En behändig liten bok att ha som nattläsning, tänkte jag. Inte tung och inte skrämmande. Men oj så rolig! Det var svårt att sluta läsa fast jag var så trött att ögonen gick i kors. Och då hör den ändå inte till de bästa i serien enligt vad jag hört sägas.
Boken handlar om och utspelar sig på Skivvärlden (korrekt översatt?), en värld som är både helt olik men samtidigt helt lik vår. Hur det går ihop måste man läsa boken för att förstå. Jag får en känsla av att precis allting är möjligt trots att världen faktiskt styrs av sina egna lagar och regler. Humorn är skruvad och bisarr, och alldeles underbar. Språket är en stor del av behållningen. I den här delen är den misslyckade trollkarlen Rincewind huvudperson, men alla bokens olika personer får liv. Om jag har förstått saken rätt innehåller serien ett antal starka personligheter som återkommer mer eller mindre ofta, ibland som huvudpersoner, ibland som bipersoner eller bakgrundsfigurer. Fortsatt läsning får utvisa om jag har rätt.
The color of Magic berättar om hur Rincewind tar jobb som guide till turisten Twoflower. Det visar sig bli ett inte helt lätt uppdrag att lotsa runt den aningslöse och entusiatiske turisten. Boken är uppdelad i fyra delar som faktiskt fungerar ganska bra fristående. Det är en tunn men mycket innehållsrik bok. Jag blir glad av den.
Spirou-skandal? Jajamensan!
2 dagar sedan
3 Comments:
Mhm, Skivvärlden kallas den på svenska. Personligen är jag inte så förtjust i Pratchett – smårolig, men inte mycket mer än så – men jag kan ändå hålla med om att han har skrivit bättre än så.
Av någon anledning är han en av de författare jag har på flest språk hemma, trots att jag inte är så hemskt road: engelska (en), svenska (tre, varav en med Neil Gaiman) och tyska (två), om jag minns rätt så på rak arm.
//JJ
Personligen tycker jag om det där skruvade vad-som-helst-kan-hända som påminner lite om Liftarens Guide.
Att kalla Pratchett "smårolig men inte mer än så" - det är vanhelgande om man frågar mig...
Post a Comment