Filosofiska söndagsklubben av Alexander McCall Smith

Jag lyssnade klart på boken. Dels ville jag veta hur det skulle sluta och dels så vande jag mig lite vid uppläsare, trots att jag upptäckte ännu fler irriterande egenheter. Jag hade motsatt problem mot det det Pi hade. Hennes uppläsare uttalade inte bokstaven r, min uttalade dem väldigt hårt och tydligt på ett sätt som höll på att göra mig vansinnig. Som t.ex. förrfattarren om ni förstår. Jag kom på mig själv med att sitta och upprepa alla dessa små ljud på ett sätt som fick hunden att komma och stirra förvånat på mig, Nåja, nog om uppläsningen.

Berättelsen om ett mystiskt dödsfall som få huvudpersonen att börja nysta i vad som egentligen hände skulle ha kunnat vara riktigt trevlig och intressant om det inte vore för att större delen av boken utspelar sig i huvudpersonens huvud. Hon ger ut en filosofisk tidskrift, Praktiskt tillämpa etik, och det är mycket tankar kring artiklarna i den och tankar kring systerdotterns förhållanden och tankar om allt möjligt annat oftast ganska ointressant. Isabelle (osäker på stavningen) är en ganska tröttsam person som ägnar alldeles för mycket tid och tankemöda just åt brosdotterns förhållande med sin pojkvän. Det spelar ingen roll att det visar sig att hon har rätt, hon borde ändå låta brorsdottern sköta sig liv själv. Det mystiska dödsfallet är det som driver Isabelle men det har trots det underordnad betydelse. Det är bara ytteligare en sak som hon kan ägna tankeverksamhet åt.

Och just detta att man hela tiden vistas i Isabelles huvud är ett problem eftersom jag har mycket svårt att känna sympati för henne. Detta gör att hela upplevelsen känns påfrestande. Trots det kanske jag kommer att lssna på den andra boken också. Det var nämligen bekvämt med mp3-formatet, och det enda som fanns i övrigt på biblioteket var Jan Guillou och Liza Marklund.