All the Windwracked Stars av Elizabeth Bear

Det börjar med den sista striden. Valkyrian Muire och riddjuret Kasimir står ensamma kvar på slagfältet. Omkring dem ligger alla valkyrior och enhärjare döda. Endast Muire har överlevt, eftersom hon flydde slagfältet. Efter några tusen år finner vi Muire i en förändrad värld där hon lever bland de kortlivade människorna. Världen är döende. Endast en stad har överlevt mänsklighetens "framsteg". Över staden härska the Technomancer i sitt höga torn. Muire vandrar ensam, gammal och trött, tyngd av skuldkänslor över att just hon överlevde sina systrar. Då får hon vittring på Mingan, den grå ulven, orsak till all död och förstörelse för alla dessa år sedan. Hon börjar sin jakt på hämnd.

Jag har ganska svårt att förklara vad jag tycker om den här boken, kanske för att jag inte är riktigt säker på det själv. Till en början fångade den mig med sitt poetiska språk och med det storslagna i berättelsen. Sedan, någonstans på mitten, tappade den mig igen. Visst, språket är poetiskt och vackert men stundtals hade jag problem med de något komplicerade meningsbyggnaderna och tappade bort mig i läsningen. Vissa meningar fick jag läsa flera gånger för att förstå och sådant gör definitivt att jag tappar farten.

Det vilar ett vemod och en sorg över hela berättelsen. Muire är ensam och skuldtyng och drivs endast av tanken på hämnd, av möjligheten att få sona den feghet som bidrog till att hon överlevde. Kärlek och vänskap blir omöjliga med människorna som lever blott ett ögonblick, och hon har stött bort Kasimir, den enda som känner till vem hon är och skulle kunna stötta henne.

Det är något storslaget med en berättelse om gudar och halvgudar, en berättelse som sträcker sig över flera tusen år, och jag tror att det är det som är problemet. Det känns som om jag aldrig kommer nära Muire. På samma sätt som hon stänger ute alla omkring sig stänger hon också ute mig som läsare. Jag blir mer intresserad av att läsa om de människor och andra kortlivade varelser som rör sig runt henne. Det finns några personer, bifigurer till och med, vars görande väcker mitt intresse. Jag vill veta mer, tillbringa mer tid med dem, men tyvärr får jag bara korta glimtar. Några får större roller men aldrig tillräckligt stora. Det är Muires berättelse.

Under allt det här vilar ändå en riktigt spännande berättelse om kärlek, hämnd och världens undergång. När Muire tvingas till handling, för att rädda både världen och sig själv, tar berättelsen fart och fångar upp mig igen. Den blir spännande och smärtsam och jag lägger ifrån mig boken med en känsla av sorg, men också hopp.

Tematrio - Bokbloggar

Lite sent ger jag mig på förra veckans tematrio om bokbloggar. Jag har många favoriter och läser ännu fler men efter efter att ha tänkt efter lite så bestämde jag mig för följande tre:

1. Socialistsimon, för att han skriver om sådant jag gillar och gör det bra. Jag har fått många tips därifrån.

2. In Another Library. Även om Anna och jag rör oss inom samma genrer så läser vi sällan samma böcker, men det är alltid lika intressant att läsa vad hon skriver. Dessutom känner jag henne lite genom Catahya och vi har haft en del nattliga litteraturdiskussioner på våra styrelseträffar.

3. Simon säger. Det här är en ganska nyupptäckt blogg som jag stötte på när jag letade efter något helt annat. Simon skriver om något jag ägnade väldigt mycket tid och pengar åt en gång i tiden och gärna skulle ägna mer tid och pengar nu, nämligen serier. Jag tycker serier är en mycket underskattad litteraturform som tyvärr ses lika snett på som de genrer jag helst ägnar mig åt. Det roliga är att han skriver om serier av alla typer och genrer vilket gör att det alltid går att hitta något roligt att läsa.

Stoppklossen

Vad ska man göra med med en bok när man kör fast totalt och den blir som en stoppkloss? Det enkla svaret är att man borde lägga den ifrån sig och börja på någon annan, mer lockande. Men nu är jag en sådan där person som inte gärna lägger bort en påbörjad bok. Jag har förstått att jag inte är ensam om det problemet. Det borde vara lätt att lägga ifrån sig en bok som är dålig men problemet är att det är inte alltid det det är frågan om, att man tycker boken är dålig. Ibland är det bara så enkelt att man påbörjar en bok vid fel tillfälle eller livet och andra intressen kommer emellan.

En sak jag inte delar med andra bokbloggare är förmågan att ha två böcker igång samtidigt. Jag har svårt nog med koncentrationen ändå. Inte heller kan jag lägga undan en bok för att läsa något annat emellan och återuppta läsningen vid ett senare tillfälle. Den ursprungliga oviljan bara förstärks med tiden. Egentligen borde det inte spela någon roll. Det finns så många bra böcker man aldrig kommer hinna läsa att det är dumt att lägga tid och energi på en bok som inte lyckas fånga en.

All the Windwracked Stars blev en sådan stoppkloss för mig. Jag kom av mig i läsningen, minns inte varför, och hade svårt att ta upp den igen. Jag kände att den nog egentligen var bra och att jag ville veta hur det slutar men kunde inte riktigt förmå mig att fortsätta läsa. Men det finns en ängslan hos mig att missa något bra på grund av yttre omständigheter så nyligen bestämde jag mig att ta tag i den, fortsätta läsa som om det var en skoluppgift som måste slutföras och försöka hitta tillbaka till läslusten igen. Det fungerade. På några få dagar (kort tid för mig) läste jag ut den och inom kort hoppas jag kunna berätta vad jag egentligen tyckte i slutändan.

Hen

Jag lyssnade på Biblioteket idag när jag åkte hem från jobbet. De talade om Åsa Maria Krafts Självpornografi Akt 1. Det som diskuterades var naturligtvis det genomgående användandet det könsneutrala pronomenet hen. Det diskuterades om greppet stod i vägen för själva berättelsen eller gjorde den svårare att läsa eftersom man inte kunde sätta ett kön på de olika personerna.

Själv kände jag mig alldeles matt. Det är inte bara det att det är svårt att skilja på vem som säger eller gör vad. Det finns sätt att komma runt sådan genom att stoppa in ett namn då och då men om författaren håller så fast vid ett grepp eller en idé att jag får svårt att förstå texten så hoppar jag över den.Det som störde mig mest var att när man byter ut alla personliga pronomen och namn mot hen och inte har flera former som honom eller henne så känns texten väldigt stel och konstlad eller som rent dålig svenska. Viss, språket förändras hela tiden och det är bra, men när det står "Hen såg på hen" så låter det bara förbannat dumt.

Efter att ha hört tre korta citat så hamnar boken på listan över oläsliga böcker. Nåja, det finns så mycket bra att läsa så det är ingen större förlust.

Efterlysning

Borttappad: Läslust. Sågs senast till i december vid läsningen av Retribution Falls.

Om någon skulle hitta den, var vänlig kontakta Arina genom den här bloggen.

Jo, jag skulle nog kunna bli omvänd

Jag har testat Kindle i mobilen. Inte för att jag egentligen är så sugen på e-böcker utan för att när jag nu har skaffat sig en Samsung Galaxy SII så vill jag ju göra saker med den. Jodå, det fungerar rätt bra. Jag har inga problem att läsa texten men jag blir förfärligt trött i ögonen och det beror nog inte bara på den fina stilen. Jag gillar inte att läsa på skärm, helt enkelt. Samtidigt kan jag ju se fördelarna med e-böcker och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig att skaffa en riktig e-bokläsare så småningom, när ekonomin tillåter.


Men så är det ju det här med alla format och annat som gör allting så besvärligt och då backar jag igen. Jag vill främst kunna låna böcker på biblioteket men vet samtidigt att det kanske blir några få titlar om året och det är det liksom inte värt att köpa en läsplatta för. Sedan kan jag nog tänka mig att köpa vissa böcker, sådana som jag inte nödvändigtvis vill ska stå och ta plats i hyllan. Men jag känner mig fortfarande för osäker på hur det fungerar med olika format och var man kan köpa vilka böcker. Dessutom vill jag gärna testa och känna på plattan innan jag köper och det kan vara lite svårt med internetköp. Så det dröjer nog ett tag trots allt men så sade jag ju närd det gällde att skaffa ny mobil också.

Retribution Falls av Chris Wooding

Darian Frey är kapten på sitt eget luftskepp, han är smugglare och pirat. Tyvärr är han inte särskilt bra på någotdera. En dag får han ett förslag av det där slaget som är för bra för att vara sant men omöjligt att tacka nej till. Mot bättre vetande antar han erbjudandet.

Naturligtvis går allt åt helsike, med en rejäl smäll, och från att ha varit en småskurk som verkat i utkanten och för det mesta lyckats flyga under flottans radar finner sig Frey plötsligt jagad av alla. I det läget kan han välja mellan att fly och hitta en liten undangömd hamn att ligga och trycka i eller så kan han ta reda på vad, vem och varför. Frey väljer det senare och tillsammans med sin besättning ger han sig ut på en resa för att utröna vad som egentligen hände, vem  som ligger bakom fiaskot och varför just Frey har blivit utvald till syndabock?

Jag är ganska svag för sådana här raka, spännande berättelser. Wooding bjuder på ett fartfyllt äventyr med mycket humor men även en del mörker. Miljöerna är tilltalande med små ruffiga hamnar med sina många luftskepp av varierande storlek och skick. Över allt detta flyger flottan som en hotande skugga, i alla fall för sådan som Frey som verkar utanför lagen.

Men allt är inte skitigt och ruffigt. I bakgrunden finns de större städerna med sina finare stadsdelar. Och det förekommer faktiskt en bal. Man anar också en hel värld med allt vad det innebär av andra länder och konflikter. En del av detta kommer fram i besättningens berättelser och ger ett djup till en annars ganska enkel historia. Med något undantag är det lätt att tycka om Frey och hans besättning. De har alla mer eller mindre mörka hemligheter. Men det blir aldrig riktigt svart. Humorn finns där hela tiden och gör det övergripande intrycket ljust. Jag blir glad av den här boken.

2011

Det gångna året har varit ganska lugnt, inga större katastrofer eller omvälvande händelser har inträffat. Men några minnesvärda händelser eller upplevelser finns det förstås.

I augusti hämtade vi hem våra papegojor, Aspen och Lillkråka, som har get oss mycket glädje sedan dess. De är vackra och roliga och jag tröttnar aldrig på att höra dem småprata.

Böcker
När jag skulle välja ut den bästa boken såg jag till min förvåning att jag läst flera riktigt bra böcker i år. Fevre Dream är tyvärr den enda jag kommit mig för att recensera men även Anathem av Neal Stephensom och Retribution Falls av Chris Wooding var riktigt bra om än på väldigt olika sätt. Den sistnämnda skall recenseras snart, jag lovar.

TV
Sambon och jag såg alla säsongerna av Buffy och det var en upplevelse. Vi har även sett Torchwood 1-2 och har precis börjat på Supernatural. Själv har jag sett den första säsongen av nya Doctor Who. På vanlig tv är det nog Downton Abbey som varit mest minnesvärd. Även denna upplevelse delar jag med sambon.

Film
Trassel och Dumma mej är de filmer jag minns bäst. Den sista har jag hunnit se två gånger.

I övrigt är det nog inget särskilt jag minns från året, jag har till exempel undvikit att göra bort mig och inga katastrofer har inträffat. Det har varit ett bra år.

Årets skörd

Det blev de här tv å böcker jag fick av mina önskeböcker. Jag ser verkligen fram emot att läsa The Black Lung Captain och jag har redan börjat så smått med de andra. Jag blev tvungen att läsa om titelnovellen eftersom den var så bra att den fick mig att önska mig boken. Jag har i alla fall lärt mig att jag ska fotografera böckerna innan jag börjar läsa för det var omöjligt att få omslaget att ligga platt.

Läsa om

Att läsa om en favoritbok kan vara som att träffa en gammal vän. Även om det visar sig att man vuxit ifrån varandra och kanske inte har så mycket gemensamt längre har man ändå delade minnen att skratta och gråta åt. Och man behöver bara uppehålla sig vid de betydelsefulla minnena och kan strunta i de tråkiga eller de som helt enkelt förlorat kraften att beröra.