Tematrio - Vampyrer

Veckans tematrio handlar om vampyrer och trots att jag gillar skräck har jag inte läst så mycket om vampyrer. Kanske för att jag mest träffat på den romantiska sorten som jag inte alls intresserar mig för. Men det finns trots det några vampyrböcker jag gärna rekommenderar.

1. Fevre Dream av George R R Martin börjar som en romantisk berättelse om hjulångare och kärlek till floden men ändrar ganska snart karaktär och visar sig vara en mörk och sorglig saga.

2. I Staden som försvann av Stephen King är vampyrerna riktiga monster som lurar i mörkret men ändå precis tillräckligt mänskliga för att göra dem sådär obehagliga. För det är just det jag tycker är obehagligt, att man på lite avstånd faktiskt kan ta dem för människor.

3. Här får det faktiskt bli lite vampyrlusta i form av böckerna om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. De är tillräckligt roliga och spännande för att jag kan strunta i att jag egentligen inte gillar vampyrromantik.

Jag tyckte visserligen om The Passage av Justin Cronin men som vampyrbok var den en besvikelse.

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris

Det börjar med ett mord. Sedan blir det inte mer med det utan istället blir Sookie "utlånad" till Dallas-vampyrer av Eric. Hon skall hjälpa till att ta reda på vad som hänt en försvunnen vampyr. Det visar sig naturligtvis vara större än någon kunnat ana och Sookie hamnar i fara.

Ibland längtar jag efter spänningslitteratur och det här är spännande. Det finns inget större djup men desto mer humor och sex. Just sexet kunde jag väl vara utan men det stör mig inte så där väldigt mycket. Boken är ganska tunn och lättläst så det går fort att ta sig igenom de partierna.

Jag gillar att Sookie faktiskt klarar sig rätt bra själv. Visst finns Bill med som livvakt men han kan ju av vissa skäl inte vara närvarande alltid. Visserligen finns det annan hjälp att få men Sookie sitter inte bara och väntar på att bli räddad. Det känns bra.

De här böckerna är väldigt bra att ha som mellanböcker eller när man behöver få fart på läslusten igen. Spännande och inte så krävande är just vad jag söker efter i sådana lägen.

Fevre Dream av George R R Martin

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.

The Passage av Justin Cronin

Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.

Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.

Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Efter katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.

Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.

Sookie och True Blood

Jag har sagt det förut men säger det gärna igen. Jag avskyr vampyrromantik!

Det handlar inte om att jag ser ner på den typen av litteratur eller filmer utan snarare om att det inte ger mig något. Förutom en period i de tidiga tonåren då jag slukade kioskromaner så har jag aldrig brytt mig om romantisk litteratur. Dessutom vill jag att vampyren skall ha monsterstatus och inte vara någon tjusig men farlig varelse att tråna efter. Det känns fel.

Men jag läste ju Charlaine Harris!? Nå, det var så här. En dag på bokmässan för många många år sedan gick jag till sf-bokhandelns monter. Där delade de ut små pocketar med provkapitel ur olika böcker, bl.a. de första kapitlen ur Dead Until Dark. Det var någonting med den här orädda lilla servitrisen som gav sig ut endast beväpnad med en kätting för att rädda en vampyr. Jag bestämde mig för att den boken måste jag läsa. Det dröjde dock många år innan jag gjorde verklighet av in plan.

När det började talas om denna fantastiska vampyrserie, True Blood, och jag insåg att den byggde på böckerna om Sookie kände jag faktiskt ett visst intresse. Men jag insåg att jag skulle vilja läsa böckerna först och skyndade mig att köpa och läsa del ett. Och den var precis som jag hade tänkt mig. Rolig och spännande med en del pinsamma sexscener. Jag gillade och ville ha mer. Sedan började tv-serien och jag tittade med förtjusning, kände igen och myste. Till en början, sedan kände jag inte igen mig längre.

Problemet med True Blood är för mig att den handlar alldeles för lite om Sookie. Det måste naturligtvis bli så eftersom det är en helt annan berättarteknik och man inte kan se allt genom hennes ögon som i böckerna. Att berättelsen sedan avviker ganska kraftigt kan vara en följd av detta eller kanske att de väver samman flera av böckerna. Jag vet inte eftersom jag bara läst den första än. I vilket fall får det följden att det känns som vilken vampyrserie som helst. När jag såg förra veckans avsnitt härom dagen kände jag att jag kanske inte kommer att fortsätta att titta.

Jag vill verkligen tycka att det är bra. Varför vet jag inte. Jag gillar ju inte vampyrromantik och borde kanske lägga min energi på annat i stället. Läsa böckerna t.ex.

Dead Until Dark av Charlaine Harris

I Dead Until Dark får vi följa servitrisen Sookie Stackhouse. Hon kan läsa folks tankar något som hon tycker är en stor olägenhet. Hur skall man kunna dejta när man kan läsa precis vad killen tänker? En dag kommer vampyren Bill i i baren där hon arbetar och en ny värld öppnar sig. Bills sinne är helt stäng för henne.

Det här är alltså vampyrromantik, eller snarare sex och lusta. Men det är väldigt underhållande. Sookie är en stark person som inte bara lever genom sin vampyr. Berättelsen är full av humor men också våld och sex. Det finns en mordgåta med, en gåta som Sookie måste lösa eftersom den drabbar dem som står henne nära. Riktigt spännande är det, om än inte särskilt överraskande.

Språket är rakt och enkelt. Det jag kan ha att invända emot är att författaren ibland ger lite för detaljerade beskrivningar av Sookies aktiviteter. Jag behöver inte veta att hon stiger upp, äter flingor till frukost, bostar täntderna, borstar håret, sätter upp det in en hästsvans, klär på sig shorts och t-shirt, sätter sig i bilen och åker till jobbet. Jag hade nöjt mig med att hon gjorde sig i ordning och åkte till jobbet.

trots dessa ibland överdrivet detaljerade beskrivningar är det en ganska tunn liten bok på under 300 sidor. Men det räcker för att berätta en bra historia.