Maids of Misfortune av M Louisa Locke

 Mrs Annie fuller är en ung änka som förutom att hyra ut rum i sitt ärvda hus även får in pengar genom att ge finansiella råd grundade på sina kunskaper om finansvärlden och handeln med aktier. Men eftersom ingen man skulle ta råd av en kvinna i sådana frågor ger hon råden i sin roll som mediet Sybil. När hennes favoritklient plötsligt dör under mystiska omständigheter bestämmer hon sig för att börja luska i fallet.

Det här är en riktig mysdeckare av det där slaget där en ganska vanlig människa råkar snubbla över en mordgåta. Vi får följa med Annie Fuller under hennes utredning och det är väldigt mycket funderingar fram och tillbaka från hennes sida men det gör inget då jag trivs så bra i hennes sällskap. Stämningen är gemytlig och berättelsen har många personer som det är lätt att tycka om. några det är lätt att ogilla har den förstås också.

Jag hade mina, visserligen ogrundade, misstankar på ett tidigt stadium men det blev ändå riktigt spännande mot slutet. Jag blev riktigt glad när jag såg att det är en hel serie böcker för jag kommer definitivt att vilja återvända till San Fransisco och Annie Fuller.

The Raising av Laura Kasischke

Det här är en bok som jag inte blir riktigt klok på. Någon gång någonstans måste jag ha läst något som fick mig att sätta upp den på önskelistan. sedan glömde jag bort den tills det började talas om den på twitter, inte i odelat positiva ordalag men ändå intresseväckande. När den sedan bara kostade två dollar slog jag till. Jag började läsa i tron att det var en ganska ordinär thriller om mord på unga flickor på college. Nja, jag hade visst helt fel för mig för det visade sig vara en olycka. Men kanske var det egentligen ett mord?  Något skumt måste det väl ändå vara?

Inledningsvis är berättelsen mördande tråkig med långa detaljerade beskrivningar av saker som känns helt ovidkommande. Under ett samtal med en student funderar lärarens t.ex. över om hon möjligen har tagit på sig en för tunn klänning och kanske kommer att börja frysa. Denna fundering ägnas en hel sida innan vi får fortsätta ta del av samtalet. Det är fruktansvärt trist och fyller ingen som helst funktion. Det är mycket sådant men jag kämpade vidare i förhoppningen att något spännande skulle gömma sig bakom allt detta. För jag anade att det fanns något där. Sedan börjar berättelsen ta fart och det blir riktigt spännande men också mer förvirrande. Är det en mordgåta? En spökhistoria? Eller kanske rentav en berättelse om sorg?

Alla dessa möjligheter tycks rymmas i berättelsen vilket gör den intressant. Jag gillar även miljön, särskilt när jag slipper få den beskriven i detalj så att jag istället kan skapa mig en egen bild av collegemiljön. Ibland stannar berättandet upp men inte lika ofta och länge som i början och nu vet jag tillräckligt mycket för att sporras att läsa vidare. Stundtals blev det nästan olidligt spännande och mot slutet hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Sedan känns det som om allt bara faller samman och jag lämnas tom och besviken. Jag tycker inte om slutet. Det känns helt fel och tar inte vara på alla de möjligheter som faktiskt visades genom hela berättelsen och jag känner inte att jag får valuta för den energi och tid jag faktiskt lade ner på att läsa boken. Men det kanske bara är jag?

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley

The Sweetness at the Bottom of the Pie är en gammaldags deckare av det där slaget där en amatördetektiv mer eller mindre snubblar över ett lik och bestämmer sig för att lösa mordgåtan. I det här fallet är detektiven Flavia de Luce, ett elvaårigt kemisnille. Flavia bor med sin far och två systrar i ett stort hus. Hon ligger i ständigt krig mot systrarna (oklart varför), och fadern är väl ungefär så frånvarande som han kan vara och samtidigt befinna sig i huset. Han finns där vid måltiderna men annars verkar han mest stänga in sig med sina frimärken. Detta ger Flavia massor med tid att ägna sig åt sina intressen, kemi och att jävlas med systrarna. Det förra hjälper henne med det senare. Så en dag hittar Flavia en döende man i köksträdgården och äventyret kan börja.

Jag gillar denna berättelse om frimärken, gamla hemligheter och mord. Det är stundtals väldigt roligt, oftast spännande och jag bryr mig om Flavia. Är det realistiskt med en elvaårig flicka med eget kemilaboratorium? Nej, knappast, men det är just det som är så skönt. Oftast när jag längtar efter att läsa deckare drömmer jag mig tillbaka till en tid innan jag hade läst alla Christie. Här får jag något med samma känsla.

På minussidan finns att det är lite för lätt att lista ut hur allt hänger ihop. Det gör inte så väldigt mycket eftersom jag har trevligt under hela läsningen och definitivt tänker läsa mer om Flavia.

The Last Policeman av Ben H Winters

Det är ändens tid. Om sex månader kommer jorden att kollidera med asteroiden Maia och mänskligheten kommer att utplånas. Hälften redan vid kollisionen och resten i de katastrofala följderna. Vetskapen om detta får människor att reagera olika. Vissa lämnar allt för att hinna göra allt det där de drömt om. Många tar livet av sig. Några fortsätter som vanligt, går till jobbet och försöker leva sina liv så gott det går i ett sönderfallande samhälle.

En av de sistnämnda är Henry Palace, Concordpolisens nyaste mordutredare. Han blir kallad till en snabbmatsrestaurang där en man hittats hängd på toaletten. Det är inte för inte som Concord kallas Hanger Town, hängning är den absolut vanligaste självmordsmetoden i staden men Palace vägrar tro att det är självmord. Det är något som känns fel. Så han börjar envist utreda sitt första fall, trots omgivningens hånfulla kommentarer.

Fallet med den hängde försäkringsmannen känns egentligen ganska ordinärt. Visst vill jag veta vem, hur och varför men det är inte det som får mig att sitta uppe hela natten och läsa. Nej, det är den annalkande katastrofen som gör att jag läser vidare med en klump i magen. Naturligtvis slutar mycket att fungera i ett samhälle där många helt enkelt slutar gå till jobbet. Lagar skärps och även ett mindre brott kan ge livstid, helt enkelt för att det inte finns så mycket tid kvar. Jag kommer på mig med att undra hur jag skulle reagera. Jag har tänkt tanken förut, hur skulle jag reagera om jag fick reda på att jag var döende? Men tanken på att hela jorden ska gå under är ju så mycket större att det är svårt att föreställa sig. Det är nästan outhärdligt och jag kommer på mig med att hoppas att allt ska lösa sig på något mirakulöst vis.

Hur som helst, gillar man deckare och katastrofböcker  så är den här riktigt bra. Läs!

The Black Angel av John Connolly

Detta är den femte boken om detektiven Charlie Parker. Han tar sig an de riktigt svåra fallen, där polisen inte vill eller kan göra något, ofta på grund av att det handlar om människor som ingen bryr sig om. Men Parker bryr sig. Denna gång är det Louis kusin som försvinner. Hon försvann egentligen för länge sedan ur Louis liv, kände sig sviken av honom och flydde till storstaden, började prostituera sig och föll allt längre ner i drogmissbruk. Louis försökte hjälpa henne på olika sätt men gav slutligen upp. Nu har hon försvunnit på riktigt och hennes mor söker motvilligt upp Louis för att be om hjälp. Naturligtvis ställer Parker upp också.

I den här boken är Louis och Angel tillbaka i huvudhandlingen igen och det är bra. Tyvärr gör händelser från tidigare böcker och det faktum att det är personligt den här gången att stämningen inte är lika trevlig och humoristisk som tidigare. Jag saknar det verkligen eftersom det här är en mycket tung och dyster berättelse. De brott som begås är lika vidriga som vanligt och det är en mycket obehaglig historia som rullas upp. Det är egentligen inte dåligt eftersom det faktiskt är ett av skälen till att jag läser böckerna men jag saknar de lättsammare mellanspelen. Däremot känns det som om det inte strösslas lika frikostigt med lik den här gången och det handlar bara om ett fall även om det visar sig ha många förgreningar.

Ett enkelt försvinnande visar sig ha många trådar bakåt mot historiska händelser. På något sätt knyts även tidigare böcker i serien ihop med denna och allt visar sig ha en koppling till Charlie Parkers liv. Det övernaturliga tar allt större plats i böckerna. Det handlar inte längre bara om Parkers syner av döda männsikor. Den här gången tar det sig ett mycket påtagligt uttryck som inte går att bortförklara.

Språket är fortfarande poetiskt på sina ställen men jag blev inte lika gripen av den här berättelsen om fallna änglar som av de tidigare böckerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på.

Fler ljudböcker

Här kommer några kortisar till.

Fyren av P D James
När en berömd författare hittas hängd i fyren på ön Combe blir Dalgliesh inkallad för att undersöka saken. Det ser visserligen ut att vara självmord men då en isolerade ön fungerar som en säker tillflyktsort för diverse högdjur måste saken utredas snabbt och diskret. Det visar sig finnas en del personer som haft skäl att önska livet ur offret men både anställda och gäster är måna om sina hemligheter och det blir en besvärlig utredning.
Jag har inte läst någon James på länge, mycket beroende på att jag faktiskt har tyckt att hon har blivit lite tråkig. Den här boken överraskade mig genom att vara riktigt spännande. Den isolerade miljön tilltalade mig och deckarintrigen kändes trovärdig och intressant. Det gick att följa uppbyggnaden mot det dramatiska slutet så att man inte blev helt överrumplad. Det kändes trovärdigt och logiskt.

En hjärtformad ask av Joe Hill
Rockstjärnan Jude Coyne samlar på diverse kusliga föremål och en dag frestas han att köpa en vålnad. Han kan inte stå emot utan klickar hem den, något han hinner ångra många gånger innan berättelsens slut. Det visar sig att det handlar om en utstuderad hämnd och Jude och flickvännen får kämpa för sina liv.
Jag vet inte om det är meningen att det ska vara en skräckberättelse. Som sådan fungerar den dåligt, det blir aldrig särskilt otäckt. Obehagligt är det på sina ställen men jag blir aldrig rädd. Men spännande är det. Skall Jude lyckas rädda sig och flickvännen? Hur? Det verkar ju vara en helt omöjlig situation. Jag är inte helt övertygad och vet inte om jag kommer läsa något mer av Hill men känner ändå inte att jag slösat bort min tid.

Några kortisar

Jag har faktiskt "läst" en hel del i sommar. Helt enligt traditionen har jag lagt pussel och lyssnat på ljudböcker. Allt deckarintag görs numera via öronen eftersom jag helt enkelt inte vill lägga lästid på deckare men gärna lyssnar medan jag gör annat.

Svart som Natten av Ann Cleeves
Detta är den första av fyra Shetlandsdeckare med kommissarie Jimmy Perez och jag gillade den mycket. Mycket tror jag beror på årstiden men även miljön är trevlig. Det är något speciellt med öar.
Konstnären Fran Hunter hittar kroppen efter en ung kvinna i snön och misstankarna faller genast på en udda man i stugan i närheten.
Själva deckarintrigen känns egentligen ganska simpel och redan på tidigt stadium gissade jag vem även om jag inte för mitt liv kunde begripa varför. Ändå njöt jag hela vägen, kanske för att personerna kändes så intressanta och jag verkligen brydde mig om dem.

Rött stoft av Ann Cleeves
Tredje boken i Shetlands-serien. Om arkeologiska fynd, gamla familjehemligheter och ond bråd död. Trots att själva gåtan kanske var djupare och intressantare än i ovanstående bok var den här inte lika bra i mitt tycke. Det saknades något. Jag brydde mig inte lika mycket om människorna i den här berättelsen och Fran Hunter var inte med alls vilket faktiskt var lite trist.

Dalziels död av Reginald Hill
Dalziel och Pascoe kallas till ett hus där en polisman tycker sig ha hört skottlossning och sett ett vapen. En kort stund senare exploderar byggnaden och Dalziel hamnar i koma. Jag gillar Reginald Hill och särskilt böckerna om Dalziel och Pascoe. Den här är inget undantag.
Det visar sig att byggnaden stått under bevakning av en antiterroristenhet och det hela utvecklar sig till en historia med konspirationer och andra otäckheter.
Jag gillar hur Hill låter oss få lära känna fler poliser än Dalziel och Pascoe. Däremot är jag inte alltid så förtjust i sluten på hans böcker. När det gäller deckare är jag en vän av prydliga slut med alla trådar ihopknutna och det är inte alltid Hill ger oss det.

Flyg fula fluga av Patricia Cornwell - LJUDBOK

Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.

Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.

Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.

Statsrådet och döden av Bo Balderson LJUDBOK

Jag har läst alla Baldersons deckare förut men eftersom det inte bara är deckarintrigen som gör dem läsvärda så går det bra att läsa om dem. Just den här, Statsrådet och döden, hade jag dock inget större minne av. Deckarintrigen hör inte till hans bästa. Hur är väl i och för sig ganska fyndigt men vem och varför känns både taget helt ur det blå och ganska ointressant. Mycket riktigt var det bara metoden som jag kom ihåg. Redan på ett tidigt stadium kunde jag räkna ut vem som gjort det men det berodde mer på vissa detaljer som avslöjades.

Nåja, nu är det mest för humorn jag läser om de här böckerna men tyvärr var den inte lika rolig som en del andra böcker i serien. Som pussellyssning passade den i alla fall ganska bra så det var inte helt slöseri med tid.

The White Road av John Connolly

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.

The Big Over Easy av Jasper Fforde

DI Jack Spratt leder Nursery Crime Division, en avdelning av Reading-polisen. Det är en krympande avdelning men det beror inte på att brottsligheten har minskat. Nej, snarare beror det på att Jack inte har chefernas förtroende. Jack är ingen dålig polis. Faktum är att han brukar klara upp de flesta av de brott han är satt att utreda. Tråkigt nog för Jack så lever han i en värld där det inte handlar om att klara upp brotten utan om att bli publicerad. Ju mer invecklat och intressant ett brott är desto större är chansen att berättelsen om det kan komma in i någon av de många tidskrifter med verkliga kriminalfall som finns. Ju fler utredningar du kan få omskrivna desto större chans att du kan bli med i Detectives Guild och med ett sådant medlemskap ökar också chansen att bli publicerad. Jack bryr sig inte om allt det där utan tycker att det borde vara nog att få fast skurken och kanske ge lite upprättelse till offret. Denna inställning har lett till att hans överordnade inte är särskilt nöjda med honom och att allmänheten inte bryr sig över huvud taget.

Förutom krympande anslag och en oförstående omvärld har Jack att kämpa mot den slemmige Friedland Chymes, en av polisvärldens mest publicerade detektiver och en riktigt otrevlig typ. Så en dag dör Humpty Dumpty till synes av ett fall från en mur och livet blir riktigt intressant för Jack.

Det här är alltså en deckare och en ganska skruvad sådan. Den utspelar sig så vitt jag förstår helt och hållet i bokvärlden, samma bokvärld som Thursday Next besökte i serien som började med The Eyre Affair. Till skillnad från i böckerna om Thursday Next så fungerar premisserna ganska bra. Jag finner inga av de logiska luckor som gapade så stora i den förra serien och som jag omöjligen kunde bortse ifrån. Det kan bero på att hela den här berättelsen utspelar sig i en enda värld och att det därför inte uppstår några problem med att jämka samman två helt olika världsbilder med krystade förklaringar och regler som följd. Nej, den här berättelsen är istället smart och rolig, full med ordvitsar och referenser som ibland får mig att önska att jag var lite mer bevandrad i brittisk sago- och rimtradition. Jag kan tänka mig att Ffordes böcker kan vara en översättares mardröm. Dessutom är det riktigt spännande ända till den rafflande upplösningen.

Det är ingen djup berättelse men man har riktigt roligt under läsningen. Jag tycker riktigt bra om Jack Spratt och läser gärna mer om honom och hans assistent Mary Mary.

Blodsarv av Denise Mina

Jag har länge tänkt läsa den här boken men har inte riktigt hunnit eller orkat. Därför var det helt perfekt att hitta den som ljudbok eftersom jag har ägnat en del tid åt pusslandet på senaste tiden.

Paddy Meehan har fått jobb som springflicka på en tidning men drömmer om att bli journalist. -
Det är början på 80-talet. En liten pojke försvinner och hittas mördad och Paddy finner att hon på mer än ett sätt har anknytning till detta brott. Dessutom får man vissa återblickar till 60-talet som berör en annan Paddy Meehan.

Det är spännande och alldeles lagom lättlyssnat. Jag tycker dock att återblickarna är ganska trista eftersom de inte känns riktigt relevanta. Visst, jag förstår att dessa händelser i viss mån har format den yngre Paddy men de känns ändå som ett onödigt sidospår som inte tillför något. Det hade räckt att läsa den unga Paddys reflektioner, att få reda på vad brottslingen Paddy tänkte ger mig inget.

Men det är i alla fall tillräckligt spännande för att jag skall kunna tänka mig att lyssna på en bok till. Anna Maria Käll läser riktigt bra och har inga störande egenheter. Inte heller prövas man med överdrivet skådespeleri. Trevlig bok.

I minnenas tecken av Reginald Hill

Jag har lyssnat på I minnenas tecken av Reginald Hill. Det är en Dalziel och Pascoe-deckare som är lite lagom spännande. Inte så att man får ont i magen utan alldeles utmärkt att lyssna på när man lägger pussel.

Berättelsen handlar omtvå helt olika fall, dels ett som berör Pascoe personligen dels en serie inbrott som han utreder. Eftersom jag pusslar lite sporadiskt blev också lyssningen lite sporadisk och ibland hade jag lite svårt att hänga med i de två intrigtrådarna. Men inte svårare än att jag lyckades ta mig vidare efter flera dagars avbrott.

Läser gör Johan Rabaeus och det gör han bra förutom att han tar i lite för mycket när han gör Dalziel som för att riktigt visa vad fet och äcklig Dalziel är. Det är lite störande. Jag föredrar när uppläsaren just läser utan alltför mycket skådespel. Lite ändring i tonläget för olika personer kan vara bra för att göra det tydligare vem som pratar men inte mer. I övrigt har jag inget att klaga på.

Språklig irritation

Jag har läst ut Det stumma vittnet av Agatha Chrisite och måste säga att jag är förvånad över hur många irriterande konstigheter jag hittar i texten. Jag läste väldigt mycket Christie som ung och då märkte jag inget konstigt. Kan det bero på att jag läst så mycwet sedan dess och dessutom själv arbetat med skrivande?

Ta bara det flitiga användandet av "nåra". Först trodde jag bara att det var ett litet tryckfel men märkte snart att det användes genomgående istället för "några". Hur i hela friden kan något sådant ha fått slinka igenom. I jämförelse med det så var det en bagatell att att "dom" användes i stället för "de" och "dem". Sedan var det väldigt mycket näven och jycken och liknande och av någon anledning har jag svårt för det också men jag har inte läst originalet och kan faktiskt inte säga om det stämmer med dess språknivå.

Tydligt är i alla fall att jag har blivit känsligare för sådana nyanser. Kanske är det därför jag tycker om att läsa på engelska. Jag kanske helt enkelt inte uppfattar dessa språkliga egenheter då.

Själva berättelsen tillhör inte mina favoriter heller. Jag kom inte ihåg vem som var mördaren men störde mig faktiskt på hela upplägget av boken. Sedan har jag alltid tyckt bättre om Miss Marple än Poirot och det var ju också ett minus. En lite småspännande bagatell skulle jag kalla den för. Nåja, fem kronor var den väl värd.

Det innersta rummet av Elizabeth George

Äntligen har jag tagit mig igenom Det innersta rummet av Elizabeth George. Det var ganska mödosamt och var bara möjligt att göra genom lyssning. Hade jag gett mig på att försöka läsa den själv hade jag lagt den åt sidan, igen. Jag har nämligen försökt läsa den förut men kom inte längre än till Deborahs första dumhet.

Det största problemet med boken är att den har Deborah och Simon St James som huvudpersoner. Jag har alltid tyckt att de är ganska ointressanta och i den här boken beter sig Deborah dessutom synnerligen korkat. Men visst, när jag lyssnar på en bok har jag mycket lägre krav och jag ville ju veta hur det skulle gå så jag gav mig på att lyssna på de 22 cd:arna för flera månader sedan. Efter två omlån tog jag mig igenom eländet och kan väl säga att jag kunde lika gärna ha låtit bli.

Deborah tar sig an att hjälpa en vän som tros ha begått ett mord. Simon försöker hjälpa till men det har han inte mycket för. Hans otacksamma och korkade hustru kan inte förstå varför han blir arg när hon traskar iväg med bevismaterial för att göra egna undersökningar. Jag har mest lust att dänga henne i huvudet med en stekpanna.

Nej, jag skall nog hålla mig borta från George om inte Barbara Havers är med och har en stor roll i berättelsen. Det är hon som är intressant av alla Georges figurer. Annars George en förmåga att skriva alldeles för utförligt om helt ointressanta och oviktiga personer. Jag behöver inte få en hel biografi om någon som t.ex. bara finns med i berättelsen för att hitta ett mordvapen. Kanske försöker hon vara djup och psykologisk och det kan vara intressant om det handlar om brottet. Psykologiska deckare kan vara riktigt intressanta om det rör själva brottets psykologi, men om allt skall analyseras och grävas i blir det bara trist. Det var det som fick mig att sluta läsa P D James. Nej, tacka vet jag orealistiska berättelser om seriemord.

Kusligheter i Maine

Nu har jag äntligen läst ut Dark Hollow av John Connolly. Det tog lite tid eftersom läsenergin, eller all energi, har varit låg den senate tiden.

I denna andra bok om detektiven Charlie "Bird" Parker spökar det förflutna (återigen). Bird har flyttat hem till Maine och håller på att rusta upp det hus han ärvt. Pilly Purdue, en småskurk, har hamnat i knipa och Bird tar på sig att hjälpa honom, något som får konsekvenser.

Det är som vanligt gangsters med i leken. Den biten är är den minst intressanta i mitt tycke, men de spelar en något mindre roll än i förra delen. Annars är det sig likt. Det är detaljerade miljöbeskrivningar, underliga syner, dramatiska jakter och eldstrider, allt berättat med ett språk som är stundtals nästan poetiskt. Till skillnad från i Every Dead Thing känns berättelsen mer sammanhållen och inte så spretig. Dock är dödstalet lika väl tilltaget.

Slutomdömet blir: En riktigt spännande och ibland skrämmande bok som väcker lust att läsa fortsättningen.

Tematrio - Påskekrim

Den här gången vill Lyran att vi nämner tre deckarfavoriter. Författare böcker eller detektiver går alla lika bra, vilket är tur för mig eftersom jag har svårt att komma ihåg enskilda böcker.

1. John Dickson Carr får denna plats eftersom jag påmindes om honom när jag skrev bokkedja 13 nyligen. Han skrev spännande och ofta roligt under flera namn. De övernaturliga och de historiska deckarna var särskilt njutbara. Det är dessutom böcker som jag tror skulle hålla för en omläsning, särskilt med mitt dåliga minne.

2. Denna plats ger jag till Elizabeth George och särskilt då Med svek i sinnet eftersom min favorit Barbara Havers har huvudrollen i den. Jag tycker om det psykologiska djupet i hennes böcker med trovärdiga personer. Ibland går hon dock lite väl på djupet även med vissa bipersoner, vilket kan bli lite tjatigt.

3. Det finns många både författare och böcker som jag skulle vilja ha med på listan, men denna tredje plats går till Appleby's End av Michael Innes. Innes skrev många deckare, ofta med stor humor och lagom med ledtrådar till läsaren, och jag läste alla jag kom över. Appleby's End har en särskild plats i mitt hjärta. I den får man läsa hur Detective Inspector John Appleby träffar sin hustru. Jag minns att jag skrattade så jag grät. Tyvärr vågar jag inte läsa om den. Vissa upplevelser skall man nog behålla i minnet.

Vad de döda vet av Laura Lippman

Det är inte ofta nuförtiden jag läser spänningslitteratur, men jag fastnade för den här där den stod på bibliotekssnurran. 1975 försvinner två systrar från ett köpcentrum, trettio år senare dyker det upp en kvinna som säger sig vara en av dem. Men det är allt hon säger. Hon vägrar berätta vad som hände eller var hon befunnit sig alla år.

Det är många vändningar och turer innan man får veta sanningen. Ibland tror man sig ana hur allt hänger ihop för att i nästa stycke få veta något som kullkastar alla ens teorier. Det byggs upp en väldig spänning och teorierna blir allt vildare. Samtidigt är det något som stör mig. Det känns som att det egentligen bara finns två svar, antingen är hon Heather Bethany eller så är hon det inte. Jag tycker nog att alla turer till trots så är det en ganska simpel berättelse. Jag känner mig lite lurad och hade önskat mig mer av intrigen än vad jag faktiskt får. Dessutom är mysterikvinnan/Heather väldigt svår att tycka om. Hon känns kall på något vis och det gör det svårt att riktigt engagera sig i henne. Faktum är att det inte riktigt är någon i boken som jag känner för eller bryr mig riktigt om. De mest sympatiska och intressanta personerna är bara bifigurer.

Trots detta är den läsvärd. Den är spännande och väntar man sig inte alltför fantastiska avslöjanden eller gräsligheter, vilket jag tyvärr gjorde, så är den värd att lägga ner lite lästid på.

Ljudbok: I de dödas namn av Ian Rankin

Jag har bara läst en bok om Rebus tidigare, den var bra men inte fantastisk. Jag gillar inte miljön. Då menar jag inte Edinburgh utan mer den mörka hårdkokta sidan av staden med gangstrar och langare och småskurkar. Jag tycker bättre om putsade berättelser med osannolika mord och seriemördare, ju mer verklighetsflykt desto bättre. När jag lyssnar på en bok har jag lite lägre krav på berättelsen eftersom jag kan ägna tiden åt annat samtidigt, faktum är att de riktigt bra böckerna läser jag helst själv.

Denna bok passade riktigt bra att lyssna på samtidigt som jag pusslade. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja lyssna vidare men tog inte alltför mycket av min uppmärksamhet i anspråk. Som så vanligt är i sådana här deckare är huvudpersonen en butter ensam man på kant med sina överordnade och nära pensionen. Själva fallet är faktiskt inte så mycket att orda om, jag kände inte någon enorm förväntan på upplösningen utan intresserade mig mer för spelet mellan romanens olika personer.

Uppläsningen är riktigt bra när man vant sig vid dialekten. Trots att jag tyckte bättre om Peter Robinsons bok hade jag större behållning av den här eftersom jag inte störde mig på egenheter hos uppläsaren. JAg kan tänka mig att lyssna på fler böcker med samma uppläsare medan Robinson nog får vara då jag sett att Tomas Bolme även läst in de andra titlar jag tittat på.

En bit av mitt hjärta av Peter Robinson

En bit av mitt hjärta är en deckare som utspelar sig dels 1969 när en ung kvinna blir mördad under en rockfestival, dels i nutid under utredningen av mordet på en musikjournalist. Det är inte svårt att räkna ut att dessa båda händelser hänger ihop.

Boken är spännande, man vill ju veta exakt hur de hänger ihop. Språket fyller sin funktion utan att vara störande. Utredarna går att tycka om, särskilt de poliser som utreder det senare brottet och som så vitt jag kan förstå är återkommande i Robinsons deckare. Jag har inte läst några andra av honom men förstår att jag kanske borde ha läst dem i ordning. Tidigare händelser nämns vilket kan förstöra läsupplevelsen om man läser böckerna i fel ordning.

Tomas Bolme läser ganska bra förutom att har den egenheten att göra omotiverade pauser, som för att hämta sats, särskilt när han skall uttala något engelskt namn. Detta störde jag mig ganska rejält på, vilket får mig att fundera på om det är så klokt att lyssna på fler av böckerna. Kanske borde jag läsa dem i stället?

Nåja, slutomdömet blir en ganska bra deckare, tillräckligt bra för att jag skall vilja titta närmare på fler titlar.