Sookie och True Blood

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. Jag avskyr vampyrromantik!

Det handlar inte om att jag ser ner på den typen av litteratur eller filmer utan snarare om att det inte ger mig något. Förutom en period i de tidiga tonåren då jag slukade kioskromaner så har jag aldrig brytt mig om romantisk litteratur. Dessutom vill jag att vampyren skall ha monsterstatus och inte vara någon tjusig men farlig varelse att tråna efter. Det känns fel.

Men jag läste ju Charlaine Harris!? Nå, det var så här. En dag på bokmässan för många många år sedan gick jag till sf-bokhandelns monter. Där delade de ut små pocketar med provkapitel ur olika böcker, bl.a. de första kapitlen ur Dead Until Dark. Det var någonting med den här orädda lilla servitrisen som gav sig ut endast beväpnad med en kätting för att rädda en vampyr. Jag bestämde mig för att den boken måste jag läsa. Det dröjde dock många år innan jag gjorde verklighet av in plan.

När det började talas om denna fantastiska vampyrserie, True Blood, och jag insåg att den byggde på böckerna om Sookie kände jag faktiskt ett visst intresse. Men jag insåg att jag skulle vilja läsa böckerna först och skyndade mig att köpa och läsa del ett. Och den var precis som jag hade tänkt mig. Rolig och spännande med en del pinsamma sexscener. Jag gillade och ville ha mer. Sedan började tv-serien och jag tittade med förtjusning, kände igen och myste. Till en början, sedan kände jag inte igen mig längre.

Problemet med True Blood är för mig att den handlar alldeles för lite om Sookie. Det måste naturligtvis bli så eftersom det är en helt annan berättarteknik och man inte kan se allt genom hennes ögon som i böckerna. Att berättelsen sedan avviker ganska kraftigt kan vara en följd av detta eller kanske att de väver samman flera av böckerna. Jag vet inte eftersom jag bara läst den första än. I vilket fall får det följden att det känns som vilken vampyrserie som helst. När jag såg förra veckans avsnitt härom dagen kände jag att jag kanske inte kommer att fortsätta att titta.

Jag vill verkligen tycka att det är bra. Varför vet jag inte. Jag gillar ju inte vampyrromantik och borde kanske lägga min energi på annat i stället. Läsa böckerna t.ex.

Medan vi väntar på något annat

Eftersom det som vanligt tar lite tid för mig att bli klar med nästa bok tänkte jag att ni skulle få läsa mitt första skriftliga arbete i Svenska A. Jag återger det precis som det var och rättar bara de skrivfel jag hittar. Alla andra fel och brister får stå kvar.

Skriftlig kommentar till Möss och människor av John Steinbeck (bok+film)

Min avsikt med kommentaren

Jag har läst boken Möss och människor av John Steinbeck och sett filmen av och med Gary Sinise. Jag kommer att redogöra för de tankar och idéer som uppstod då jag läste boken och under diskussionen efter filmen, och även jämföra bok och film och vissa berättartekniska skillnader.

Boken

Boken kom ut 1937. Den skrevs först som pjäs men gjordes om till roman då ingen ville spela den.

Handlingen
Romanen handlar om två kringresande lantarbetare, George och den klent begåvade Lenny. Lenny är stor och stark och har en förmåga att ställa till problem. I berättelsens början är paret på väg till en gård där det finns arbete. Man får reda på att det hänt något på ett ställe som heter Weed som tvingat dem att fly. Senare i berättelsen berättar George för kusken Slim hur Lenny skrämt en kvinna då han ville känna på hennes klänning. Lenny tycker mycket om att smeka mjuka saker. Det händer att han dödar mindre djur då han smeker dem för hårt. George och Lenny har en dröm. De drömmer om att samla tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget litet ställe. George känner till en gård som är till salu. Drömmen är nästan inom räckhåll. Romanen är en tragedi och som i alla tragedier ser man huvudpersonerna gå mot sin oundvikliga undergång. Men egentligen är inte undergången oundviklig. Det finns en vändpunkt i berättelsen efter vilken det inte finns någon återvändo. I Möss och människor kommer vändpunkten när Lenny ofrivilligt skadar Curleys fru.

Typer
Curley är basens son. Han är liten och elak och ställer gärna till bråk. Han är gift med en docka till fru som han svartsjukt försöker hålla reda på. Lenny är den store starke korkade mannen som menar väl men alltid ställer till det. Curleys fru är orosstiftaren. Hon är en orsak till svartsjuka och bråk. Man har sett dem alla förut, särskilt i lite äldre berättelser.

Språket
Jag tyckte inte om boken. Den är enligt mitt tycke ganska torftig i språket. Det märks att den är skriven som en pjäs från början. Inför varje ny händelse kommer först en beskrivning av platsen där det sker, sedan berättas vad som händer. Det är rakt på sak och inga djupare funderingar. Man kan tycka att det skulle lämna mycket plats för läsaren att fylla i med egna tankar och tolkningar, men jag tycker det är trist. Jag vill veta mer om hur bokens karaktärer upplever saker och ting, vad de tänker och känner.

Filmen

Filmen är regisserad av Gary Sinise. Han spelar även George, Lenny spelas av John Malkovich. Handlingen är mycket trogen boken utom på några punkter. Den har samma lugna berättartakt med en underliggande hotfull ton.

Inledningen
Filmen böjar mycket dramatiskt med händelsen som bara återberättas i boken. Man får se George och Lenny fly från Weed. Det är ett bra sätt att fånga tittarens intresse, samtidigt som man berättar om vad som hänt. Att bara låta George berätta för Slim, som i boken, hade kanske kunnat bli långsamt. Nu är filmen visserligen ganska långsam, men kanske just därför är det bra med spänningen i början.


Curleys fru
I romanen glider Curleys fru omkring som en vålnad. Hon har inget namn, ingen uppgift i livet, utan finns bara till för att skapa oro och konflikter. I filmen blir hon en verklig person. Hon är fortfarande namnlös, men man förstår att hon har känslor. Hennes ensamhet är orsaken till att hon söker uppmärksamhet hos männen på gården. Det finns i filmen en totalt ovidkommande sexuell spänning mellan henne och George. Det är som om regissören tycker att det inte går att göra en film utan sex. I boken försöker hon flörta men det är aldrig någon som nappar på det. Alla verkar tycka det är irriterande.

Avslutning

Filmen är bättre än romanen. Det handlar naturligtvis om min personliga smak, men jag saknar det inre livet i romanen. Det är oftast det som jag tycker är intressant i en berättelse och jag tycker författaren missar något när han utelämnar det i boken. Berättartekniken passar helt enkelt filmen bättre.

Brokeback Mountain

När filmen Brokeback Mountain kom så kände jag mig måttligt intresserad. Kärleksfilmer är inte min grej. Men sen upptäckte jag att jag hade novellen stående i bokhyllan så jag läste den. Den var mycket bra, men ack så sorglig. Sedan fick jag filmen på dvd av mamma som glömt avbeställa den. Nu har jag sett den.

Vacker är det första ord som kommer för mig när jag skall beskriva den. Vacker och långsam. Vyerna i början på filmen är helt underbara. Liksom i novellen händer det inte så mycket. Men det gör inget, det är bra så. Den handlar ju om två liv som inte riktigt kommer igång, två människor som går och väntar. Det är sorgligt. När jag läste novellen fick jag just den där känslan av att många år flöt förbi, men nu ser jag att hela berättelsen bara är på tjugosju sidor.

Sen är filmens Jack och Ennis lite för snygga.

Vid första ögonkastet verkade Jack tilltalande nog med sitt lockiga hår och snabba skratt, men för att vara en liten man var han ganska tung om höfterna och leendet avslöjade hästtänder, inte tillräckligt utstående för att låta honom äta popcorn ur halsen på en tillbringare, men tydligt märkbara.

Ennis med örnnäsa och smalt ansikte, var ovårdad och hade lätt insjunken bröstkorg. Han balanserade en liten bål på långa, krumma ben ...

Jag vet att man inte skall haka upp sig på sådana detaljer. Filmvärlden skiljer sig mycket från bokvärlden, men nog skulle det vara skönt att se lite vardagliga, halvfula människor i en kärleksfilm. En film som visade att man inte måste bli förvandlad till prinsessa (eller prins) för att bli älskad.