I minnenas tecken av Reginald Hill

Jag har lyssnat på I minnenas tecken av Reginald Hill. Det är en Dalziel och Pascoe-deckare som är lite lagom spännande. Inte så att man får ont i magen utan alldeles utmärkt att lyssna på när man lägger pussel.

Berättelsen handlar omtvå helt olika fall, dels ett som berör Pascoe personligen dels en serie inbrott som han utreder. Eftersom jag pusslar lite sporadiskt blev också lyssningen lite sporadisk och ibland hade jag lite svårt att hänga med i de två intrigtrådarna. Men inte svårare än att jag lyckades ta mig vidare efter flera dagars avbrott.

Läser gör Johan Rabaeus och det gör han bra förutom att han tar i lite för mycket när han gör Dalziel som för att riktigt visa vad fet och äcklig Dalziel är. Det är lite störande. Jag föredrar när uppläsaren just läser utan alltför mycket skådespel. Lite ändring i tonläget för olika personer kan vara bra för att göra det tydligare vem som pratar men inte mer. I övrigt har jag inget att klaga på.

Consider Phlebas av Iain M Banks

Detta är Banks första sf-roman och en Culture-bok även om berättelsen berättas från andra sidan.

Horza är en Changer och kan bli vem han vill, en förmåga som kommer väl till pass i hans arbete som spion och lönnmördare. Han arbetar för the Idirans som för ett heligt krig med the Culture. Horza får i uppdrag att hämta ett föremål som the Culture har tappat bort. Han är naturligtvis inte ensam om att söka efter detta föremål och vägen dit blir både krokig och farofylld.

Miljöerna är storskaliga och storslagna som vanligt (säger jag tvärsäkert efter att ha läst tre böcker) men man kommer ändå personerna nära. Så nära faktiskt att boken bitvis gör ont eftersom det inte är lite elände som drabbar Horza och hans medhjäpare. Om något kan gå fel så gör det det. Kapitalt. Det gör boken till en intensiv upplevelse ända till den rafflande slutet när allt strålar samman på ett vis som gjorde mig fullständigt matt.

Språket var förvånansvärt lättfattligt även om jag tappade bort mig i några av de mer tekniska styckena. Men jag hade aldrig svårt att hänga med i handlingen. Jag tycker nog inte lika mycket om den här som om The Algebraist men den stärker ändå Banks ställning som favoritförfattare. Jag skulle kanske ha önskat att något kunde gått som planerat för Horza och hans gäng men i övrigt var det en angenäm upplevelse och jag längtar redan efter nästa bok.

Sookie och True Blood

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. Jag avskyr vampyrromantik!

Det handlar inte om att jag ser ner på den typen av litteratur eller filmer utan snarare om att det inte ger mig något. Förutom en period i de tidiga tonåren då jag slukade kioskromaner så har jag aldrig brytt mig om romantisk litteratur. Dessutom vill jag att vampyren skall ha monsterstatus och inte vara någon tjusig men farlig varelse att tråna efter. Det känns fel.

Men jag läste ju Charlaine Harris!? Nå, det var så här. En dag på bokmässan för många många år sedan gick jag till sf-bokhandelns monter. Där delade de ut små pocketar med provkapitel ur olika böcker, bl.a. de första kapitlen ur Dead Until Dark. Det var någonting med den här orädda lilla servitrisen som gav sig ut endast beväpnad med en kätting för att rädda en vampyr. Jag bestämde mig för att den boken måste jag läsa. Det dröjde dock många år innan jag gjorde verklighet av in plan.

När det började talas om denna fantastiska vampyrserie, True Blood, och jag insåg att den byggde på böckerna om Sookie kände jag faktiskt ett visst intresse. Men jag insåg att jag skulle vilja läsa böckerna först och skyndade mig att köpa och läsa del ett. Och den var precis som jag hade tänkt mig. Rolig och spännande med en del pinsamma sexscener. Jag gillade och ville ha mer. Sedan började tv-serien och jag tittade med förtjusning, kände igen och myste. Till en början, sedan kände jag inte igen mig längre.

Problemet med True Blood är för mig att den handlar alldeles för lite om Sookie. Det måste naturligtvis bli så eftersom det är en helt annan berättarteknik och man inte kan se allt genom hennes ögon som i böckerna. Att berättelsen sedan avviker ganska kraftigt kan vara en följd av detta eller kanske att de väver samman flera av böckerna. Jag vet inte eftersom jag bara läst den första än. I vilket fall får det följden att det känns som vilken vampyrserie som helst. När jag såg förra veckans avsnitt härom dagen kände jag att jag kanske inte kommer att fortsätta att titta.

Jag vill verkligen tycka att det är bra. Varför vet jag inte. Jag gillar ju inte vampyrromantik och borde kanske lägga min energi på annat i stället. Läsa böckerna t.ex.

Det är något fel på balansen

Här är en lista på de böcker som väntar på att läsas:

The Steel Remains - Richard Morgan
Gardens of the Moon -Steven Erikson
Perdido Street Station - China Miéville
Halting State - Charles Stross
Player of Games - Iain M Banks
Spirits in the Wires - Charles de Lint
Iron Angel - Alan Campbell
Den trettonde historien - Diane Setterfield
The Killing Kind - John Connolly
The White Road - John Connolly
Bad Men - John Connolly

Plus lite annat krafs som jag inte orkar listan? Den innehåller alldeles för lite sf!

Medan vi väntar på något annat

Eftersom det som vanligt tar lite tid för mig att bli klar med nästa bok tänkte jag att ni skulle få läsa mitt första skriftliga arbete i Svenska A. Jag återger det precis som det var och rättar bara de skrivfel jag hittar. Alla andra fel och brister får stå kvar.

Skriftlig kommentar till Möss och människor av John Steinbeck (bok+film)

Min avsikt med kommentaren

Jag har läst boken Möss och människor av John Steinbeck och sett filmen av och med Gary Sinise. Jag kommer att redogöra för de tankar och idéer som uppstod då jag läste boken och under diskussionen efter filmen, och även jämföra bok och film och vissa berättartekniska skillnader.

Boken

Boken kom ut 1937. Den skrevs först som pjäs men gjordes om till roman då ingen ville spela den.

Handlingen
Romanen handlar om två kringresande lantarbetare, George och den klent begåvade Lenny. Lenny är stor och stark och har en förmåga att ställa till problem. I berättelsens början är paret på väg till en gård där det finns arbete. Man får reda på att det hänt något på ett ställe som heter Weed som tvingat dem att fly. Senare i berättelsen berättar George för kusken Slim hur Lenny skrämt en kvinna då han ville känna på hennes klänning. Lenny tycker mycket om att smeka mjuka saker. Det händer att han dödar mindre djur då han smeker dem för hårt. George och Lenny har en dröm. De drömmer om att samla tillräckligt med pengar för att kunna köpa ett eget litet ställe. George känner till en gård som är till salu. Drömmen är nästan inom räckhåll. Romanen är en tragedi och som i alla tragedier ser man huvudpersonerna gå mot sin oundvikliga undergång. Men egentligen är inte undergången oundviklig. Det finns en vändpunkt i berättelsen efter vilken det inte finns någon återvändo. I Möss och människor kommer vändpunkten när Lenny ofrivilligt skadar Curleys fru.

Typer
Curley är basens son. Han är liten och elak och ställer gärna till bråk. Han är gift med en docka till fru som han svartsjukt försöker hålla reda på. Lenny är den store starke korkade mannen som menar väl men alltid ställer till det. Curleys fru är orosstiftaren. Hon är en orsak till svartsjuka och bråk. Man har sett dem alla förut, särskilt i lite äldre berättelser.

Språket
Jag tyckte inte om boken. Den är enligt mitt tycke ganska torftig i språket. Det märks att den är skriven som en pjäs från början. Inför varje ny händelse kommer först en beskrivning av platsen där det sker, sedan berättas vad som händer. Det är rakt på sak och inga djupare funderingar. Man kan tycka att det skulle lämna mycket plats för läsaren att fylla i med egna tankar och tolkningar, men jag tycker det är trist. Jag vill veta mer om hur bokens karaktärer upplever saker och ting, vad de tänker och känner.

Filmen

Filmen är regisserad av Gary Sinise. Han spelar även George, Lenny spelas av John Malkovich. Handlingen är mycket trogen boken utom på några punkter. Den har samma lugna berättartakt med en underliggande hotfull ton.

Inledningen
Filmen böjar mycket dramatiskt med händelsen som bara återberättas i boken. Man får se George och Lenny fly från Weed. Det är ett bra sätt att fånga tittarens intresse, samtidigt som man berättar om vad som hänt. Att bara låta George berätta för Slim, som i boken, hade kanske kunnat bli långsamt. Nu är filmen visserligen ganska långsam, men kanske just därför är det bra med spänningen i början.


Curleys fru
I romanen glider Curleys fru omkring som en vålnad. Hon har inget namn, ingen uppgift i livet, utan finns bara till för att skapa oro och konflikter. I filmen blir hon en verklig person. Hon är fortfarande namnlös, men man förstår att hon har känslor. Hennes ensamhet är orsaken till att hon söker uppmärksamhet hos männen på gården. Det finns i filmen en totalt ovidkommande sexuell spänning mellan henne och George. Det är som om regissören tycker att det inte går att göra en film utan sex. I boken försöker hon flörta men det är aldrig någon som nappar på det. Alla verkar tycka det är irriterande.

Avslutning

Filmen är bättre än romanen. Det handlar naturligtvis om min personliga smak, men jag saknar det inre livet i romanen. Det är oftast det som jag tycker är intressant i en berättelse och jag tycker författaren missar något när han utelämnar det i boken. Berättartekniken passar helt enkelt filmen bättre.

Tröskeln

På samma sätt som förälskelsen kan drabba en bara genom de först orden i en bok kan också olusten komma krypande på en. Kanske kan det vara språket eller händelseutveckligen eller rentav en person i berättelsen som gör att man tappar lusten att plocka upp boken och fortsätta läsa. Ibland är det något så enkelt som alltför många korrekturfel. Det skapar en tröskel, ett motstånd, som ibland växer till en barriär av enorma proportioner.

Historikern av Elizabeth Kostova blev liggande i flera år därför att jag störde mig på det rent berättartekniska. En stor del av romanen består av brev coh jag kunde helt enkelt inte köpa hur de var skrivna. De fungerade inte som brev. I Det innersta rummet av Elizabeth George störde jag mig så oerhört på en av huvudpersonerna att jag fick lägga ifrån mig boken. Också den blev liggande i flera år innan jag tog upp den igen, den här gången i form av ljudbok.

Men det händer med bra böcker också. Vissa berättelser kan vara så intensiva eller smärtsamma att läsa att man drar sig för att fortsätta trots att det är både spännande och gripande. Ibland behöver man kanske ta en liten paus. Men jag har tyvärr märkt att motståndet lätt växer under pausen. Det blir svårare och svårare för att till slut bli helt omöjligt att återuppta läsningen. Om det är en bok man egentligen tycker om är det lite sorgligt.

Jag hör till dem som bara vill hålla på med en bok i taget. Ett av skälen är att det gör det lättare att kämpa sig över tröskeln om man inte bara greppar efter en ny bok så fort det blir lite motigt. Jag varvar hellre med tidningar och tidskrifter. Vissa perioder läser jag inte alls. Till skillnad från många andra bokbloggare så känner jag mig hel även utan en bok i handen.

Jag har i alla fall kommit på att om jag väljer med omsorg vilken bok jag börjar läsa så är risken mindre att det tar stopp. Vissa böcker, ofta de bästa, kräver att man läser dem vid precis rätt tidpunkt i livet. Det gäller att pricka den. Det är också en konst.

Den lockar på mig

Den står där i hyllan och ropar på mig. Den vill bli läst igen och jag vill gärna göra den till viljes men tänker ändå vara stark och vänta lite. Jag har redan planerat vilken bok jag skall läsa härnäst och vill inte ändra mina planer eftersom jag för tillfället har mer fantasy än sf hemma. Men det är svårt för den är ju så bra.

Vilken då? undrar ni. The Golden Age av John C Wright.

Apropå föregående inlägg

Här är Nationalencyklopedins ordlistas definition av ordet litteratur:

(sammanfattningen av) alla skrivna eller tryckta arbeten över huvud taget el. inom ngt område

Så jag behåller nog ordet i underrubriken till bloggen ändå.

Jag, en glad amatör

Jag tillhör den där föraktliga skaran glada amatörer som bloggar om böcker i stället för om litteratur. Jag har fått intrycket av att vi skulle vara farliga på något vis. Antingen så tränger vi undan de "riktiga" medierna eller så verkar vi fördummande. Jag kommer inte ihåg allt som sagts och skrivits och orkar inte leta efter källor och eftersom jag är en ytlig amatör behöver jag ju inte göra det heller.

När jag startade den här bloggen hade jag inga högre ambitioner än att få skriva om de böcker jag älskar och om några jag inte alls älskar. Jag har oftast mindre att skriva om de senare eftersom jag inte läser ut dem. Jag behöver nämligen inte läsa ut sådant jag inte gillar. Därav min något entusiastiska framtoning. Ibland försöker jag analysera och gå lite på djupet men eftersom jag saknar verktygen, t.ex en högre utbildning, så blir det inte så ofta. Men det finns andra bloggare som har verktygen och använder dem också.

Jag har som underrubrik Om böcker, litteratur och läsning. Jag har funderat på att plocka bort ordet litteratur men så tänkte jag att va fan, jag får väl skriva vad jag vill. Det halkar säkert in en och annan besökare som besviken vänder i dörren men inte gör det mig något. Sedan är jag väl dömd redan på förhand eftersom jag mest läser och skriver om science fiction och det är ju inte riktig litteratur, eller?

Nu tror jag att för att kunna tränga undan de "riktiga" medierna så måste man göra något bra. Eller menar de att läsarna är så korkade att de inte klarar av att välja "rätt" om det finns för mycket att välja mellan. Om läsarna verkligen är så korkade så tror jag inte de kan tillgodogöra sig några djupare litteraturanalyser ändå. Men vad vet jag.

Jag tror, precis som många andra, att vi kompletterar övriga medier. Det finns t.ex. något tilltalande i de samtal som lätt uppstår kring något ämne, att kunna träffas i verkligheten och fortsätta diskussionen. Sedan har vi det enorma utbudet. Det finns minst en för alla smaker. Om någon t.ex. vill läsa om sf så har de kanske något mer att hämta hos mig än hos DN. Att det sedan finns andra som skriver bättre om sf än jag gör är en helt annan fråga.

Äsch!

Jag hade verkligen tänkt lyssna på radion kl 13, på vad vet ni nog, men lyckades helt glömma bort det. Det hade inte hjälpt om jag kommit ihåg det eftersom jag stod vid klammern och där är det omöjligt att höra något över bullret.

Som vanligt har jag ingen åsikt om vinnaren. Jag har hört talas om Herta Müller tack vare alla bloggare men har inte läst något själv. Däremot kan jag säga att jag känner ett visst intresse och kan tänka mig att läsa något av henne, någon gång i framtiden när uppståndelsen lagt sig.