The Death of the Necromancer av Martha Wells

Nicholas Valiarde är en tjuv och bedragare. Tillsammans med sin älskade Madeline och ett gäng förtrogna begår han en rad komplicerade brott med ett enda mål i sikte: att hämnas på den som fick hans fosterfar dödad. Under ett av sina inbrott råkar han hamna mitt i något som för ett tag får honom att lägga hämndplanerna åt sidan för att ta reda på vad det egentligen är för något skumt som försiggår i staden Vienne.

Jag tycker verkligen m den här boken. Den påminner om The Lies of Locke Lamora på ett bra sätt även om den här berättelsen inte alls innehåller samma humor. Det gör inget, trots alla gräsligheter som händer, och det är verkligen obehagligt på sina ställen, så är det en mysig berättelse. Jag trivs i Nicholas sällskap, i Ile-Rien med staden Vienne där den till största delen utspelar sig. Det är riktigt spännande och en bidragande faktor är att jag bryr mig om alla personerna.

Jag vet att det finns fler fler böcker från Ile-Rien och det är stor chans att jag kommer försöka läsa någon till. Martha Wells har hamnat på min lista över intressanta författare.

Skolan i böcker

Med tanke på hur jobbiga de flesta av mina skolår var så är det lite lustigt hur förtjust jag är i böcker som utspelar sig i skolan. Det kan förstås bero på att jag tillbringade mina lyckligaste skolår på internat. Här kommer en liten lista på några favoriter.

Anthony Buckeridge skrev böckerna om Jennings som jag läste gång på gång. Jennings är en sådan där pojke som menar så väl men ställer till det gång på gång och får lärarna på internatskolan att sucka och skaka på sina huvuden. Det är väldigt många år sedan jag läste dem men då läste jag dem om och om igen. Om jag kommer över någon av dem kommer blir det nog ännu en omläsning om jag inte rentav får tag i en jag aldrig läst.

Siv Widerberg lät oss följa en skolklass genom en serie böcker, alla illustrerade av Cecilia Torudd.
Klass 6 D, Sverige, Världen
Klass 6 D, Sverige, Världen som tårtbitar
Klass 7 A
Klass 8 A och B
Nian
Skolvärlden i de här böckerna är förstås mer vardag än äventyr och den var inte så olik min vid den tiden jag läste dem. Det handlar om bråk och skolarbete men också om hur kassen kämpar för et gemensamt mål. Även dessa läste jag flera gånger.

Det går väl inte att göra en sådan här lista utan att ta med favoriternas favorit, Den hemliga historien, av Donna Tartt. Här är det högre studier som gäller och det handlar väl inte speciellt mycket om skolarbete men jag tycker den platsar på min lista ändå.

Ett lite nyare tips är förstås Engelsfors-trilogin som på ett så magvridande fantastiskt sätt skildrar hur jävla jobbigt det kan vara att vara tonåring och tvingas ihop med en massa idioter varje dag. Jo jag vet att det förekommer magi och annat spännande också men det som biter sig fast i mig är just den där ångesten över att vara nästan vuxen och i oförstående vuxnas makt.

Det här är förstås bara ett litet urval och jag är säker på att andra har egna favoriter. Jag tar gärna emot tips på böcker som utspelar sig på skolor eller där skolan finns som en viktig del.

Detta inlägg är en del av Tematisdag - Skolan

Om att sörja Iain Banks

För några månader sedan läste jag att Iain Banks var döende i cancer och det drabbade mig så starkt att jag började gråta. Min reaktion förvånade mig, jag har aldrig varit den idoldyrkande typen som tycker mig känna mina favoritförfattare och jag kände definitivt inte Banks. Jag har inte ens läst så många böcker av honom, än. Så vad var det då som fick mig att reagera så starkt. Efter att ha hunnit smälta och analysera kom jag fram till att det var för att jag fick nyheten av honom själv, med hans egna ord. Till skillnad från att läsa en liten nyhetsnotis fick jag här läsa hur han beskrev upptäckten, diagnosen av sjukdomen och hur han såg på den lilla framtid han hade kvar. Skriva kunde han ju och det direkta i hans berättelse gjorde att jag kom så mycket närmare det hela än genom en nyhetsnotis. Tyvärr hade sjukdomen ett mycket snabbt förlopp och Banks levde inte så länge efter diagnosen. Jag måste erkänna att jag fällde ytterligare tårar när jag läste om hans död.

Men vad har jag då för relation till Banks? Jag hart bara läst fem av hans lyckligtvis många fler böcker men bestämde mig faktiskt redan efter bok två att han är en favoritförfattare som jag måste köpa allt av, eller i alla fall all sf eftersom det var den jag ville läsa. Det började för många år sedan, på sf-bokhandeln i Göteborg, med att jag frågade efter bra science fiction och blev visad till Banks. Jag blev föreslagen två titlar att börja med och valde Excession. Jag måste erkänna att jag inte föll pladask. Bara inledningen av boken var så svårbegriplig att efter några omläsningar bestämde mig för att inte försöka förstå utan bara läsa vidare. Hela boken var ganska svårläst men det var något med humorn och de stora rymdskeppen med sina maskinmedvetanden som fick mig att känna att någon gång skulle jag läsa mer av Banks.

Det gick några år och sedan fick jag låna The Algebraist och älskade den. Då bestämde jag mig för att jag måste läsa allt av Banks så jag började köpa böckerna, från början. Sedan des har jag läst Consider Phlebas, som jag inte tyckte lika bra om (även om jag ser att min recension var ganska positiv), The Player of Games, som är min favorit hittills, och Use of Weapons som var en ganska tung berättelse. Jag har mycket kvar att läsa och det känns betryggande och jag tror även några av böckerna kommer att bli omläsningsböcker så de kommer att räcka länge.

Handlingen i böckerna känns ofta ganska snårig och inte alltid så viktig. Ibland känns det som allt som händer egentligen inte spelar så stor roll i slutändan. Det är på något vis så att resan blir viktigare än målet. I Consider Phlebas t.ex. är det väldigt mycket spännande händelser och knappa undkommanden som i slutändan inte spelar någon som helst roll eftersom allt går åt helvete ändå. Det är väl också den bok jag upplevde hade minst humor och det är synd för humorn är något av det bästa med Banks böcker. Den behövs för att väga upp allt det tunga, för det finns en enorm sorg och ett vemod i de böcker jag läst. Det finns också en storslagenhet som lämnar en lite yr och vilsen efter avslutad läsning.

Jag vet inte hur Banks vanliga böcker är eller om jag kommer ha tid att ge mig på dem. jag har hört mycket gott om dem men har så lite tid och ork för läsning nuförtiden att jag i första hand kommer att koncentrera mig på hans sf, sedan får vi se.

The Rook av Daniel O'Malley

Myfanwy Thomas vaknar upp i regnet i en park, omgiven av döda människor. Hon har fått sitt minne och sin person raderad och den enda ledtråden till vad som har hänt hittar hon i sin ficka, i form av ett brev från hennes tidigare jag. Det är väl ungefär vad jag visste om boken innan jag började läsa och jag väntade mig något nog något i stil med The Bourne Identity. Vad jag fick var något helt annat.

Myfanwy ställs inför ett val. Hon får numren till två bankfack. I det ena ligger en väska med pengar som kan hjälpa henne att fly och skapa sig ett nytt liv. Det andra innehåller brev och en mapp med information som berättar vem hon var och som ska hjälpa henne att ta reda på vem som attackerat henne och varför. Hon väljer breven. Det visar sig att hon är agent i en mycket hemlig organisation, The Chequey, som utreder det övernaturliga och vars agenter även själva har övernaturliga förmågor. Hon upptäcker också att även om hon själv har sådana krafter så var hon mycket ovillig att använda dem. Det som har lyft upp henne till ledningen för organisationen är istället att hon är någon slags superadministratör. Nu måste hon gå till jobbet och spela sig själv medan hon försöker ta reda på vem som har attackerat henne, allt med hjälp av de efterlämnade breven.

Detta leder så klart till vissa komiska förvecklingar. Det är inte så lätt att komma till ett jobb där man är den som ska ha koll på allt när man inte ens hittar till sitt eget kontor. Det är hemliga operationer som ska styras och rapporter som ska skrivas. Möten ska hållas med människor hon förväntas känna väl och samtidigt ska hon försöka hålla sig uppdaterad med hjälp av mappen. Ibland blir det väldigt, väldigt roligt.

Berättelsen om Myfanwys vedermödor varvas med breven från hennes tidigare jag. Breven är fulla av lustiga anekdoter som har mer eller mindre anknytning till uvudberättelsen men som alla är intressanta. Även utdrag ur dokumenten med information om olika företeelser i organisationen är spännande att läsa. De ger ofta ledtrådar till gåtan men är även underhållande. Ibland känns de kanske lite långa eftersom de blir avbrott i berättelsen men de känns oftast relevanta och jag tycker faktiskt de för berättelsen framåt. Det känns också som ett ganska naturligt sätt att ge sådan information eftersom
Myfanwy faktiskt behöver ha den för att kunna fungera i sitt jobb.

Jag hade väldigt trevligt under läsningen. The Rook är inte bara full av lustigheter, den är också väldigt spännande. Det blev några sena nätter när jag inte kunde slita mig. Det händer förstås en hel del gräsliga saker men egentligen inte värre än i vilken spänningsroman som helst. Det skulle vara kul med en fortsättning men samtidigt kan jag inte se att det skulle kunna bli lika bra eftersom en del av förutsättningarna försvinner. Nåja, vi får väl se.

Use of Weapons av Iain M Banks

The Culture strävar efter att breda ut sig och använder köpslående och och manipulation för att få fler världar att ansluta sig. Ibland behövs det dock en mer handgriplig inblandning i konflikter och då anlitas sådana personer som Cheradenine Zakalwe. Zakalwe är en soldat och detta är hans berättelse.

Zakalwe övertalas att en sista gång ge sig in i en konflikt, göra det han är bra på och rädda situationen. Allt i största hemlighet, naturligtvis, det gå inte för sig för att öppet blanda sig i utomstående världars angelägenheter. Han går motvilligt med på att ställa upp. Denna berättelse varvas med Zakalwes egen historia som berättas i vartannat kapitel i omvänd kronologisk ordning. Det som till en början bara är antydningar och korta minnesglimtar pusslas ihop, bit för bit, tills man får en tydlig och klar bild av varför han blev den han är. Det är en bitvis mycket tung berättelse om kärlek, svek och sorg.

Förutom Zakalwes privata berättelse finns där en del om hur The Culture arbetar och verkar, ofta i det fördolda. Trots att jag antar att de står för det goda, med sin strävan efter total frihet för alla, så lämnar en del av metoderna en viss eftersmak. Kanske måste en del offras för den goda saken men det känns inte bättre för det.

Romanens uppbyggnad gjorde mig ibland förvirrad. Till en början var det ganska lätt att hänga med i vilken berättelse jag befann mig i men mot slutet var jag tvungen att bläddra tillbaka för att se efter. Det kan bero på att jag lade ifrån mig boken längre perioder och tappade tråden, men troligen också på att båda berättelserna kom in intensivare faser vilket gjorde dem mer likartade.

Hur som helst är det än av de bättre Banks jag läst men inte den bästa. Det fanns en del humor men på det stora hela var det en tung berättelse som lämnade mig med en känsla av sorg. Inte på något dåligt sätt men ändå. När jag tänker efter tror jag att nästan varje Banks jag läst lämnat mig med samma känsla så det är väl så han skriver.

The Wise Mans Fear av Patrick Rothfuss

Att läsa The Wise Mans Fear är som att ge sig ut på äventyr med gamla vänner, roligt, spännande och ganska tryggt. Kanske alltför tryggt?

Upplägget är detsamma som i första boken. Kvothe berättar sin historia för Chronicler med enstaka avbrott för pajbak och andra bestyr. Under dessa avbrott får man glimtar från världen utanför värdshuset, glimtar av en mörk och farlig värld. Jag känner att jag skulle vilja veta mer om denna men strax är vi tillbaka vid universitetet igen. För en stor del av boken ägnas åt detta universitet. Det känns ganska vardagligt med studier och intriger, festande och pengabekymmer. Precis som det brukar vara alltså. Jag tycker väldigt mycket om skolberättelser och det vardagliga stör mig inte alls men ändå känner jag en viss oro för hur Rothfuss ska hinna med att berätta allt. Till slut erkänner dock Kvothe att han uppehållit sig alldeles för länge vid universitetet och äntligen kommer vi fram till den punkt där han ger sig iväg.

En lång och farlig resa stökas över med att, Jo, visst hände det en hel del men då det inte spelar någon roll för den större berättelsen behöver vi inte uppehålla oss vid det. Det känns ganska skönt för nu vill jag verkligen komma vidare.

Hur mycket jag än älskar skolberättelser måste jag medge att nya miljöer och personer och de nya situationer de medför ger nytt liv till berättelsen och lite av tryggheten försvinner. Samtidigt känner man igen sig. Vi får ta del av en resa som inte alls är lika händelserik som den tidigare nämnda men som förmodligen har större betydelse för den större berättelsen. Och apropå det så hoppas jag verkligen att Felurian kommer att få en avgörande betydelse för de många kapitlen om henne kändes som slöseri med min tid. Det var visserligen korta kapitel men de kändes som de längsta jag läst. Älvdrottningsex varvat med lite sömn, mat och sång är verkligen inte min grej.

Jag tycker om Kvothe, hans vänner och universitetet. Jag gillar det vardagliga och tryggheten men känner samtidigt en viss oro för hur allt ska hinnas knytas samman utan att den tredje boken blir på flera tusen sidor. Man anar någonting större som lurar i bakgrunden, jag kan inte tänka mig att Chronicler sökte upp Kvothe bara för att få skriva om hans universitetsstudier, men hittills har vi bara fått se glimtar av detta och jag vill veta mer. Så slutomdömet blir att det är en trevlig, mysig lite lagom spännande bok, men jag hade väntat mig mer.

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

Retribution Falls av Chris Wooding

Darian Frey är kapten på sitt eget luftskepp, han är smugglare och pirat. Tyvärr är han inte särskilt bra på någotdera. En dag får han ett förslag av det där slaget som är för bra för att vara sant men omöjligt att tacka nej till. Mot bättre vetande antar han erbjudandet.

Naturligtvis går allt åt helsike, med en rejäl smäll, och från att ha varit en småskurk som verkat i utkanten och för det mesta lyckats flyga under flottans radar finner sig Frey plötsligt jagad av alla. I det läget kan han välja mellan att fly och hitta en liten undangömd hamn att ligga och trycka i eller så kan han ta reda på vad, vem och varför. Frey väljer det senare och tillsammans med sin besättning ger han sig ut på en resa för att utröna vad som egentligen hände, vem  som ligger bakom fiaskot och varför just Frey har blivit utvald till syndabock?

Jag är ganska svag för sådana här raka, spännande berättelser. Wooding bjuder på ett fartfyllt äventyr med mycket humor men även en del mörker. Miljöerna är tilltalande med små ruffiga hamnar med sina många luftskepp av varierande storlek och skick. Över allt detta flyger flottan som en hotande skugga, i alla fall för sådan som Frey som verkar utanför lagen.

Men allt är inte skitigt och ruffigt. I bakgrunden finns de större städerna med sina finare stadsdelar. Och det förekommer faktiskt en bal. Man anar också en hel värld med allt vad det innebär av andra länder och konflikter. En del av detta kommer fram i besättningens berättelser och ger ett djup till en annars ganska enkel historia. Med något undantag är det lätt att tycka om Frey och hans besättning. De har alla mer eller mindre mörka hemligheter. Men det blir aldrig riktigt svart. Humorn finns där hela tiden och gör det övergripande intrycket ljust. Jag blir glad av den här boken.

Cyteen av C J Cherryh

Cyteen är en stor roman. Den handlar om politik, den handlar om genetik men framför allt handlar den om människor. Det är Cherryh när hon är som bäst och jag gillar henne nästan alltid.

Berättelsen kretsar kring Ariane Emory vars föräldrar en gång grundade Reseune, den forskningsanläggning som bland annat tillverkar Azi. Ari är respekterad, hatad och kanske lite älskad. Det sker ett mord men det är inte en detektivhistoria. Istället fungerar mordet som en katalysator som utlöser en rad händelser som får mer eller mindre allvarliga konsekvenser för en rad människor i kretsen runt Ari och inte minst för Ari själv. Den handlar också om politik och Cherryh har förmågan att skriva om politik på ett sätt som faktiskt gör mig intresserad. Alla skiftningar i maktbalansen och alla metoder och knep som tas till för att påverka denna blir en riktig thriller under hennes penna. Men viktigast av allt är ändå människorna. Cherry har verkligen förmågan att gripa tag i mig som läsare och jag skrattar och gråter med dem jag tycker om och hatar några intensivt. Det är en berättelse om makt och maktlöshet som ibland kramar åt om hjärtat.

Cyteen ställer frågor som: Vad är det som gör en människa till den hon är? och: Kan man återskapa en person, inte bara kroppsligen genom kloning utan även psyket?

I Downbelow Station är Union den stora fienden, lite obehagliga med sina stela programmerade människor, Azi. Cyteen berättas ur Unions perspektiv men det gör det inte mindre kusligt. Det Reseune framför allt är känt för är tillverkningen av Azi. Dessa Azi utvecklas i livmodertankar men det som framför allt skiljer dem från de vanliga människorna är att de mer eller mindre programmeras till att utföra vissa uppgifter och till att fungera inom vissa givna ramar. Ändå är de människor med känslor, känslor som dock inte fungerar på samma sätt som hos vanliga människor, vilket gör att Azi känns främmande. Trots att man får alla motiv till denna tillverkning är det en skrämmande tanke att något sådant skulle kunna förekomma.

Det är som sagt mycket politik. Man får veta hela bakgrunden till Unions grundande och ibland blir det faktiskt lite segt eftersom jag bara vill vidare och se vad som händer härnäst. Men det säger väl mer om mig som läsare. Det är också mycket vetenskap och bitvis har jag aningen svårt att hänga med. Men då det handlar om en forskningsstation men väldigt begåvade människor, en del av dem genier, så vore det väl orealistiskt om det var alltför lätt att hänga med i de vetenskapliga resonemangen. Men återigen så säger det kanske mer om mig som läsare.

Behöver jag säga att jag gillar Cyteen? Jag läste den för några år sedan och minns att jag tyckte den var bra men att den var så bra hade jag glömt. Eller kanske jag bara inte uppfattade alla nyanser sist? Den är dessutom väldigt spännande på sina ställen och har en upplösning ganska typisk för Cherryh.

Inköp

Något försenat kommer här bild på de senaste inköpen.

Kanske kunde jag ha valt en lugnare bakgrund men skit samma, det syn i alla fall vad det är för böcker. Regenesis fick jag i pocket till min födelsedag men eftersom jag ville ha den inbunden bytte jag den mot Cyteen som jag visserligen redan har men lånade ut för några år sedan och inte har fått tillbaka. Banks slank med den också och det blev betydligt dyrare än den lilla pocket jag bytte.

När jag sedan beställde Regenesis från cdon så kunde jag inte motstå Alliance Space. Det blev mycket Cherryh men hon är ju en favorit så det gör inget.

Player of Games av Iain M Banks

Jernau Gurgeh är en spelare och riktigt bra på alla sorters spel men helst skall de innehålla ett visst mått av tur. Han börjar dock bli uttråkad och söker ny spänning när han får nys om ett spel som är så speciellt att det har gett namn åt ett rike. Spelet Azad är som livet självt och i kejsardömet med samma namn låter man spelet avgöra vilka befattningar olika personer skall få, ända upp till kejsaren själv. På något krokiga vägar tar sig Gurgeh så småningom dit för att deltaga.

Detta är en Culture-roman och faktiskt den bästa Banks jag läst hittills. Den slår till och med den gamla favoriten The Algebraist. Språket kändes lättillgängligare än i några andra titlar. Jag hade inga problem att hänga med i handlingen, kanske för att den inte var så teknisk utan mer handlade om människor. Humorn fanns där men också ett allvar och ett djup som grep tag i mig och höll mig kvar ända till den spännande upplösningen. Efter avslutad läsning kände jag mig inte lika dyster som efter Consider Phlebas, Player of Games lämnar mig faktiskt med en gnutta hopp.

Arinas egen lista

Då och då cirkulerar det diverse listor på bokbloggarna. De hundra bästa böckerna hit och dit och Alla måste läsa-listor. Jag måste erkänna att det oftast är väldigt få titlar jag har läst eller ens känner något intresse att läsa. Inte ens när de berör genrer som intresserar mig väldigt mycket kan jag pricka av så många titlar. Det beror kanske på att jag har dålig smak eller kanske helt enkelt på att sådana listor är subjektiva och att vi människor har olika smak. Jag hoppas på det senare.

Därför kommer här min egen lista över böcker. Det är inte nödvändigtvis de bästa böckerna jag har läst och absolut inte böcker jag tycker att alla borde läsa. Det handlar i stället om böcker som genom åren har berört mig, böcker som jag ofta återvänder till i tanken eller läsningen. Några titlar har jag bara läst en gång, kanske för längesedan, och det är möjligt att de inte platsar på listan efter en omläsning. Men den här listan är inte total eller absolut. Den kommer att förändras med tiden allteftersom nya berättelser tar sin plats i mitt hjärta eller jag läser om en bok och känner att den nog inte var så bra trots allt. Vissa titlar kommer jag inte ihåg just nu men det beror inte på att de inte var minnesvärda utan snarare på att jag inte går omkring och tänker på mina favoritböcker dagligen.

Alla böckerna på listan är böcker jag har älskat eller älskar och jag skäms inte för för någon av dem.

1. The Algebraist - Banks, Iain M
   
2. Kiln People - Brin, David
3. Sundiver - Brin, David
4. Startide Rising - Brin, David
5. The Uplift War - Brin, David
   
6. Böckerna om Jennings - Buckeridge, Anthony
   
7. Pesten - Camus, Albert
8. Songmaster - Card, Orson Scott
9. Downbelow Station - Cherry, C J
   
10. Cyteen - Cherry, C J
11. 2001 - ett rymdäventyr - Clarke, Arthur C
12. I lodjurets timma - Enquist, P O
    
13. Hästtämjaren - Farley, Walter
14. Double Star - Heinlein, Robert A
15. The Door into Summer - Heinlein, Robert A
    
16. Hur gick det sen? - Jansson, Tove
    
17. Strändernas svall - Johnson, Eyvind
18. Jurtjyrkogården - King, Stephen
19. Albert i Kalleby - Kirkegaard, Ole Lund
    
20. Biting the Sun - Lee, Tanith
    
21. Narnia-böckerna - Lewis, C S
    
22. Dreamsnake - McIntyre, Vonda N
    
23. Davy - Pangborn, Edgar
    
24. Åsnans Triumf men egentligen alla hans böcker - Price, Anthony
25. Pricken - Margret Rey
    
26. Vi måste ändå dö - Simak, Clifford D
    
27. De var som människor - Simak, Clifford D
    
28. Singularity Sky - Stross, Charles
    
29. Iron Sunrise - Stross, Charles
    
30. The Amulet of Samarkand - Stroud, Jonathan
    
31. The Golem's Eye - Stroud, Jonathan
    
32. Ptolemy's Gate - Stroud, Jonathan
    
33. Den hemliga historien - Tartt, Donna
    
34. Strandsatt - Vine, Barbara
    
35. En hondjävuls liv och lustar - Weldon, Fay
    
36. Röksvamp - Weldon, Fay
    
37. The Golden Age - Wright, John C
    

Jag ser att listan blev ganska kort med få författare, det kommer att ändras med tiden hoppas jag. Jag återkommer.

The Steel Remains av Richard Morgan

Jag älskade den här boken från första stund. Något med språket, tonen, drog in mig från det första stycket. Kärleken höll i sig men den är inte helt förbehållslös.

I denna mörka berättelse får man följa tre veteraner från det stora kriget mot ödlefolket. Ringil, som trots att han är en hjälte och kommer från en fin familj möts av mycket förakt på grund av sin sexuella läggning, Egar som är ledare för sin klan men ibland drömmer sig tillbaka till livet i städerna och Archeth som är den enda som lämnades kvar när hennes folk lämnade människorna för att söka sig hem igen. Det händer underliga saker i världen och alla tre blir inblandade i dessa händelser.

Det är en våldsam och ibland brutal värld som målas upp. Slaveri och tortyr är inte helt ovanliga inslag i den. Stridsscenerna är detaljerade och spännande och ibland smått obehagliga. Berättelsen är inte så enkel och rak som det kanske först kan verka men den är oerhört fängslande. Språket är lätt och ledigt och jag har aldrig svårt att hänga med. De få ord jag inte förstår stör inte läsningen nämnvärt.

Vad är det jag inte är nöjd med då? När jag började närma mig slutet började jag undra hur Morgan skulle lyckas avsluta berättelsen inom de få sidor som var kvar. Det hade byggts upp en spänning och startats många trådar i berättelsen och jag hade svårt att se hur dessa skulle kunna knytas ihop på ett tillfredsställande sätt. Mycket riktigt befann jag mig plötsligt i upplösningen och den var spännande och intensiv så det räckte till. Ändå kändes det som om det saknades något mellan den stegrande uppbyggnaden av berättelsen och den stora finalen. Som om det var ett stort hopp där man bara fick förklarat i några korta meningar att såhär var det, så kom det sig att jag befinner mig här nu.

Med tanke på att berättelsen i övrigt är ganska detaljerad och att Morgan bitvis visar ett stort sinne för detaljer så känns den plötsligt påkomna finalen lite överraskande. Trots detta är det en riktigt bra bok och det är väl skönt att det finns författare som kan avsluta en berättelse på knappt fyrahundra sidor.

Consider Phlebas av Iain M Banks

Detta är Banks första sf-roman och en Culture-bok även om berättelsen berättas från andra sidan.

Horza är en Changer och kan bli vem han vill, en förmåga som kommer väl till pass i hans arbete som spion och lönnmördare. Han arbetar för the Idirans som för ett heligt krig med the Culture. Horza får i uppdrag att hämta ett föremål som the Culture har tappat bort. Han är naturligtvis inte ensam om att söka efter detta föremål och vägen dit blir både krokig och farofylld.

Miljöerna är storskaliga och storslagna som vanligt (säger jag tvärsäkert efter att ha läst tre böcker) men man kommer ändå personerna nära. Så nära faktiskt att boken bitvis gör ont eftersom det inte är lite elände som drabbar Horza och hans medhjäpare. Om något kan gå fel så gör det det. Kapitalt. Det gör boken till en intensiv upplevelse ända till den rafflande slutet när allt strålar samman på ett vis som gjorde mig fullständigt matt.

Språket var förvånansvärt lättfattligt även om jag tappade bort mig i några av de mer tekniska styckena. Men jag hade aldrig svårt att hänga med i handlingen. Jag tycker nog inte lika mycket om den här som om The Algebraist men den stärker ändå Banks ställning som favoritförfattare. Jag skulle kanske ha önskat att något kunde gått som planerat för Horza och hans gäng men i övrigt var det en angenäm upplevelse och jag längtar redan efter nästa bok.

Mer av samma

Jag har läst ut Destroyer av C J Cherryh och slås av hur lika böckerna i serien är. Destroyer är del sju av hittills tio och alla delarna har följt samma mönster. Först summeras handlingen i föregående del ihop genom Bren Camerons funderingar över de senaste händleserna. Sedan inträffar en politisk kris. Bren funderar lite över olikheterna mellan Atevi och människor. Han har dåligt samvete över att han försummar sin mänskliga familj. Sedan blir det lite action och eldstrid och ett lyckligt slut där alla lever lyckliga till nästa kris i nästa bok. Jag älskar det.

Naturligtvis är det lite variation, men inte mycket. Det spelar ingen roll att de ger sig ut i rymden, berättelsen utvecklas ändå efter samma mönster. Jag kan förstå att en del männsikor inte läser serier, inte vill lägga tid på att läsa samma berättelse om och om igen eller en berättelse utan slut. Själv är jag en omläsare och har inget emot att få mer av samma. Det finns en trygghet i att veta vad man har att vänta sig. Det är därför jag gillar Star Trek.

Det betyder inte att jag inte tycker om nya upplevelser. Tvärtom tycker jag om att bli överraskad men inte alltid. Ibland är det skönt att veta att det kommer bli spännande, men bara lagom spännande. Det är roligt att åter få träffa personer man tycker om och läsa om deras äventyr. Jag läser inte i första hand för att lära mig något nytt. För mig är läsning en flykt från en trist vardag eller ren underhållning. Då passar Cherryhs Foreigner.
-serie alldeles utmärkt.

bokkedjan 4: Nystart

Jag gör ett tappert försök att deltaga i denna fjärde bokkedja. Nystart är alltså temat. Vissa fel kan förekomma då det var många, många år sedan jag läste de flesta av böckerna.

Någon som tvingas till en nystart är Ruth i En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon. Hon överges av sin make, bränner ner huset (om jag minns rätt), och tvingas börja ett nytt liv. Det som driver henne är hämnden, och det är ingen dålig hämnd. Hon genomår hårda prövningar för att ändra utseende och bygga upp ett nytt liv, allt för att störta sin före detta man och hans nya kvinna i fördärvet. Det är en elak, skoningslös och alldeles underbar berättelse, som har förvanskats av Hollywood i tramsig version med lyckligt slut.

En annan berättelse som har fått ett tramsigt lyckligt slut är Fruarna i Stepford Av Ira Levin. Det är en gamska otäck historia om ett samhälle där alla kvinnor byts ut mot levande dockor. Jag minns att jag störde mig på att alla män var så villiga att byta ut sina levande fruar mot perfekta, men dock mekaniska, hemmafruar. Det tyckte jag var än mer osannolikt än att man skulle kunna bygga robotar som såg ut som och förde sig som (nåja) riktiga kvinnor.

Och det för mig helt naturligt in på They Walked Like Men av Clifford D Simak, där aliens (kommer inte på något bra svenskt ord) i form av svarta klot invaderar världen. Det var en av mina Simak-favoriter i ungdomen, vet inte om den skulle tåla omläsning men spännande var den. Lösningen på invasionsproblemet var ovanligt och ganska lustigt, mer säger jag inte.

En invasion av ett annat slag stöter man på i Downbelow Station av C J Cherryh. Där är det den egna militären, de som skall beskydda, som tar över rymdstationen. Stridigheter och elände följer. Detta är en av mina favoritböcker som jag redan har läst tre gånger och nu blir sugen på att läsa igen. Den är en del av en serie löst sammanhängande titlar som utspelar sig i Union-Alliance-universumet, som är Cherryhs bästa enligt min mening.

Omläsning: Double Star av Robert A Heinlein

Jag nästan skrek till av förtjusning när jag hittade den här boken på sf-bokhandeln. En av mina absoluta Heinlein-favoriter. JAg läste den många gånger som ung och frågan är ju i sådana fall alltid om boken är så bra som man minns. Ja! Jag vet inte varför men den här boken tilltalar mig alldeles väldigt.

Berättelsen är enkel som alltid i Heinleins bra böcker. Skådespelaren Lorenzo Smythe blir anlitad att föreställa Bonforte, en högt uppsatt oppositionspolitiker. Bonforte måste vara på en viss plats en viss tid och hans mptståndare har kidnappat honom för att förhindra detta. Alltså anlitas Smythe för att rädda situationen.

Mycket mer finns egentligen inte att berätta. Men Heinleins styrka ligger i att skapa dessa mer eller mindre vanliga människor och placera dem i ovanliga situationer för att engagera läsaren i deras liv och leverne. Det är klart att det tilltalade mig när jag var barn och älskade berättelser om det godas seger och drömde om att själv vara räddaren i nöden. Men vad är det nu som gör att jag kan läsa berättelsen med lika stor behållning. Är jag lika lättrörd och enkel som när jag var barn? Ja förmodligen. Hur som helst talar Heinlein direkt till mitt hjärta och klarar att göra det på 243 inte särskilt tättskrivna sidor. Läs!

Extas!

Vem behöver knark när man kan köpa Coops punchrullar? De finns nu i ett konsum farligt nära mig.


Om jag berättar att koppen rymmer drygt sex deciliter förstår ni att den är stooor. Kanske skulle bilden vara mer komplett om jag hade med en bok, men ärligt talat klämde jag i mig den framför datorn.

Star Trek och annat kul

Jag ägnar ganska mångar timmar varje vecka åt tv4 Science Fiction. Det blir mest Star Trek, Voyager och Deep Space 9. Voyager har jag ju sett förut, men abstinensen efter Andromeda gör att jag inte kan låta bli att se den igen.


Om man gillar sf-serier får man vara beredd på att svälja mycket. Som att i framtiden verkar alla vara klädda likadant eller med mycket små variationer. Färger och snitt skiljer sig inte mycket åt, särskilt inte hos främmande raser. Sen verkar de främmande raserna snarare vara typer än folk. Men visst, jag sväljer det, för jag tittar främst för äventyret, spänningen och underhållningen, inte för att få se ett perfekt uppbyggt mångfaldigt främmande samhälle.

Men ibland stör jag mig så oerhört på att alla nya möten genomförs på perfekt engelska. I en serie som Star Trek som utspelar sig långt in i framtiden kan man komma runt det med hjälp av en snabbt påhittad översättningsmaskin eller liknande, men i t ex Stargate SG-1 störde jag mig mycket på att alla de mötte kunde engelska trots att de kanske kom från helt andra delar av världen och aldrig hade varit i kontakt med språket. Även de som kom från något forntida England borde tala lite annorlunda, men jag är ingen språkforskare så jag kan ha fel.

Sen har vi alla brott mot fysikens lagar som jag visserligen inte är helt på det klara med alla gånger, men vissa saker vet till och med jag, som det här med bränder i vakuum och lite annat smått och gott.

Trots detta älskar jag dessa tv-serier. Det är något med miljöerna som tilltalar mig. Det är sagor i rymdmiljö, fria från påträngande, ångestframkallande verklighet. Och ibland fyllda av ofrivillig humor. Ta t ex trailern för Månbas Alpha som en speakerröst kalla "serien som satte standarden för alla andra", och det är bara att titta på de pyjamasliknande uniformerna i många serier för att förstå vad han menar.

Omläst: Singularity Sky av Charles Stross

Efter Glasshouse känke jag en stark längtan efter mer Stross så det fick bli en omläsning av Singulaity Sky. Detta är en absurd berättelse full av bisarr humor och underliga vändningar. Mimare, kritiker, revolutionärer och en åldrig amiral som tror han är gravid är bara några av ingredienserna.

Berättelsen utspelar sig i en ganska avlägsen framtid när människan lever ett gott liv med maskiner som kan framställa vad de än önskar sig. Men Nya Republiken, ett samhälle grundat på gamla Europa, har tagit avstånd från denna dekadens, detta moraliska förfall. Där lever man som i början på nittonhundratalet ungefär. Kvinnorna har inget att säga till om utan skall sköta hemmet och uppträda anständigt, d v s bära långa kjolar och höghalsade blusar. Teknik är förbjudet utom för de högsta skikten i samhället, och även där begränsas den. Till en av Nya Republikens avlägsna kolonier kommer en dag Festivalen.

Festivalen låter telefoner regna över världen och när människor svarar i telefonen blir de ombedda att underhålla. Festivalen kan ge dem vad de än önskar sig i utbyte mot information. Låter det bra? Det är det inte. En befolkning som har hållits nere av de styrande kan inte hantera denna frihet utan löper amok.

Berättelsen innehåller mycket mer. Eschaton, ett mäktigt väsen/folk som finns någonstans i bakgrunden och styr och ställer, två agenter från jorden som försöker förhindra en katastrof, revolution och mimare. Jag tycker mycket om den här boken. Visst, det finns logiska luckor och den är nästan väl absurd ibland, men jag har roligt hela tiden.