The White Road av John Connolly

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.