The Wise Mans Fear av Patrick Rothfuss

Att läsa The Wise Mans Fear är som att ge sig ut på äventyr med gamla vänner, roligt, spännande och ganska tryggt. Kanske alltför tryggt?

Upplägget är detsamma som i första boken. Kvothe berättar sin historia för Chronicler med enstaka avbrott för pajbak och andra bestyr. Under dessa avbrott får man glimtar från världen utanför värdshuset, glimtar av en mörk och farlig värld. Jag känner att jag skulle vilja veta mer om denna men strax är vi tillbaka vid universitetet igen. För en stor del av boken ägnas åt detta universitet. Det känns ganska vardagligt med studier och intriger, festande och pengabekymmer. Precis som det brukar vara alltså. Jag tycker väldigt mycket om skolberättelser och det vardagliga stör mig inte alls men ändå känner jag en viss oro för hur Rothfuss ska hinna med att berätta allt. Till slut erkänner dock Kvothe att han uppehållit sig alldeles för länge vid universitetet och äntligen kommer vi fram till den punkt där han ger sig iväg.

En lång och farlig resa stökas över med att, Jo, visst hände det en hel del men då det inte spelar någon roll för den större berättelsen behöver vi inte uppehålla oss vid det. Det känns ganska skönt för nu vill jag verkligen komma vidare.

Hur mycket jag än älskar skolberättelser måste jag medge att nya miljöer och personer och de nya situationer de medför ger nytt liv till berättelsen och lite av tryggheten försvinner. Samtidigt känner man igen sig. Vi får ta del av en resa som inte alls är lika händelserik som den tidigare nämnda men som förmodligen har större betydelse för den större berättelsen. Och apropå det så hoppas jag verkligen att Felurian kommer att få en avgörande betydelse för de många kapitlen om henne kändes som slöseri med min tid. Det var visserligen korta kapitel men de kändes som de längsta jag läst. Älvdrottningsex varvat med lite sömn, mat och sång är verkligen inte min grej.

Jag tycker om Kvothe, hans vänner och universitetet. Jag gillar det vardagliga och tryggheten men känner samtidigt en viss oro för hur allt ska hinnas knytas samman utan att den tredje boken blir på flera tusen sidor. Man anar någonting större som lurar i bakgrunden, jag kan inte tänka mig att Chronicler sökte upp Kvothe bara för att få skriva om hans universitetsstudier, men hittills har vi bara fått se glimtar av detta och jag vill veta mer. Så slutomdömet blir att det är en trevlig, mysig lite lagom spännande bok, men jag hade väntat mig mer.