Lässtopp

Jag har helt tappat läslusten/-farten och är inte helt säker på vad det beror på. Enligt läsdagboken började jag på Black Light den 11 augusti och har läst 68%. Den är inte dålig. Så länge den rör sig i vår värld är den spännande på det där lågmält hotfulla sättet som jag känner igen från mina två tidigare Elizabeth Hand, Wylding Hall och Generation Loss, men när den svävar ut i syner av/vandringar i den andra världen tappar jag intresset något.

Enbart det hade inte varit ett stort problem, men tyvärr kom en väldigt jobbig och långvarig förkylning på det, eller rättare sagt två förkylningar på varandra med någon vecka emellan. Jag hör till dem som inte orkar läsa när jag är sjuk så läsningen stannade av helt. När jag väl orkade läsa igen var det dags att läsa om Doll Bones av Holly Black inför planerat poddande. Just inspelningen av poddavsnittet var ytterligare en sak som fick skjutas upp på grund av förkylningen.

Nu vet jag inte hur jag ska göra. Vill läsa ut Black Light för att få veta hur det går men känner samtidigt ett väldigt motstånd. Längtar efter att börja på ett flertal andra böcker men vet ju hur svårt jag har att återuppta läsningen efter att ha lagt en bok åt sidan. Å andra sidan befinner jag mig redan i den situationen så det är kanske dags att sluta låtsas och ge upp?

Några tankar om mig som sf-läsare

För ett tag sedan läste jag om Cyteen Av C J Cherryh. Det är en bok jag tycker mycket om och vid denna omläsning kände jag väldig förväntan inför varje lässession trots att jag vet precis vad som händer och hur allt slutar. Det fick mig att fundera lite över vad som gör den så bra. Jag gick tillbaka och läste min något överentusiastiska recension men den säger inte allt det jag känner eller vill säga.

Jag är inte bra på det här med definitioner, särskilt inte när det gäller sf och all dess undergenrer, men en sak jag har förstått är utmärkande för bra sf är att den tar en idé och undersöker den. Själv är jag mindre intresserad av idéer än människor. När jag läste Peter Watts Blindsight hade jag svårt att ta till mig den eftersom den nog var intressant och spännande på många sätt men den inte innehöll en enda människa jag brydde mig om. Rent tekniskt inne den ingen människa alls faktiskt eftersom alla personer som befolkade berättelsen var mer eller mindre bortom människan. Jag kommer aldrig att läsa om Blindsight.

Så har vi Cyteen. Vid senaste genomläsningen slog det mig att den tar en idé, frågan "Går det att kopiera en människa?" och undersöker detta genom ett låta den påverka ett antal människor som det är lätt att bry sig om. Jag känner glädje, ilska, sorg och skräck med de personer jag får följa. detta gör att jag kan känna förväntan inför omläsningen.

Cyteen undersöker alltså om det går att kopiera en människa, inte bara genom att klona kroppen utan även återskapa de erfarenheter som är en del av det som gör oss till dem vi är. Jag vet inte om den lyckas svara på frågan men jag får en underbar upplevelse under läsningen som hjälper till att göra mig till den jag är.

Jane Austen: En levnadsteckning av James Edward Austen-Leigh

Den här boken skrevs av Jane Austens brorson James Edward Austen-Leigh och är en ganska underhållande beskrivning av Jane Austen och den tid hon levde i. JAEL hade en viss förmåga att uppehålla sig vid detaljer i det dagliga livet men stryka sådant som på något vis kunde ge en ofördelaktig bild av fastern.

Den här boken är också ganska speciell för mig eftersom jag var med och översatte samt redigerade och korrekturläste. Jag har alltså läst den många gånger, på både svenska och engelska, men måste medge att jag nog inte vågar läsa om den nu av rädsla för att hitta pinsamma fel av det där slaget som man inte upptäcker förrän det är för sent. Men spännande är det i alla fall att se den färdig.

Tillfälligt avbrott?

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör, nämligen avbrutit läsningen av två böcker. Den ena är A Dance with Dragons av George R R Martin, den andra en deckare av Elizabeth George som jag inte kommer ihåg titeln på just nu och jag är för lat för att gå ner och titta. Båda gav mig ett oerhört motstånd och höll på att helt döda min nyfunna läslust. Jag kände att det inte fick ske och lade dem åt sidan.

Martin har jag ju gillat tidigare men det var något med den här jag inte gillade. Kanske att jag helt plötsligt ska lära känna nya och totalt ointressanta personer. Kanske att den utspelar sig i en del av världen som inte är lika intressant. Kanske för att det var för länge sedan jag läste om de personer jag faktiskt känner igen och har hunnit glömma vad som hände senast. Det går säkert att hitta någonstans men jag orkar inte lägga ner energi på att uppdatera mig. Sedan måste jag jag erkänna att jag aldrig var något äkta fan av Daenerys och hittills har hon mest suttit i toppen av en pyramid och väntat.Nej det fick bli ett avbrott och sedan får jag bara hoppas att jag orkar ta upp boken igen någon gång. Kanske är episk fantasy inget för mig egentligen?

George-deckaren  är en ljudbok som jag lyssnade på medan jag lade pussel. Jag brukar ha ganska bra tålamod med ljudböcker och jag har alltid älskat George men de senaste böckerna har varit jobbiga. Det kan bero på att jag inte gillar uppläsaren som stundtals läser väldigt forcerat. Dessutom innehåller berättelsen ett antal verkligt irriterande personer och uppläsaren lyckas göra dem extremt outhärdliga. Nej, jag orkar inte. Tänker ägna mig åt en Maeve Binchy-bok när jag pusslar, på engelska.

Jag hoppas verkligen att jag orkar ta upp Martin igen för jag vill ju verkligen veta hur det slutar. George kanske jag kan låna som pappersbok och läsa ut själv.

Om att sörja Iain Banks

För några månader sedan läste jag att Iain Banks var döende i cancer och det drabbade mig så starkt att jag började gråta. Min reaktion förvånade mig, jag har aldrig varit den idoldyrkande typen som tycker mig känna mina favoritförfattare och jag kände definitivt inte Banks. Jag har inte ens läst så många böcker av honom, än. Så vad var det då som fick mig att reagera så starkt. Efter att ha hunnit smälta och analysera kom jag fram till att det var för att jag fick nyheten av honom själv, med hans egna ord. Till skillnad från att läsa en liten nyhetsnotis fick jag här läsa hur han beskrev upptäckten, diagnosen av sjukdomen och hur han såg på den lilla framtid han hade kvar. Skriva kunde han ju och det direkta i hans berättelse gjorde att jag kom så mycket närmare det hela än genom en nyhetsnotis. Tyvärr hade sjukdomen ett mycket snabbt förlopp och Banks levde inte så länge efter diagnosen. Jag måste erkänna att jag fällde ytterligare tårar när jag läste om hans död.

Men vad har jag då för relation till Banks? Jag hart bara läst fem av hans lyckligtvis många fler böcker men bestämde mig faktiskt redan efter bok två att han är en favoritförfattare som jag måste köpa allt av, eller i alla fall all sf eftersom det var den jag ville läsa. Det började för många år sedan, på sf-bokhandeln i Göteborg, med att jag frågade efter bra science fiction och blev visad till Banks. Jag blev föreslagen två titlar att börja med och valde Excession. Jag måste erkänna att jag inte föll pladask. Bara inledningen av boken var så svårbegriplig att efter några omläsningar bestämde mig för att inte försöka förstå utan bara läsa vidare. Hela boken var ganska svårläst men det var något med humorn och de stora rymdskeppen med sina maskinmedvetanden som fick mig att känna att någon gång skulle jag läsa mer av Banks.

Det gick några år och sedan fick jag låna The Algebraist och älskade den. Då bestämde jag mig för att jag måste läsa allt av Banks så jag började köpa böckerna, från början. Sedan des har jag läst Consider Phlebas, som jag inte tyckte lika bra om (även om jag ser att min recension var ganska positiv), The Player of Games, som är min favorit hittills, och Use of Weapons som var en ganska tung berättelse. Jag har mycket kvar att läsa och det känns betryggande och jag tror även några av böckerna kommer att bli omläsningsböcker så de kommer att räcka länge.

Handlingen i böckerna känns ofta ganska snårig och inte alltid så viktig. Ibland känns det som allt som händer egentligen inte spelar så stor roll i slutändan. Det är på något vis så att resan blir viktigare än målet. I Consider Phlebas t.ex. är det väldigt mycket spännande händelser och knappa undkommanden som i slutändan inte spelar någon som helst roll eftersom allt går åt helvete ändå. Det är väl också den bok jag upplevde hade minst humor och det är synd för humorn är något av det bästa med Banks böcker. Den behövs för att väga upp allt det tunga, för det finns en enorm sorg och ett vemod i de böcker jag läst. Det finns också en storslagenhet som lämnar en lite yr och vilsen efter avslutad läsning.

Jag vet inte hur Banks vanliga böcker är eller om jag kommer ha tid att ge mig på dem. jag har hört mycket gott om dem men har så lite tid och ork för läsning nuförtiden att jag i första hand kommer att koncentrera mig på hans sf, sedan får vi se.

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

Bokrean

Fick nyss se att sf-bokhandelns reakatalog har kommit upp. Får lite ångest eftersom jag redan förbokat sju böcker som jag inte vet hur jag ska ha råd med. Jag trodde att jag hade mer pengar än jag har nämligen. Till min stora lättnad ser jag att av alla böcker i katalogen är det bara en jag vill ha förutom de jag redan bokat. Funderar på om jag ska beställa den också och svär lite över att jag inte kunde beställa den tillsammans med de andra. Då skulle jag sluppit portot också. Nåja, jag kan leva utan den och den går väl att köpa senare, men den är ju inbunden och det är något jag verkligen gillar. Nåja, jag får väl se vilka böcker jag får. Sist var det en titel som var slut.

Läsa om

Att läsa om en favoritbok kan vara som att träffa en gammal vän. Även om det visar sig att man vuxit ifrån varandra och kanske inte har så mycket gemensamt längre har man ändå delade minnen att skratta och gråta åt. Och man behöver bara uppehålla sig vid de betydelsefulla minnena och kan strunta i de tråkiga eller de som helt enkelt förlorat kraften att beröra.

Biblioteket?

Det kommer kanske inte som en överraskning att jag gillar böcker. Även om min lästakt har minskat under senare år så är böcker, litteratur och läsning fortfarande ett stort intresse. Jag tycker också om att lyssna på radio. Det är bara P1 som gäller men det mesta på den kanalen är lyssningsbart även om jag föredrar kulturprogrammen. Så då borde väl Biblioteket vara något för mig? Tråkigt nog blir svaret nej. Biblioteket är nog det enda P1-program som jag inte brukar lyssna på.

Jag har funderat över hur det kommer sig att jag finner Biblioteket så tråkigt. Det finns säkert flera skäl men ett tungt vägande är att programmet, namnet till trots, tycks handla ganska lite om just böcker, litteratur eller läsning. Istället kretsar det väldigt ofta runt författaren och personligen tycker jag att författaren som person är den minst intressanta faktorn i litteraturekvationen. Visst har många av dem levt spännande liv och har mycket att berätta men det finns det många människor som har. Jag tycker att litteraturen i sig själv är spännande nog och borde få ett större utrymme. De bokdiskussioner som ibland förekommer i Nya Vågen är långt intressantare.

Sedan vill jag som läsare inte att mitt möte med ett verk skall färgas alltför mycket av vad jag vet om författaren, men jag har förstått att jag är ganska ensam om detta.

Svårigheten med att recensera bra böcker

Jag har tre böcker som ligger och väntar på att recenseras. Gemensamt för dem är att det är böcker jag tyckte var mycket bra. Jag vet bara inte hur jag skall kunna förmedla det och varför jag tycker så.

När jag läser en dålig bok har jag oftast inga svårigheter att peka på problemen. Språket kanske är taffligt, personerna är inte trovärdiga, berättelsen håller inte hela vägen, och så vidare. När jag läser en bra bok så är det väldigt mycket svårare att peka på dess goda sidor. Visst händer det att jag reagerar på språket, tycker det är vackert eller speciellt. I vissa berättelser har ju språket något av huvudrollen. För det mesta är det dock så i de romaner jag läser att språket bara är ett redskap för att berätta något och så länge det redskapet fungerar så finns det inte så mycket mer att säga. Man tar liksom för givet att språket skall fungera och lägger inte märke till det när det gör det.

Lite på samma sätt är det med berättelsens övriga beståndsdelar. Intrig och personer ska helt enkelt vara trovärdiga. Det som blir kvar då är rent subjektiva upplevelser som att man tycker om huvudpersonerna och det säger egentligen inte så mycket om romanen i sig utan mer om mina preferenser.

Det är här min osäkerhet sätter in. Är boken bra eller är det bara jag som tycker det? För det är ju inte samma sak. Om jag tar en berättelse till mitt hjärta och blir alldeles varm inombords av att läsa den men inte kan förmedla varför så är risken stor att den inte är så bra egentligen om jag analyserar den objektivt. Jag känner kanske att jag inte har redskapen att göra en sådan analys, obildad som jag är.

Nu har jag förmånen att ha en egen blogg, utan krav på varken kvalitet eller kvantitet, och det borde ju göra det lättare. Jag får faktiskt lov att säga att jag älskar en bok utan att för den skull vara tvungen att förklara varför. Men då försvinner ju lite meningen med att skriva om boken. Jag vill ha redskapen och kunskapen att skilja på bra och dåligt och förmågan att förmedla mina slutsatser. Ett sätt att lära sig är förstås att fortsätta försöka.

Så var det bokrea igen

Bokrean betyder inte lika mycket som förr. Jag har förstått att jag inte är ensam om att tycka så och läste till och med om det i senaste numret av Filter. Det var många år sedan jag satt och kryssade för i reakatalogerna och de senaste åren har jag beställt någon enstaka bok från sf-bokhandeln om jag hittat någon intressant inbunden titel. För som jag sagt tidigare så gillar jag inte pocketböcker.

På den tiden jag bodde på en ort med bokhandel så hände att jag tittade in i realokalen någonstans mot slutet och för det mesta blev det något köp men sällan några större, delvis på grund av pengabrist men också för att de få jag köpte bara blev stående i hyllan, olästa. Det brukade kännas som om det borde vara fest med bokrean men jag hade liksom aldrig råd eller lust att festa.

Men i år har jag faktisk noggrant gått igenom en reakatalog, sf-bokhandelns såklart, och prickat för åtta titlar varav sju är på väg hem till mig just nu. Alla utom en är inbundna. Ingen av dem stod på önskelistan men alla är titlar eller författare jag sneglat lite på och förmodligen skulle köpt vid ett eller annat tillfälle och nu får jag dem i inbundet skick och är alldeles darrig av förväntan.

Jag återkommer med titlar och bilder när paketet har anlänt.

Packbestyr

På fredag åker jag bort (om jag nu kommer iväg) och jag har funderat på vad jag skall ta med som reselektyr. Nej, jag reser inte till värmen (hemska tanke) utan till Linköping och Catahyas pepparkaksträff med styrelsemöte. Jag skall inte vara borta längre än några dagar och under senare år har jag knappt brytt mig om att packa med någon bok för en så kort vistelse eftersom jag ändå aldrig brukar hinna, eller orka läsa något. Den här gången blir det dock sammanlagt ca tio timmars resa och några timmar att vänta innan de andra anländer.

Jag hade hoppats hinna läsa ut The Passage eftersom jag börjar närma mig slutet och inte vill släpa med mig en så stor och tung bok. Jag vill heller inte börja på en ny innan den är avlutad. Nu ser det inte ut som om jag hinner läsa ut den utan jag får ha en reservplan. Senaste numret av Filter som kom häromdagen passar nog utmärkt att läsa på tåg men räcker den hela vägen och hem igen? Sedan har jag en bunt noveller att läsa innan novellcirkeln. De skulle nog också passa bra som tågläsning men jag skulle helst vilja läsa och begrunda dem i god tid, risken finns ju att jag somnar på tåget och inte får läst något alls. Nåja, det här är väl mitt minsta bekymmer.

Böcker i massor

Vi håller just nu på att röja ur mammas lägenhet och hon var lika galen i böcker som jag är. Det innebär många välfyllda bokhyllor med en del gammalt men också mycket nytt. Vi hade inte riktigt samma smak men det är ändå alldeles för mycket som åker ner i lådor och kassar med mitt namn på. En del som jag faktiskt vill läsa, en del som är kul att ha och tyvärr en hel del som jag inte klarar av att lägga i bortskänkespåsen. JAg har lyckats stå emot alla Nesser och annat svensk som jag vet aldrig kommer bli läst men det var svårt för alla är inbundna och kanske lästa högst en gång och jag har väldigt svårt att stå mot fina böcker.

Detblir ändå alldeles för mycket och som tur är får jag alla bokhyllor, Tyvärr kommer jag inte ha plats att sätta upp alla och dessutom vill jag ha plats för de böcker som redan ligger i högar hemma. Sedan vill jag ju ha lite att växa i också. Nåja, det blir nog bra. Jag återkommer med utförlig slutrapport när jag fått hem alltihop.

Den lockar på mig

Den står där i hyllan och ropar på mig. Den vill bli läst igen och jag vill gärna göra den till viljes men tänker ändå vara stark och vänta lite. Jag har redan planerat vilken bok jag skall läsa härnäst och vill inte ändra mina planer eftersom jag för tillfället har mer fantasy än sf hemma. Men det är svårt för den är ju så bra.

Vilken då? undrar ni. The Golden Age av John C Wright.

David Eddings är död

Jag läste just på en blogg att David Eddings är död. Själv har jag ingen relation till honom men har förstått att många har hans serier som lyckliga ungdomskärlekar. Jag tror att han för många fungerade som Jordan fungerade för mig, som en inkörsport till fantasyn. Alltså skyndade jag mig till bokbloggarna för att se vad folk skriver om detta men hittills ingenting.

Kanske har mina favoritbloggare ingen relation till honom eller så samlar de sig för att skriva ett riktigt långt och kärleksfull farväl. Jag väntar med spänning.

Oavslutade böcker

På senare tid har det skrivits lite här och var? om outlästa böcker. Jag har några sådana också. Det är böcker som jag av någon anledning aldrig riktigt kom in i eller som jag tröttnade på. Orsakerna är många. Dessa skriverier fick mig i alla fall att plocka fram en av dem, Historikern av Elizabeth Kostova, och jag insåg att jag bara har ca 40 sidor kvar. Så nu tänker jag läsa ut den för att äntligen kunna skriva av mig om vad jag egentligen tycker. Om jag orkar.

Så var den saken avgjord

Jag hade lite funderingar angående vilken bok jag skulle börja läsa härnäst. Valet stod mellan Halting State eller A Storm of Swords. Så fick Ruffa tag i Halting state och löste det problemet åt mig. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att vara lite försiktigare med var jag lägger mina böcker.

Några tankar om översättning

På Vetsaga kan man läsa en lång text som bland annat jämför de båda översättningarna av Tolkiens The Fellowship of the Ring. Det ställs frågor om översättarens roll som just översättare eller eventuellt tolkare av en författares text. Intressant och tankeväckande.

Jag har sysslat lite med översättning själv, dock inte av något så välkänt verk som Tolkiens. Det har dock fått mig att fundera på översättarens plikt och rättigheter. Jag menar att varje läsning av en text är en tolkning av densamma. Det spelar ingen roll om det är skrivet på ens eget språk. Frågor om betydelse eller avsikt kan uppstå ändå, ibland även om verkets ton eller stilnivå. Är det allvarligt menat? Ironiskt? Detta är vanligen inget problem, min tolkning eller upplevelse av en text är just min. Men när man gör tolkningen för någon annans räkning ser det lite annorlunda ut. Det är så lätt att bara lägga till ett ord som ändrar värdet på det som skrivs. Det blir en tolkning i flera led. Först tolkar jag som översättare författarens text. Sedan tolkaren läsaren min översättning. Det kan ju bli rena viskningsleken till slut.

Nu överdriver jag naturligtvis. Jag tror de allra flesta översättarna är bra på att hålla sig till författarens intentioner. Jag vet att det har blivit vanligare med samarbete mellan översättare vilket jag tror är bra. Det är lätt att bli blind för sina egna egenheter.

I fantasyn är det ganska vanligt med namn som betyder något på ett mer konkret vis än allas våra namn har en viss betydelse från början. Personligen har jag väldigt svårt för översatta namn. Det spelar ingen roll att namnet har en betydelse på originalspråket, det blir ändå fånigt när det översätts. Ytterligare ett skäl att läsa på originalspråket så långt det är möjligt.

Om att skriva

Jag är en skrivande människa och har varit det (nästan) så länge jag kan minnas. Som barn skrev jag berättelser om svampar och hundar, ofta illustrerade, och om döende föl. Jag skrev en julpjäs som vi spelade upp på skolans julfest och som var så bra att jag fick en beställning på en pjäs till. Jag lyckades tyvärr inte upprepa succén, men det var ändå rätt bra av en tioåring. Människor i min omgivning sade att jag skulle bli författare, och naiv som jag var trodde jag på det.

Jag hade berättelserna men saknade språket. Visserligen var jag duktig på stavning och grammatik men det var trots allt ett barns språk. Sedan blev jag äldre men tyvärr utvecklades inte mitt språk i samma takt som jag. Jag var så oerhört rädd för att skriva fel eller använda ett ord i fel sammanhang att jag blev något hämmad i mitt skrivande. Men berättelserna hade jag kvar, och drömmen om att skriva en bok. Jag skrev en hästbok som var oerhört naiv och totalt poänglös när jag tänker tillbaka på den, men jag hade roligt när jag skrev.

Så småningom kom jag att förstå att författare, det är inte något som man bara blir. Det kräver mycket arbete och disciplin att sätta sig och faktiskt skriva, inte bara gå i skogen och drömma om framgångar. 

Nuförtiden tror jag mig ha språket men saknar berättelser. De idéer som verkade så bra när jag var elva år är inte riktigt lika lysande i vuxna ögon. Några av dem skulle nog gå att fixa till, men så har vi det där med allt jobb och all tid man måste lägga ned, och då är jag inte lika övertygad längre. Men lusten att skapa finns där fortfarande. Bara att ha den här bloggen fyller ett visst behov. Även om det inte är några minnesvärda texter som publiceras här så har jag några läsare och det gör gott. 

Det är tur att det inte är en tävling

Räknade just ut att ja läst/lyssnat på tjugoen böcker i år och då påbörjades en förra året och en var en seriebok. Jag har faktiskt läst flera serieböcker som jag glömt att ta med i listan, men ändå. Jag tror jag skall skriva till dem också så ser det lite bättre ut om ingen tittar alltför noga.