Det här året, som bara har kommit lite drygt halvvägs, har varit ett av de svåraste i mitt liv. I julas upptäckte vi att min mamma var sjuk, den femtonde januari opererades hennes hjärntumör bort och den trettionde maj dog hon. Det har varit en intensiv tid med många sjukhusbesök, begravning, lägenhetsröjning och allt annat som följer på sådant här. Alla som mist någon nära anhörig vet förmodligen vad jag talar om. Att det sedan var några intensiva arbetsmånader innan semestern, månader som blev än mer intensiva eftersom jag då och då tog ledigt flera dagar i sträck för att sitta hos mamma, gör inte saken bättre.
När något sådant här händer tenderar man att uppfyllas av det. När man inte rent praktiskt tar itu med saker så tänker man på sin situation eller sörjer. För mig var det mest av de sista eftersom jag har en bror som tog hand om det praktiska. Jag behövde bara åka och sitta hos mamma då och då men det var jobbigt på sitt sätt. Sista gången jag talade med mamma var i januari efter operationen men sista gången jag samtalade med henne på riktigt var i september när jag var nere för bokmässan. Då var hon redan sjuk men tillräckligt klar i huvudet för att kunna föra ett samtal.
Som är vanligt i svåra stunder så höll jag mig ibland uppe med ren viljeansträngning men någonstans på vägen tappade jag orken för allt annat, som till exempel den här bloggen. Det gjorde mig ledsen eftersom jag är väldigt förtjust i min lilla blogg och verkligen inte vill att den skall dö, men trots att jag faktiskt läste en del så uppstod en spärr mot att skriva.
Jag drabbades av skrivkramp. Långa vakna nätter författade jag i huvudet långa inlägg både för den här och den andra bloggen, ibland kom jag så långt som att skriva ner mina tankar på papper men när jag satte mig vid tangentbordet kom jag sällan längre än till att skriva en rubrik. Sedan lade jag patiens istället. Det var som om kopplingen mellan hjärnan och fingrarna hade försvunnit. Jag kunde inte hitta ord för det jag hade känt så starkt under nattens författande och det var som att förlora en del av sig själv. Jag tror att delvis stod det här stora jobbiga som hände i vägen. Jag var så uppfylld av det och ville prata om det men hade egentligen ingen att prata med eftersom jag alltid vänt mig till mamma. Det kändes olämpligt att skriva om det här, särskilt sedan jag gjort om bloggen till en bokblogg. Att jag väljer att göra det ändå nu är i en förhoppning att det skall bryta den onda förtrollning som har kommit över mig, att jag skall kunna gå bortom den mur som byggts upp.
Jag sörjer fortfarande, eller snarare är det nu när allt är över som jag sörjer på riktigt. Det är ganska skönt att tillåta sig att känna sorg, att acceptera plötsliga gråtattacker för att sedan snyta sig och leva vidare med allt vad det innebär av glädje och bekymmer. Det är en del av livet.
