Djävulens timma och En stoikers fostran av Fernando Pessoa

Fernando Pessoa var en komplicerad man Han skapade ett antal fiktiva författargestalter, heteronymer, vilka han kunde använda sig av för att skriva i många olika stilar. Dessutom använde han dem till att kommentera varandras texter i tidskrifter. Denna lilla bok innehåller två noveller varav en är skriven i början och en i slutet på hans författarskap.

I den första, Djävulens timma, möter vi Djävulen. En Kvinna har varit på fest. På vägen hem åtföljs hon av en man som visar henne världen. Mannen är Djävulen själv. Det är inte Djävulen som en ond demon utan snarare som ett komplement till Gud. Han hävdar själv att han vidmakthåller Gud genom att förneka honom.

Jag tycker mycket om den här novellen. Språket är fullt av små tankar och uttryck som tilltalar mig.

Kroppen lever genom att sönderfalla så länge inte sönderfallet har gått alltför för långt. Om den inte sönderföll i varje sekund skulle den vara ett mineral.

Berättelsen gör hopp i tid och rum och är alltså inte kronologiskt berättad. Det saknar betydelse då det inte finns någon egentlig handling utan det istället är tankarna som är det viktiga. De små sanningar som den evige lögnaren serverar oss. Just däri ligger en paradox. Djävulen berättar hur allt ligger till, hur saker och ting hänger ihop men säger sedan att han inte ens vet vad sanning är.

Den andra novellen är ett testamente över ett olevt liv och ett misslyckat författarskap. Baron de Teive tänker ta livet av sig men bränner först sina manuskript, sedan skriver han detta testamente. Det är bitvis mycket fragmentariskt skrivet, något som speglar baronens, och också Pessoas, författarskap. Efter Pessoas död hittades stora mängder anteckningar, utkast och manuskript. Jag tycker inte så mycket om den här novellen. Visserligen finns här några tankar och idéer som tilltalar mig, men på det stor hela är det en lång förklaring av ett misslyckande. Det är så jag upplever det när jag läser den.