfälle eller livet och andra intressen kommer emellan.

En sak jag inte delar med andra bokbloggare är förmågan att ha två böcker igång samtidigt. Jag har svårt nog med koncentrationen ändå. Inte heller kan jag lägga undan en bok för att läsa något annat emellan och återuppta läsningen vid ett senare tillfälle. Den ursprungliga oviljan bara förstärks med tiden. Egentligen borde det inte spela någon roll. Det finns så många bra böcker man aldrig kommer hinna läsa att det är dumt att lägga tid och energi på en bok som inte lyckas fånga en.

All the Windwracked Stars blev en sådan stoppkloss för mig. Jag kom av mig i läsningen, minns inte varför, och hade svårt att ta upp den igen. Jag kände att den nog egentligen var bra och att jag ville veta hur det slutar men kunde inte riktigt förmå mig att fortsätta läsa. Men det finns en ängslan hos mig att missa något bra på grund av yttre omständigheter så nyligen bestämde jag mig att ta tag i den, fortsätta läsa som om det var en skoluppgift som måste slutföras och försöka hitta tillbaka till läslusten igen. Det fungerade. På några få dagar (kort tid för mig) läste jag ut den och inom kort hoppas jag kunna berätta vad jag egentligen tyckte i slutändan.

Hen

Jag lyssnade på Biblioteket idag när jag åkte hem från jobbet. De talade om Åsa Maria Krafts Självpornografi Akt 1. Det som diskuterades var naturligtvis det genomgående användandet det könsneutrala pronomenet hen. Det diskuterades om greppet stod i vägen för själva berättelsen eller gjorde den svårare att läsa eftersom man inte kunde sätta ett kön på de olika personerna.

Själv kände jag mig alldeles matt. Det är inte bara det att det är svårt att skilja på vem som säger eller gör vad. Det finns sätt att komma runt sådan genom att stoppa in ett namn då och då men om författaren håller så fast vid ett grepp eller en idé att jag får svårt att förstå texten så hoppar jag över den.Det som störde mig mest var att när man byter ut alla personliga pronomen och namn mot hen och inte har flera former som honom eller henne så känns texten väldigt stel och konstlad eller som rent dålig svenska. Viss, språket förändras hela tiden och det är bra, men när det står "Hen såg på hen" så låter det bara förbannat dumt.

Efter att ha hört tre korta citat så hamnar boken på listan över oläsliga böcker. Nåja, det finns så mycket bra att läsa så det är ingen större förlust.

Jo, jag skulle nog kunna bli omvänd

Jag har testat Kindle i mobilen. Inte för att jag egentligen är så sugen på e-böcker utan för att när jag nu har skaffat sig en Samsung Galaxy SII så vill jag ju göra saker med den. Jodå, det fungerar rätt bra. Jag har inga problem att läsa texten men jag blir förfärligt trött i ögonen och det beror nog inte bara på den fina stilen. Jag gillar inte att läsa på skärm, helt enkelt. Samtidigt kan jag ju se fördelarna med e-böcker och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig att skaffa en riktig e-bokläsare så småningom, när ekonomin tillåter.


Men så är det ju det här med alla format och annat som gör allting så besvärligt och då backar jag igen. Jag vill främst kunna låna böcker på biblioteket men vet samtidigt att det kanske blir några få titlar om året och det är det liksom inte värt att köpa en läsplatta för. Sedan kan jag nog tänka mig att köpa vissa böcker, sådana som jag inte nödvändigtvis vill ska stå och ta plats i hyllan. Men jag känner mig fortfarande för osäker på hur det fungerar med olika format och var man kan köpa vilka böcker. Dessutom vill jag gärna testa och känna på plattan innan jag köper och det kan vara lite svårt med internetköp. Så det dröjer nog ett tag trots allt men så sade jag ju närd det gällde att skaffa ny mobil också.

Biblioteket?

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag gillar böcker. Även om min lästakt har minskat under senare år så är böcker, litteratur och läsning fortfarande ett stort intresse. Jag tycker också om att lyssna på radio. Det är bara P1 som gäller men det mesta på den kanalen är lyssningsbart även om jag föredrar kulturprogrammen. Så då borde väl Biblioteket vara något för mig? Tråkigt nog blir svaret nej. Biblioteket är nog det enda P1-program som jag inte brukar lyssna på.

Jag har funderat över hur det kommer sig att jag finner Biblioteket så tråkigt. Det finns säkert flera skäl men ett tungt vägande är att programmet, namnet till trots, tycks handla ganska lite om just böcker, litteratur eller läsning. Istället kretsar det väldigt ofta runt författaren och personligen tycker jag att författaren som person är den minst intressanta faktorn i litteraturekvationen. Visst har många av dem levt spännande liv och har mycket att berätta men det finns det många människor som har. Jag tycker att litteraturen i sig själv är spännande nog och borde få ett större utrymme. De bokdiskussioner som ibland förekommer i Nya Vågen är långt intressantare.

Sedan vill jag som läsare inte att mitt möte med ett verk skall färgas alltför mycket av vad jag vet om författaren, men jag har förstått att jag är ganska ensam om detta.

Skrivkramp eller bara livet självt?

Det här året, som bara har kommit lite drygt halvvägs, har varit ett av de svåraste i mitt liv. I julas upptäckte vi att min mamma var sjuk, den femtonde januari opererades hennes hjärntumör bort och den trettionde maj dog hon. Det har varit en intensiv tid med många sjukhusbesök, begravning, lägenhetsröjning och allt annat som följer på sådant här. Alla som mist någon nära anhörig vet förmodligen vad jag talar om. Att det sedan var några intensiva arbetsmånader innan semestern, månader som blev än mer intensiva eftersom jag då och då tog ledigt flera dagar i sträck för att sitta hos mamma, gör inte saken bättre.

När något sådant här händer tenderar man att uppfyllas av det. När man inte rent praktiskt tar itu med saker så tänker man på sin situation eller sörjer. För mig var det mest av de sista eftersom jag har en bror som tog hand om det praktiska. Jag behövde bara åka och sitta hos mamma då och då men det var jobbigt på sitt sätt. Sista gången jag talade med mamma var i januari efter operationen men sista gången jag samtalade med henne på riktigt var i september när jag var nere för bokmässan. Då var hon redan sjuk men tillräckligt klar i huvudet för att kunna föra ett samtal.

Som är vanligt i svåra stunder så höll jag mig ibland uppe med ren viljeansträngning men någonstans på vägen tappade jag orken för allt annat, som till exempel den här bloggen. Det gjorde mig ledsen eftersom jag är väldigt förtjust i min lilla blogg och verkligen inte vill att den skall dö, men trots att jag faktiskt läste en del så uppstod en spärr mot att skriva.

Jag drabbades av skrivkramp. Långa vakna nätter författade jag i huvudet långa inlägg både för den här och den andra bloggen, ibland kom jag så långt som att skriva ner mina tankar på papper men när jag satte mig vid tangentbordet kom jag sällan längre än till att skriva en rubrik. Sedan lade jag patiens istället. Det var som om kopplingen mellan hjärnan och fingrarna hade försvunnit. Jag kunde inte hitta ord för det jag hade känt så starkt under nattens författande och det var som att förlora en del av sig själv. Jag tror att delvis stod det här stora jobbiga som hände i vägen. Jag var så uppfylld av det och ville prata om det men hade egentligen ingen att prata med eftersom jag alltid vänt mig till mamma. Det kändes olämpligt att skriva om det här, särskilt sedan jag gjort om bloggen till en bokblogg. Att jag väljer att göra det ändå nu är i en förhoppning att det skall bryta den onda förtrollning som har kommit över mig, att jag skall kunna gå bortom den mur som byggts upp.

Jag sörjer fortfarande, eller snarare är det nu när allt är över som jag sörjer på riktigt. Det är ganska skönt att tillåta sig att känna sorg, att acceptera plötsliga gråtattacker för att sedan snyta sig och leva vidare med allt vad det innebär av glädje och bekymmer. Det är en del av livet.

En liten fundering

Nackdelen med att läsa en riktigt, riktigt bra bok är att alla andra verkar futtiga och tama i jämförelse.

Några länkar och funderingar

Hans Persson på Du är vad du läser frågade för en tid sedan "Vilka författare definierar ditt läsande?". Det handlar alltså om författare man har läst allt eller nästan allt av. Jag funderade och kom fram till att det finns nog ingen författare som jag ens vill läsa allt av. Varje gång jag kom på någon så slog det mig att det var bara en specifik del av författarskapet som intresserade mig. Jag har till exempel läst hela Narnia-serien men känner ingen som helst dragning till Lewis övriga böcker. Förut läste jag allt av King men det var innan han slutade skriva skräck. Till och med favoritförfattare som David Brin och Orson Scott Card har skrivit böcker som jag inte alls vill läsa.

Det finns egentligen bara en författare som jag vill läsa och äga allt av och det är Anthony Price. Jag vet inte vad det säger om mig egentligen.

Senare frågade samme hans efter den mest älskade svenska boken. Men ingen är att man skall skicka sin lista på tio svenska favoriter för att han sedan skall kunna sammanställa resultatet. Man har året ut på sig. Jätteintressant, tänkte jag och satte mig att fundera. Bara för att upptäcka att jag knappt läser svensk litteratur. Visst har jag läst svenskspråkiga böcker i mitt liv, säkert fler än tio också, men jag kan bara komma på ett par som jag tyckte om. Om man skall få en lista på den mest älskade svenska boken så måste ju meningen vara att man skall rösta på böcker som faktiskt gav en något vid läsningen.

Det känns lite sorgligt att jag har så få titlar i minnet. Har jag läst få svenska titlar? Har jag dåligt minne? Tyckte jag inte de var bra? Jag förmodar att det säger mer om mig och mina läsvanor än något annat. Jag har några veckor till på mig att fundera så vi får väl se vad jag kan komma fram till.

Tröskeln

På samma sätt som förälskelsen kan drabba en bara genom de först orden i en bok kan också olusten komma krypande på en. Kanske kan det vara språket eller händelseutveckligen eller rentav en person i berättelsen som gör att man tappar lusten att plocka upp boken och fortsätta läsa. Ibland är det något så enkelt som alltför många korrekturfel. Det skapar en tröskel, ett motstånd, som ibland växer till en barriär av enorma proportioner.

Historikern av Elizabeth Kostova blev liggande i flera år därför att jag störde mig på det rent berättartekniska. En stor del av romanen består av brev coh jag kunde helt enkelt inte köpa hur de var skrivna. De fungerade inte som brev. I Det innersta rummet av Elizabeth George störde jag mig så oerhört på en av huvudpersonerna att jag fick lägga ifrån mig boken. Också den blev liggande i flera år innan jag tog upp den igen, den här gången i form av ljudbok.

Men det händer med bra böcker också. Vissa berättelser kan vara så intensiva eller smärtsamma att läsa att man drar sig för att fortsätta trots att det är både spännande och gripande. Ibland behöver man kanske ta en liten paus. Men jag har tyvärr märkt att motståndet lätt växer under pausen. Det blir svårare och svårare för att till slut bli helt omöjligt att återuppta läsningen. Om det är en bok man egentligen tycker om är det lite sorgligt.

Jag hör till dem som bara vill hålla på med en bok i taget. Ett av skälen är att det gör det lättare att kämpa sig över tröskeln om man inte bara greppar efter en ny bok så fort det blir lite motigt. Jag varvar hellre med tidningar och tidskrifter. Vissa perioder läser jag inte alls. Till skillnad från många andra bokbloggare så känner jag mig hel även utan en bok i handen.

Jag har i alla fall kommit på att om jag väljer med omsorg vilken bok jag börjar läsa så är risken mindre att det tar stopp. Vissa böcker, ofta de bästa, kräver att man läser dem vid precis rätt tidpunkt i livet. Det gäller att pricka den. Det är också en konst.

Jag, en glad amatör

Jag tillhör den där föraktliga skaran glada amatörer som bloggar om böcker i stället för om litteratur. Jag har fått intrycket av att vi skulle vara farliga på något vis. Antingen så tränger vi undan de "riktiga" medierna eller så verkar vi fördummande. Jag kommer inte ihåg allt som sagts och skrivits och orkar inte leta efter källor och eftersom jag är en ytlig amatör behöver jag ju inte göra det heller.

När jag startade den här bloggen hade jag inga högre ambitioner än att få skriva om de böcker jag älskar och om några jag inte alls älskar. Jag har oftast mindre att skriva om de senare eftersom jag inte läser ut dem. Jag behöver nämligen inte läsa ut sådant jag inte gillar. Därav min något entusiastiska framtoning. Ibland försöker jag analysera och gå lite på djupet men eftersom jag saknar verktygen, t.ex en högre utbildning, så blir det inte så ofta. Men det finns andra bloggare som har verktygen och använder dem också.

Jag har som underrubrik Om böcker, litteratur och läsning. Jag har funderat på att plocka bort ordet litteratur men så tänkte jag att va fan, jag får väl skriva vad jag vill. Det halkar säkert in en och annan besökare som besviken vänder i dörren men inte gör det mig något. Sedan är jag väl dömd redan på förhand eftersom jag mest läser och skriver om science fiction och det är ju inte riktig litteratur, eller?

Nu tror jag att för att kunna tränga undan de "riktiga" medierna så måste man göra något bra. Eller menar de att läsarna är så korkade att de inte klarar av att välja "rätt" om det finns för mycket att välja mellan. Om läsarna verkligen är så korkade så tror jag inte de kan tillgodogöra sig några djupare litteraturanalyser ändå. Men vad vet jag.

Jag tror, precis som många andra, att vi kompletterar övriga medier. Det finns t.ex. något tilltalande i de samtal som lätt uppstår kring något ämne, att kunna träffas i verkligheten och fortsätta diskussionen. Sedan har vi det enorma utbudet. Det finns minst en för alla smaker. Om någon t.ex. vill läsa om sf så har de kanske något mer att hämta hos mig än hos DN. Att det sedan finns andra som skriver bättre om sf än jag gör är en helt annan fråga.

Kärlek från första meningen?

Det här är något jag funderat på i flera år. Faktum är att jag funderar på det varje gång jag börjar på en ny bok eller rentav när jag får den i min hand. Men jag kanske skall ta det från början.

För några år sedan när jag gick på Komvux så diskuterade vi musik på engelskan. Läraren pratade om den där känslan av omedelbar förälskelse som kan komma över en när man börjar lyssna på någon ny musik. Eftersom han visste att jag var en läsande människa vände han sig till mig och frågade om jag trodde samma sak kunde hända med litteratur. Han undrade om det var möjligt att man bara genom att läsa de första orden eller det första stycket kunde veta att boken skulle gå direkt in i hjärtat på en. Om det var möjligt att redan den första meningen kunde framkalla den där rysningen av lycka och förväntan som de första tonerna i en ny musikbekantskap kan framkalla. Jag svarade utan tvekan ja på frågan. Själv var han tveksam.

Hur som helst fick det mig att fundera. Det har hänt både en och två gånger att jag har hört något okänt musikstycke och känt att det griper tag i mig, att jag måste få veta vad det är och kanske köpa skivan. Men har jag verkligen känt det så för någon bok?

Jag känner ofta en pirrande förväntan när jag börjar på en ny bok men det är just det, förväntan. För, handen på hjärtat, hur ofta läser du en bok som du inte har någon uppfattning om redan innan du öppnar den? Jag köper sällan en bok utan att ha en aning om vad jag får. Jag läser boktips och recensioner, får tips av vänner eller bär hem favoritförfattarens senaste. Om inte annat läser jag baksidestexten. Allt detta bidrar naturligtvis till läsupplevelsen. När jag väl läser den första meningen har jag redan bildat mig en uppfattning. Men hur mycket påverkar den uppfattningen min lyckokänsla när jag börjar läsa en riktigt bra bok? För jag måste säga att det är sällan den känslan sviker mig. Det är inte alltid den infinner sig direkt men om den gör det brukar den vanligtvis stanna. Kanske är jag lättflörtad.

I mars i år deltog Mårten på Pocketpocketpocket i ett test av just det här. Han fick två böcker om vilka han inte fick veta något i förväg. Han skriver om detta projekt här, här, här och här. I det här fallet uppstod definitivt ingen förälskelse men om det beror på bristen på förhandsinformation eller på bokvalet törs jag inte säga.

Så frågan är, kan man bli förälskad i en bok vid första meningen eller startar förälskelsen redan innan? Spelar det egentligen någon roll? Vad tror ni?

Språklig irritation

Jag har läst ut Det stumma vittnet av Agatha Chrisite och måste säga att jag är förvånad över hur många irriterande konstigheter jag hittar i texten. Jag läste väldigt mycket Christie som ung och då märkte jag inget konstigt. Kan det bero på att jag läst så mycwet sedan dess och dessutom själv arbetat med skrivande?

Ta bara det flitiga användandet av "nåra". Först trodde jag bara att det var ett litet tryckfel men märkte snart att det användes genomgående istället för "några". Hur i hela friden kan något sådant ha fått slinka igenom. I jämförelse med det så var det en bagatell att att "dom" användes i stället för "de" och "dem". Sedan var det väldigt mycket näven och jycken och liknande och av någon anledning har jag svårt för det också men jag har inte läst originalet och kan faktiskt inte säga om det stämmer med dess språknivå.

Tydligt är i alla fall att jag har blivit känsligare för sådana nyanser. Kanske är det därför jag tycker om att läsa på engelska. Jag kanske helt enkelt inte uppfattar dessa språkliga egenheter då.

Själva berättelsen tillhör inte mina favoriter heller. Jag kom inte ihåg vem som var mördaren men störde mig faktiskt på hela upplägget av boken. Sedan har jag alltid tyckt bättre om Miss Marple än Poirot och det var ju också ett minus. En lite småspännande bagatell skulle jag kalla den för. Nåja, fem kronor var den väl värd.

Kommentar till Är vampyrer bättre än Läckberg?

Magix ställer frågan Är vampyrer bättre än Läckberg? Jag har också undrat lite över det där. Själv läser jag varken Läckberg eller Meyer men har däremot läst Harris och tänker läsa mer. Det mesta jag läser och älskar ligger knappast på någon hög litterär nivå men för mig handlar det om underhållning. Jag läser för att för en stund gå in i en annan värld och uppleva spännade saker som berör mig.

Ett dåligt språk är väldigt störande. Språket måste inte vara fantastiskt men det skall vara någorlunda korrekt och inte innehålla alltför mycket egenheter. Men ju bättre en berättelse är desto mer tolerant är jag. Att jag inte läser Läckberg eller Meyer beror på att deras berättelser inte utövar någon som helst lockelse på mig. Jag läser nästan aldrig svenska författare eftersom de skriver för nära min egen verklighet. Varför skulle jag då vilja läsa om äktenskapsbekymmer och kaffebryggande? Meyer ligger visserligen långt från verkligheten men berättelsen verkar vara på nivå med de där billiga kärleksromanerna som jag läste en period men växte ifrån när jag var femton.

Därför förvånas jag när så många faller för Meyer. Visst, språket är dåligt och berättelsen banal, men de är ju så fantastiska ändå, skriver de flesta bloggare. Varför? Har alla kvinnliga bloggare blivit femton år på nytt? Själv känner jag bara en stark irritation när jag hör berättas om Bella och Edward och har noga aktat mig för att ens ta i en Meyer. Tänk om jag också skulle drabbas.

Mitt snobbiga jag skulle nog gärna se ner på människor som läser både Läckberg och Meyer men jag är väl medveten om hur många som ser ner på mig för att jag läser sf. Så jag nöjer mig med att konstatera att det är inget för mig och att förundras att det är något för så många.