Jag ägnar ganska mångar timmar varje vecka åt tv4 Science Fiction. Det blir mest Star Trek, Voyager och Deep Space 9. Voyager har jag ju sett förut, men abstinensen efter Andromeda gör att jag inte kan låta bli att se den igen.
Om man gillar sf-serier får man vara beredd på att svälja mycket. Som att i framtiden verkar alla vara klädda likadant eller med mycket små variationer. Färger och snitt skiljer sig inte mycket åt, särskilt inte hos främmande raser. Sen verkar de främmande raserna snarare vara typer än folk. Men visst, jag sväljer det, för jag tittar främst för äventyret, spänningen och underhållningen, inte för att få se ett perfekt uppbyggt mångfaldigt främmande samhälle.
Men ibland stör jag mig så oerhört på att alla nya möten genomförs på perfekt engelska. I en serie som Star Trek som utspelar sig långt in i framtiden kan man komma runt det med hjälp av en snabbt påhittad översättningsmaskin eller liknande, men i t ex Stargate SG-1 störde jag mig mycket på att alla de mötte kunde engelska trots att de kanske kom från helt andra delar av världen och aldrig hade varit i kontakt med språket. Även de som kom från något forntida England borde tala lite annorlunda, men jag är ingen språkforskare så jag kan ha fel.
Sen har vi alla brott mot fysikens lagar som jag visserligen inte är helt på det klara med alla gånger, men vissa saker vet till och med jag, som det här med bränder i vakuum och lite annat smått och gott.
Trots detta älskar jag dessa tv-serier. Det är något med miljöerna som tilltalar mig. Det är sagor i rymdmiljö, fria från påträngande, ångestframkallande verklighet. Och ibland fyllda av ofrivillig humor. Ta t ex trailern för Månbas Alpha som en speakerröst kalla "serien som satte standarden för alla andra", och det är bara att titta på de pyjamasliknande uniformerna i många serier för att förstå vad han menar.
