Tillfälligt avbrott?

Jag har gjort något som jag nästan aldrig gör, nämligen avbrutit läsningen av två böcker. Den ena är A Dance with Dragons av George R R Martin, den andra en deckare av Elizabeth George som jag inte kommer ihåg titeln på just nu och jag är för lat för att gå ner och titta. Båda gav mig ett oerhört motstånd och höll på att helt döda min nyfunna läslust. Jag kände att det inte fick ske och lade dem åt sidan.

Martin har jag ju gillat tidigare men det var något med den här jag inte gillade. Kanske att jag helt plötsligt ska lära känna nya och totalt ointressanta personer. Kanske att den utspelar sig i en del av världen som inte är lika intressant. Kanske för att det var för länge sedan jag läste om de personer jag faktiskt känner igen och har hunnit glömma vad som hände senast. Det går säkert att hitta någonstans men jag orkar inte lägga ner energi på att uppdatera mig. Sedan måste jag jag erkänna att jag aldrig var något äkta fan av Daenerys och hittills har hon mest suttit i toppen av en pyramid och väntat.Nej det fick bli ett avbrott och sedan får jag bara hoppas att jag orkar ta upp boken igen någon gång. Kanske är episk fantasy inget för mig egentligen?

George-deckaren  är en ljudbok som jag lyssnade på medan jag lade pussel. Jag brukar ha ganska bra tålamod med ljudböcker och jag har alltid älskat George men de senaste böckerna har varit jobbiga. Det kan bero på att jag inte gillar uppläsaren som stundtals läser väldigt forcerat. Dessutom innehåller berättelsen ett antal verkligt irriterande personer och uppläsaren lyckas göra dem extremt outhärdliga. Nej, jag orkar inte. Tänker ägna mig åt en Maeve Binchy-bok när jag pusslar, på engelska.

Jag hoppas verkligen att jag orkar ta upp Martin igen för jag vill ju verkligen veta hur det slutar. George kanske jag kan låna som pappersbok och läsa ut själv.

Flyg fula fluga av Patricia Cornwell - LJUDBOK

Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.

Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.

Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.

Statsrådet och döden av Bo Balderson LJUDBOK

Jag har läst alla Baldersons deckare förut men eftersom det inte bara är deckarintrigen som gör dem läsvärda så går det bra att läsa om dem. Just den här, Statsrådet och döden, hade jag dock inget större minne av. Deckarintrigen hör inte till hans bästa. Hur är väl i och för sig ganska fyndigt men vem och varför känns både taget helt ur det blå och ganska ointressant. Mycket riktigt var det bara metoden som jag kom ihåg. Redan på ett tidigt stadium kunde jag räkna ut vem som gjort det men det berodde mer på vissa detaljer som avslöjades.

Nåja, nu är det mest för humorn jag läser om de här böckerna men tyvärr var den inte lika rolig som en del andra böcker i serien. Som pussellyssning passade den i alla fall ganska bra så det var inte helt slöseri med tid.

Blodsarv av Denise Mina

Jag har länge tänkt läsa den här boken men har inte riktigt hunnit eller orkat. Därför var det helt perfekt att hitta den som ljudbok eftersom jag har ägnat en del tid åt pusslandet på senaste tiden.

Paddy Meehan har fått jobb som springflicka på en tidning men drömmer om att bli journalist. -
Det är början på 80-talet. En liten pojke försvinner och hittas mördad och Paddy finner att hon på mer än ett sätt har anknytning till detta brott. Dessutom får man vissa återblickar till 60-talet som berör en annan Paddy Meehan.

Det är spännande och alldeles lagom lättlyssnat. Jag tycker dock att återblickarna är ganska trista eftersom de inte känns riktigt relevanta. Visst, jag förstår att dessa händelser i viss mån har format den yngre Paddy men de känns ändå som ett onödigt sidospår som inte tillför något. Det hade räckt att läsa den unga Paddys reflektioner, att få reda på vad brottslingen Paddy tänkte ger mig inget.

Men det är i alla fall tillräckligt spännande för att jag skall kunna tänka mig att lyssna på en bok till. Anna Maria Käll läser riktigt bra och har inga störande egenheter. Inte heller prövas man med överdrivet skådespeleri. Trevlig bok.

I minnenas tecken av Reginald Hill

Jag har lyssnat på I minnenas tecken av Reginald Hill. Det är en Dalziel och Pascoe-deckare som är lite lagom spännande. Inte så att man får ont i magen utan alldeles utmärkt att lyssna på när man lägger pussel.

Berättelsen handlar omtvå helt olika fall, dels ett som berör Pascoe personligen dels en serie inbrott som han utreder. Eftersom jag pusslar lite sporadiskt blev också lyssningen lite sporadisk och ibland hade jag lite svårt att hänga med i de två intrigtrådarna. Men inte svårare än att jag lyckades ta mig vidare efter flera dagars avbrott.

Läser gör Johan Rabaeus och det gör han bra förutom att han tar i lite för mycket när han gör Dalziel som för att riktigt visa vad fet och äcklig Dalziel är. Det är lite störande. Jag föredrar när uppläsaren just läser utan alltför mycket skådespel. Lite ändring i tonläget för olika personer kan vara bra för att göra det tydligare vem som pratar men inte mer. I övrigt har jag inget att klaga på.

Det innersta rummet av Elizabeth George

Äntligen har jag tagit mig igenom Det innersta rummet av Elizabeth George. Det var ganska mödosamt och var bara möjligt att göra genom lyssning. Hade jag gett mig på att försöka läsa den själv hade jag lagt den åt sidan, igen. Jag har nämligen försökt läsa den förut men kom inte längre än till Deborahs första dumhet.

Det största problemet med boken är att den har Deborah och Simon St James som huvudpersoner. Jag har alltid tyckt att de är ganska ointressanta och i den här boken beter sig Deborah dessutom synnerligen korkat. Men visst, när jag lyssnar på en bok har jag mycket lägre krav och jag ville ju veta hur det skulle gå så jag gav mig på att lyssna på de 22 cd:arna för flera månader sedan. Efter två omlån tog jag mig igenom eländet och kan väl säga att jag kunde lika gärna ha låtit bli.

Deborah tar sig an att hjälpa en vän som tros ha begått ett mord. Simon försöker hjälpa till men det har han inte mycket för. Hans otacksamma och korkade hustru kan inte förstå varför han blir arg när hon traskar iväg med bevismaterial för att göra egna undersökningar. Jag har mest lust att dänga henne i huvudet med en stekpanna.

Nej, jag skall nog hålla mig borta från George om inte Barbara Havers är med och har en stor roll i berättelsen. Det är hon som är intressant av alla Georges figurer. Annars George en förmåga att skriva alldeles för utförligt om helt ointressanta och oviktiga personer. Jag behöver inte få en hel biografi om någon som t.ex. bara finns med i berättelsen för att hitta ett mordvapen. Kanske försöker hon vara djup och psykologisk och det kan vara intressant om det handlar om brottet. Psykologiska deckare kan vara riktigt intressanta om det rör själva brottets psykologi, men om allt skall analyseras och grävas i blir det bara trist. Det var det som fick mig att sluta läsa P D James. Nej, tacka vet jag orealistiska berättelser om seriemord.

Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith

Jag lyssnade klart på boken. Dels ville jag veta hur det skulle sluta och dels så vande jag mig lite vid uppläsare, trots att jag upptäckte ännu fler irriterande egenheter. Jag hade motsatt problem mot det det Pi hade. Hennes uppläsare uttalade inte bokstaven r, min uttalade dem väldigt hårt och tydligt på ett sätt som höll på att göra mig vansinnig. Som t.ex. förrfattarren om ni förstår. Jag kom på mig själv med att sitta och upprepa alla dessa små ljud på ett sätt som fick hunden att komma och stirra förvånat på mig, Nåja, nog om uppläsningen.

Berättelsen om ett mystiskt dödsfall som få huvudpersonen att börja nysta i vad som egentligen hände skulle ha kunnat vara riktigt trevlig och intressant om det inte vore för att större delen av boken utspelar sig i huvudpersonens huvud. Hon ger ut en filosofisk tidskrift, Praktiskt tillämpa etik, och det är mycket tankar kring artiklarna i den och tankar kring systerdotterns förhållanden och tankar om allt möjligt annat oftast ganska ointressant. Isabelle (osäker på stavningen) är en ganska tröttsam person som ägnar alldeles för mycket tid och tankemöda just åt brosdotterns förhållande med sin pojkvän. Det spelar ingen roll att det visar sig att hon har rätt, hon borde ändå låta brorsdottern sköta sig liv själv. Det mystiska dödsfallet är det som driver Isabelle men det har trots det underordnad betydelse. Det är bara ytteligare en sak som hon kan ägna tankeverksamhet åt.

Och just detta att man hela tiden vistas i Isabelles huvud är ett problem eftersom jag har mycket svårt att känna sympati för henne. Detta gör att hela upplevelsen känns påfrestande. Trots det kanske jag kommer att lssna på den andra boken också. Det var nämligen bekvämt med mp3-formatet, och det enda som fanns i övrigt på biblioteket var Jan Guillou och Liza Marklund.

Irritationen är på topp

Jag håller på att lyssna på Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith. Jag vet inte om det beror på värmen men jag stör mig oerhört på uppläsningen. Rachel Mohlin har ett väldigt irriterande sätt att dra efter andan. Svupp låter det varenda gång. Idag upptäckte jag till mi stora förskräckelse att hon läspar också. Kanske är det bar anågot inspelningstekniskt som framkallar dessa irriterande biljud men jag står knappt ut med att lyssna.

Dessutom är det en ganska pladdrig och ointressant berättelse. Jag föll aldrig för Damernas detektivbyrå men tänkte att den här miljön kanske passade mig bättre. Miljön är det väl inget fel på men huvudpersonen driver mig till vansinne.

Boken är på sju skivor. Jag får se hur långt jag har lyssnat och fundera på om jag skall fortsätta. Men jag gillar inte att avbryta en bok heller.