söndag 19 april 2009

Varför jag inte tycker om Historikern

Nu har jag tvingat mig att läsa de sista fyrtio sidorna av Historikern av Elizabeth Kostova. Den borde vara en bok som tilltalar mig. Det gör den inte och det finns ett antal skäl till det. efterforskningar på bibliotek och i gamla kloster i jakten på Dracula låter spännande. Det är det inte. Faktum är att boken är erbarmligt tråkig.

Det börjar med att berättaren hittar några gamla brev. Hon frågar sin far om dem och han börjar berätta en historia som började för länge sedan med en upphittad bok. Sedan berättad fadern om hur han börjar forska om boken och hur en professor försvinner. Återigen, det skulle kunna vara väldigt spännande.

Berättelsen sker på flera plan. Dels genom faderns berättelse om vad han upplevde för så många år sedan, dels genom breven från professorn. Senare berättar fadern genom brev till dottern i vilka han också återger andra brev. Dessutom förekommer en del resande genom Europa. Allt detta är förvirrande, och tråkigt. Det blir aldrig spännande eller kusligt. Inte ens när de slutligen når sitt mål hettar det till. Istället får man långa detaljerade beskrivningar av miljöerna och av vad folk sade och gjorde då för länge sedan.

Häri ligger romanens andra problem. De detaljerade beskrivningarna känns ibland helt malplacerade just för att det är brev det handlar om. Jag kan förstå att man i ett brev skulle vilja återge så exakt som möjligt vad någon sade och gjorde, så långt det är väsentligt för historien man vill berätta. Men ibland beskrivs varje gest på ett sätt som känns helt orealistisk. Hur skule man ens komma ihåg varje gång någon rättar till förklädet eller kliar sig på näsan? Det är naturligtvis alltid ett problem med brevromaner. Hur mycket skall tas med för att göra berättelsen begriplig och hur mycket skall utelämnas för att göra den trovärdig? Jag tycker Kostova misslyckas med det senare. Men det är naturligtvis bara min åsikt. Kanske skriver alla andra människor brev som är så detaljerade att de tråkar ut mottagaren?

Det behöver inte vara fel med en långsamt berättad roman men den måste ha något som håller mig kvar. Inte ens språket kändes särskilt tilltalande. Alla dessa detaljer. Hon sade si och gjorde så och under tiden såg hon sådan ut, Blä! Det hjälper inte med flera års efterforskningar om man inte kan göra något bra av det.

2 Comments:

Magix said...

Det är länge sedan jag läste boken så jag minns inte exakt vad det var jag störde mig på i den - men irriterad blev jag! Tråkig var den ju, och alla andra verkade vara storförtjusta i den! Bra att jag inte är ensam :P

Arina said...

Skönt att vi är flera. Ibland undrar man ju vad det är för fel på en när alla hyllar en bok som man inte gillar.