Lyckliga slut?

Jag har inget emot lyckliga slut. Faktum är att jag behöver dem ibland. Men det händer ibland att det som borde vara ett lyckligt slut inte känns som ett sådant.

Ett exempel är En vän i nöden av Robert Westall. Den utspelar sig under andra världskriget och handlar om Harry som under en bombnatt förlorar hem och familj. När han dras levande ur spillrorna bestämmer han sig för att fly för att inte tvingas bo i fosterhem. Tillsammans med en herrelös hund börjar han sina vandringar. Han träffar på många människor, både goda och mindre goda och hamnar slutligen hos en man som är villig att ta hand om honom. Mannen vill göra det ordentligt genom att adoptera Harry. Då visar det sig att Harrys familj har överlevt. Slutet gott, allting gott. Eller?

Nej jag tycker inte det. När Harry äntligen har funnit ro i tillvaron och ett tryggt hem så skall han slitas upp och återförenas med föräldrar som inte alls är överlyckliga över att han lever utan bara arga för att han tog med sig familjens viktiga papper. Det känns inte som en trevlig och harmonisk familj och därför blev jag ledsen när jag läste boken. Löjligt? Ja säkerligen, men så fungerar jag.

Lite på samma sätt kände jag som barn när jag läste sagor som Skönheten och odjuret, eller andra förvandlingssagor där någon ung hjälte eller hjältinna blev kär i någon best eller någon människa i djurgestalt, till exempel Askepåten och den lilla åttan. När hjälten blev förälskad bröts förtrollningen och föremålet för förälskelsen förvandlades till en underskön prins eller prinsessa, och jag blev besviken. Jag tyckte det var så tilltalande att någon kunde älska en råtta eller ett odjur men efter förvandlingen försvann magin. Kärleken blev vanlig och tråkig. Det är först som vuxen jag kan förstå och definiera dena känsla av besvikelse.