Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln är berättelsen om hur några flickor en månljus natt får reda på att de är häxor, har magiska krafter och måste rädda världen. De lever här och nu, i bruksorten Engelsfors, och måste dölja vad de är samtidigt som de ska lära sig hantera sina krafter för att kunna bekämpa den ondska som håller på att resa sig. Det är inte helt lätt att få sex flickor som i flera fall direkt hatar varandra att lära sig samarbeta. Särskilt inte som den som är satt att ledsaga dem mest uppträder som ett ängsligt och förvirrat vrak. Det handlar om i grunden helt vanliga flickor med goda och dåliga sidor vilket gör det lätt för mig att ta till mig deras berättelse och sympatisera med dem, även med de mindre trevliga. Jag gillar det.

Det otäckaste är inte ondskan som stiger upp för att förgöra världen, inte heller det faktum att människor faktiskt dör i berättelsen. Nej, det är istället den osäkerhet och ångest som kan drabba tonåringar, det tryck de kan utsättas för från jävliga skolkamrater eller från sig själva i form av prestationskrav, omgivna av en värld av oförstående vuxna. Den biten drabbar mig som en spark i magen och kastar mig tillbaka trettio år i tiden. Det är inte konstigt att några av dem frestas att använda sina

Boken är väldigt lättläst med korta avsnitt som lockar att läsa ”bara ett stycke till”. Det är spännande och gripande. Jag gråter och skrattar med flickorna, får ont i magen när någon gör något riktigt dumt. Jag ser fram emot att läsa näsa del.

Fevre Dream av George R R Martin

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.

The Passage av Justin Cronin

Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.

Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.

Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Efter katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.

Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.

Summer of Night av Dan Simmons

Det är sommar 1960 och sista skoldagen för terminen och den allra sista skoldagen i Old Central School. En pojke försvinner och man anar att det är något som inte står rätt till med den gamla skolan. Några pojkar i tolvårsåldern bestämmer sig för att ta reda på vad som hänt. Det som börjar mer eller mindre som en lek visar sig vara något mycket skrämmande och det blir ett sommarlov fyllt av fasa.

Jag har länge efterlyst bra skräck av det där slaget som får en att dra sig för att släcka lampan på natten. Den här boken uppfyller mina önskningar. Den är stämningsfull och spännande och riktigt, riktigt otäck på sina ställen. Simmons målar upp bilden av ett sommarlov fyllt av möjligheter och låter den sakta mörkna till något fasansfullt. Till och med den växande majsen som alltmer skärmar av omvärlden känns på något sätt hotfull.

Samtidigt finns där bilden av ett sommarlov tillsammans med vänner när hela världen är ett äventyr och skolan känns väldigt långt borta. Det är en berättelse om vänskap och tillit i en värld där de vuxna står för tryggheten i att få mat för dagen men där de egentligen inte kan erbjuda något när det gäller eftersom de tycks leva i en helt annan värld än barnen.

Det enda jag möjligen kan klaga på är att det okända är mer skrämmande så länge det är just okänt, och i den här berättelsen får man veta ganska mycket vilket mot slutet möjligen den mindre skrämmande. Det är kanske lite orättvist att klaga på det eftersom jag förmodligen skulle stört mig på att inte få veta något också. Det är en svår balansgång det där. Spännande är det i alla fall hela vägen och mot slutet var det svårt att lägga ifrån sig boken.

Jag kan varmt rekommendera boken.

Efterlysning

Jag skulle vilja ha tips om skräckböcker. Riktigt otäcka böcker. Jag är inte ute mysrysare eller vampyrromantik och definitivt inte varulvar som slåss i klaner.

Det jag är ute efter är något liknande det King skrev på den tiden han ännu kunde skrämmas i böcker som Det och Jurtjyrkogården. Muriel Gray lyckades skrämma mig med The Trickster. Peter Straub lyckades skrämma mig i några böcker ändra fram till slutet då jag mest blev uttsåkad när gatorna fylldes med vandrande lik. Det jag är ute efter är något som utspelar sig i vår värld men där det finns en liten vridning. Där något inte är riktigt som det skall. Där det som borde vara trygghet istället blir till skräck.

Jag har läst Lovecraft och blev inte speciellt rädd. Snarare lite uttråkad av alla outsägligt obeskrivliga fasor. Det var alldeles för många ord.. Inte heller blir jag skrämd av en värld där vampyrer lever bredvid människor, om än i hemlighet. Vampyrer skall vara som monstret i garderoben, det okända som lurar i skuggan. Ja, jag har läst Charlaine Harris och tänker läsa mer men rädd blev jag inte.

Jag har inte så stora förhoppningar om att denna efterlysning skall ge något. Kanske finns det inga fler riktiga skräckförfattare än King, Straub och ibland Koontz. Kanske får jag acceptera att det numera är klanstrider bland vampyrer och varulvar som räknas som skräck. Det var länge sedan King lyckades skrämma mig. Jag börjar bli desperat.