The Humans av Matt Haig

Matematikprofessor Andrew Martin finner sig vandrande efter en väg. Naken. Det är bara det att det inte är Andrew Martin. Han är död och hans liv har tagits över av en varelse från en värld långt, långt bort från jorden. Denna namnlöse bedragare har kommit för att förstöra alla spår av en viktig matematisk upptäckt Martin just har gjort. En upptäckt som kan komma att förändra allt för mänskligheten men också för de avlägsna intelligenser som bedragaren representerar.

Det är en fröjd att följa Andrew Martin (den nye) när han försöker leva familjeliv samtidigt som han funderar över hur han på bästa sätt ska göra av med de personer som eventuellt vet något om upptäckten. Uppdraget är enkelt: Utplåna alla spår. Men någonstans på vägen händer något och Martin inser att allt kanske inte är så svart och vitt som han trodde när han fick uppdraget.

Berättelsen är en betraktelse över människan motsägelsefulla natur och uppvisar en fin balans mellan humor och allvar, gapskratt och filosofiska funderingar. En god vän kallade boken antidepressiv och jag är böjd att hålla med. Det är helt enkelt en bok om det fina i att vara människa.

The Rook av Daniel O'Malley

Myfanwy Thomas vaknar upp i regnet i en park, omgiven av döda människor. Hon har fått sitt minne och sin person raderad och den enda ledtråden till vad som har hänt hittar hon i sin ficka, i form av ett brev från hennes tidigare jag. Det är väl ungefär vad jag visste om boken innan jag började läsa och jag väntade mig något nog något i stil med The Bourne Identity. Vad jag fick var något helt annat.

Myfanwy ställs inför ett val. Hon får numren till två bankfack. I det ena ligger en väska med pengar som kan hjälpa henne att fly och skapa sig ett nytt liv. Det andra innehåller brev och en mapp med information som berättar vem hon var och som ska hjälpa henne att ta reda på vem som attackerat henne och varför. Hon väljer breven. Det visar sig att hon är agent i en mycket hemlig organisation, The Chequey, som utreder det övernaturliga och vars agenter även själva har övernaturliga förmågor. Hon upptäcker också att även om hon själv har sådana krafter så var hon mycket ovillig att använda dem. Det som har lyft upp henne till ledningen för organisationen är istället att hon är någon slags superadministratör. Nu måste hon gå till jobbet och spela sig själv medan hon försöker ta reda på vem som har attackerat henne, allt med hjälp av de efterlämnade breven.

Detta leder så klart till vissa komiska förvecklingar. Det är inte så lätt att komma till ett jobb där man är den som ska ha koll på allt när man inte ens hittar till sitt eget kontor. Det är hemliga operationer som ska styras och rapporter som ska skrivas. Möten ska hållas med människor hon förväntas känna väl och samtidigt ska hon försöka hålla sig uppdaterad med hjälp av mappen. Ibland blir det väldigt, väldigt roligt.

Berättelsen om Myfanwys vedermödor varvas med breven från hennes tidigare jag. Breven är fulla av lustiga anekdoter som har mer eller mindre anknytning till uvudberättelsen men som alla är intressanta. Även utdrag ur dokumenten med information om olika företeelser i organisationen är spännande att läsa. De ger ofta ledtrådar till gåtan men är även underhållande. Ibland känns de kanske lite långa eftersom de blir avbrott i berättelsen men de känns oftast relevanta och jag tycker faktiskt de för berättelsen framåt. Det känns också som ett ganska naturligt sätt att ge sådan information eftersom
Myfanwy faktiskt behöver ha den för att kunna fungera i sitt jobb.

Jag hade väldigt trevligt under läsningen. The Rook är inte bara full av lustigheter, den är också väldigt spännande. Det blev några sena nätter när jag inte kunde slita mig. Det händer förstås en hel del gräsliga saker men egentligen inte värre än i vilken spänningsroman som helst. Det skulle vara kul med en fortsättning men samtidigt kan jag inte se att det skulle kunna bli lika bra eftersom en del av förutsättningarna försvinner. Nåja, vi får väl se.

The Big Over Easy av Jasper Fforde

DI Jack Spratt leder Nursery Crime Division, en avdelning av Reading-polisen. Det är en krympande avdelning men det beror inte på att brottsligheten har minskat. Nej, snarare beror det på att Jack inte har chefernas förtroende. Jack är ingen dålig polis. Faktum är att han brukar klara upp de flesta av de brott han är satt att utreda. Tråkigt nog för Jack så lever han i en värld där det inte handlar om att klara upp brotten utan om att bli publicerad. Ju mer invecklat och intressant ett brott är desto större är chansen att berättelsen om det kan komma in i någon av de många tidskrifter med verkliga kriminalfall som finns. Ju fler utredningar du kan få omskrivna desto större chans att du kan bli med i Detectives Guild och med ett sådant medlemskap ökar också chansen att bli publicerad. Jack bryr sig inte om allt det där utan tycker att det borde vara nog att få fast skurken och kanske ge lite upprättelse till offret. Denna inställning har lett till att hans överordnade inte är särskilt nöjda med honom och att allmänheten inte bryr sig över huvud taget.

Förutom krympande anslag och en oförstående omvärld har Jack att kämpa mot den slemmige Friedland Chymes, en av polisvärldens mest publicerade detektiver och en riktigt otrevlig typ. Så en dag dör Humpty Dumpty till synes av ett fall från en mur och livet blir riktigt intressant för Jack.

Det här är alltså en deckare och en ganska skruvad sådan. Den utspelar sig så vitt jag förstår helt och hållet i bokvärlden, samma bokvärld som Thursday Next besökte i serien som började med The Eyre Affair. Till skillnad från i böckerna om Thursday Next så fungerar premisserna ganska bra. Jag finner inga av de logiska luckor som gapade så stora i den förra serien och som jag omöjligen kunde bortse ifrån. Det kan bero på att hela den här berättelsen utspelar sig i en enda värld och att det därför inte uppstår några problem med att jämka samman två helt olika världsbilder med krystade förklaringar och regler som följd. Nej, den här berättelsen är istället smart och rolig, full med ordvitsar och referenser som ibland får mig att önska att jag var lite mer bevandrad i brittisk sago- och rimtradition. Jag kan tänka mig att Ffordes böcker kan vara en översättares mardröm. Dessutom är det riktigt spännande ända till den rafflande upplösningen.

Det är ingen djup berättelse men man har riktigt roligt under läsningen. Jag tycker riktigt bra om Jack Spratt och läser gärna mer om honom och hans assistent Mary Mary.

Jag är din flickvän nu av Nina Hemmingsson

Den här boken var tyvärr något av en besvikelse. Jag har tidigare mest läst en-rutingarna av Hemmingsson och tycker väldigt bra om den dem. Jag älskar de smått galna kvinnorna och den på-pricken -humor som levereras i dem. Tyvärr föll de lite längre serierna mig inte alls i smaken. De saknar något av den udd de enstaka teckningarna har.

Det kan hända att jag kan bli omvänd. Jag tror dock inte jag gitter försöka. Däremot kommer jag fortsätta att läsa en-rutingarna med stor förtjusning.

Trollkarlens stav av Terry Pratchett

Detta är den tredje Discworld-boken och den första utan Rensvind. Istället får vi träffa Mormor Vädervax för första gången. Jag hör till dem som gillar Rensvind men jag blev riktigt förtjust i Mormor också.

En gammal trollkarl bestämmer sig för att lämna över sin stav till den åttonde sonen till en åttonde son. Det är bara det att det är en dotter, något han upptäcker försent. Det är inte lätt för en liten flicka att hantera trollkarlsmagi men det finns ju ett universitet som kan lära upp nya trollkarlar. Problemet är att de inte släpper in flickor.

Som vanligt är det roligt med ordvändningar som ibland får mig att tänka på Douglas Adams. Första halvan av boken var inte lika rolig som berättelserna om Rensvind men den tog sig under den senare halvan. Småmysigt och trevligt är det hela tiden och ibland riktigt spännande trots att det är en snäll berättelse. Visserligen händer det ganska hemska saker ibland och Pratchett kan ta livet av både folk och fä, men inte av någon man bryr sig om. Det känns tryggt och vilsamt och jag litar på att allt skall ordna sig till slut. Jag vet inte om det är typiskt för pratchett eller om senare berättelser kan bli lite otäckare. Tiden får utvisa.

Jag har som vanligt svårt att bedöma översättningen. Jag hittade inget ställe i texten som fick mig att stanna upp och fundera men jag vet ju inte om vissa saker helt enkelt har försvunnit i översättningen. Helst skulle jag förstås läsa på engelska.

Elvis av Tony Cronstam

Elvis - under skalet, Elvis - toastad men inte bränd, Elvis - första boken extra allt. Jag är riktigt förtjust i Elvis. Det är vardagshumor på hög nivå, det allra mesta är riktigt roligt och det är sällan dåligt eller tråkigt. Här behandlas ämnen som kärlek, sex, bankomatköer, det oerhört jobbiga med ett IKEA-besök och allt annat som ett liv eller förhållande kan bjuda på. Det är också sympatiskt med ett förhållande som faktiskt är fungerande och fullt av kärlek.

Elvis - första boken extra allt är den första boken som ges ut på nytt med en del tidigare bortgallrat material och nu alltså blir bok nummer fem. Det märks på teckningsstilen att det är en tidigare bok, mwn vad det gäller skämten tycker jag att serien alltid har hållit samma höga klass. Men det är en serie som utvecklas även i handlingen. Det sker förändringar i Elvis och Hedvigs liv som man kan följa om man läser serien i rätt ordning. Kanske inga stora förändringar men berättelsen rör sig ändå framåt på ett sätt som många humorserier inte gör.

Jag tycker absolut att Elvis gör sig bäst i strippform. Poängerna är alltid träffsäkra medan de lite längre serierna i serietidningen Elvis är lite småmysiga och trevliga men sällan framkallar gapskratt. Undantaget zombieavsnittet i jag minns inte vilket nummer som fick mig att skämma ut mig på ett kafé.

Det fantastiska ljuset av Terry Pratchett

Denna andra bok om trollkarlen Rincewind, eller Rensvind som han heter på svenska, är ännu bättre än den första. Den är roligare, mer sammanhållen och känns som det faktiskt är en hel och avslutad berättelse.

En stor röd stjärna är på kollisionskurs med skivan. Enda sättet att förhindra en katastrof är att uttala de åtta besvärjelserna. Problemet är att en av dem befinner sig i Rensvinds huvud och han befinner sig ute på äventyr med Tvåblomster. Alltså börjar alla jaga Rensvind för förutom att förhindra katastrofen så för besvärjelserna med sig en hel del makt, och trollkarlarna är maktlystna.

Jag hade riktigt roligt när jag läste och satt och skrattade högt ute bland folk. Boken är tunn men det är ganska bra. Sådana här vilda berättelser gör sig ganska bra i små doser.

Det gick bra att läsa på svenska. Jag vet inte om några skämt och ordvändningar har gått förlorade eller om det är en väldigt duktig översättare, men ingenstans reagerade jag på någon ordvändning eller något skämt som det ju annars är lätt att man gör när det förekommer översatta ordvitsar. Jag tror dock att jag helst vill läsa böckerna på engelska.

Det enda störande var felaktigheter i texten, mer frekvent åt slutet av boken, som tydde på dålig teckentolkning eller liknande. Som t ex att "att" blev "all" och liknande. Det kändes som om korrekturläsaren hade tröttnat och blivit mindre uppmärksam. Trist, men inte förödande.

The Color of Magic av Terry Pratchett

En behändig liten bok att ha som nattläsning, tänkte jag. Inte tung och inte skrämmande. Men oj så rolig! Det var svårt att sluta läsa fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Och då hör den ändå inte till de bästa i serien enligt vad jag hört sägas.

Boken handlar om och utspelar sig på Skivvärlden (korrekt översatt?), en värld som är både helt olik men samtidigt helt lik vår. Hur det går ihop måste man läsa boken för att förstå. Jag får en känsla av att precis allting är möjligt trots att världen faktiskt styrs av sina egna lagar och regler. Humorn är skruvad och bisarr, och alldeles underbar. Språket är en stor del av behållningen. I den här delen är den misslyckade trollkarlen Rincewind huvudperson, men alla bokens olika personer får liv. Om jag har förstått saken rätt innehåller serien ett antal starka personligheter som återkommer mer eller mindre ofta, ibland som huvudpersoner, ibland som bipersoner eller bakgrundsfigurer. Fortsatt läsning får utvisa om jag har rätt.

The color of Magic berättar om hur Rincewind tar jobb som guide till turisten Twoflower. Det visar sig bli ett inte helt lätt uppdrag att lotsa runt den aningslöse och entusiatiske turisten. Boken är uppdelad i fyra delar som faktiskt fungerar ganska bra fristående. Det är en tunn men mycket innehållsrik bok. Jag blir glad av den.