Skolan i böcker

Med tanke på hur jobbiga de flesta av mina skolår var så är det lite lustigt hur förtjust jag är i böcker som utspelar sig i skolan. Det kan förstås bero på att jag tillbringade mina lyckligaste skolår på internat. Här kommer en liten lista på några favoriter.

Anthony Buckeridge skrev böckerna om Jennings som jag läste gång på gång. Jennings är en sådan där pojke som menar så väl men ställer till det gång på gång och får lärarna på internatskolan att sucka och skaka på sina huvuden. Det är väldigt många år sedan jag läste dem men då läste jag dem om och om igen. Om jag kommer över någon av dem kommer blir det nog ännu en omläsning om jag inte rentav får tag i en jag aldrig läst.

Siv Widerberg lät oss följa en skolklass genom en serie böcker, alla illustrerade av Cecilia Torudd.
Klass 6 D, Sverige, Världen
Klass 6 D, Sverige, Världen som tårtbitar
Klass 7 A
Klass 8 A och B
Nian
Skolvärlden i de här böckerna är förstås mer vardag än äventyr och den var inte så olik min vid den tiden jag läste dem. Det handlar om bråk och skolarbete men också om hur kassen kämpar för et gemensamt mål. Även dessa läste jag flera gånger.

Det går väl inte att göra en sådan här lista utan att ta med favoriternas favorit, Den hemliga historien, av Donna Tartt. Här är det högre studier som gäller och det handlar väl inte speciellt mycket om skolarbete men jag tycker den platsar på min lista ändå.

Ett lite nyare tips är förstås Engelsfors-trilogin som på ett så magvridande fantastiskt sätt skildrar hur jävla jobbigt det kan vara att vara tonåring och tvingas ihop med en massa idioter varje dag. Jo jag vet att det förekommer magi och annat spännande också men det som biter sig fast i mig är just den där ångesten över att vara nästan vuxen och i oförstående vuxnas makt.

Det här är förstås bara ett litet urval och jag är säker på att andra har egna favoriter. Jag tar gärna emot tips på böcker som utspelar sig på skolor eller där skolan finns som en viktig del.

Detta inlägg är en del av Tematisdag - Skolan

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I min ungdom slukade jag böcker. Nästan all min lediga tid gick åt till att läsa de bärkassevis med böcker jag bar hem från biblioteket. Sedan hände något, jag blev gammal och trött och livet fylldes med så mycket annat som konkurrerade med läsandet. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till ungdomens lästakt igen men ibland dyker det upp böcker som för ett kort tag kan ge mig samma upplevelse. Eld är en sådan bok.

Precis som i Cirkeln är det väldigt spännande, men det är inte nödvändigtvis kampen mot ondskan som gör boken så väldigt svår att lägga ifrån sig. Tonårsångesten genomsyrar varje sida och man känner verkligen hur oerhört svårt det kan vara under uppväxten bara med alla de vanliga problemen unga människor har att tampas med varje dag, omgivna av oftast helt oförstående vuxna. Att dessutom ha på sig att man måste rädda världen kan inte göra saken lättare.

Sedan har vi Positiva Engelsfors. När de första affischerna börjar dyka upp känner jag en rysning. Finns det något obehagligare än överdrivet positiva människor som som strör uppmuntrande tillrop omkring sig? Det som till en början kan verka stärkande och uppbyggande handlar ju egentligen, om man lyssnar efter ordentligt, bara om att allt är ditt eget fel. Även om det är något tillskruvat i Eld så finns ju tyvärr det här fenomenet på riktigt och det är det som gör det så obehagligt.

Allt det här är spännande och jag sitter återigen och väntar på slutstriden, på att få veta vem som kommer dö och vilka som klarar sig. För det går ju inte att känna sig säker, det förstår man efter att ha läst Cirkeln. Men det som verkligen får mig att sitta  och läsa till tre natt efter natt är det människorna. Jag känner så oerhört för de fem mycket olika flickorna och kan till och med sympatisera med den något påfrestande Ida. Jag vill veta om de kan komma över sina olikheter och lära sig att lita på varandra, att samarbeta. Jag sitter och hoppas desperat att de skall våga avslöja sina hemligheter eftersom jag vet att hemligheter kan döda.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln är berättelsen om hur några flickor en månljus natt får reda på att de är häxor, har magiska krafter och måste rädda världen. De lever här och nu, i bruksorten Engelsfors, och måste dölja vad de är samtidigt som de ska lära sig hantera sina krafter för att kunna bekämpa den ondska som håller på att resa sig. Det är inte helt lätt att få sex flickor som i flera fall direkt hatar varandra att lära sig samarbeta. Särskilt inte som den som är satt att ledsaga dem mest uppträder som ett ängsligt och förvirrat vrak. Det handlar om i grunden helt vanliga flickor med goda och dåliga sidor vilket gör det lätt för mig att ta till mig deras berättelse och sympatisera med dem, även med de mindre trevliga. Jag gillar det.

Det otäckaste är inte ondskan som stiger upp för att förgöra världen, inte heller det faktum att människor faktiskt dör i berättelsen. Nej, det är istället den osäkerhet och ångest som kan drabba tonåringar, det tryck de kan utsättas för från jävliga skolkamrater eller från sig själva i form av prestationskrav, omgivna av en värld av oförstående vuxna. Den biten drabbar mig som en spark i magen och kastar mig tillbaka trettio år i tiden. Det är inte konstigt att några av dem frestas att använda sina

Boken är väldigt lättläst med korta avsnitt som lockar att läsa ”bara ett stycke till”. Det är spännande och gripande. Jag gråter och skrattar med flickorna, får ont i magen när någon gör något riktigt dumt. Jag ser fram emot att läsa näsa del.