The Raising av Laura Kasischke

Det här är en bok som jag inte blir riktigt klok på. Någon gång någonstans måste jag ha läst något som fick mig att sätta upp den på önskelistan. sedan glömde jag bort den tills det började talas om den på twitter, inte i odelat positiva ordalag men ändå intresseväckande. När den sedan bara kostade två dollar slog jag till. Jag började läsa i tron att det var en ganska ordinär thriller om mord på unga flickor på college. Nja, jag hade visst helt fel för mig för det visade sig vara en olycka. Men kanske var det egentligen ett mord?  Något skumt måste det väl ändå vara?

Inledningsvis är berättelsen mördande tråkig med långa detaljerade beskrivningar av saker som känns helt ovidkommande. Under ett samtal med en student funderar lärarens t.ex. över om hon möjligen har tagit på sig en för tunn klänning och kanske kommer att börja frysa. Denna fundering ägnas en hel sida innan vi får fortsätta ta del av samtalet. Det är fruktansvärt trist och fyller ingen som helst funktion. Det är mycket sådant men jag kämpade vidare i förhoppningen att något spännande skulle gömma sig bakom allt detta. För jag anade att det fanns något där. Sedan börjar berättelsen ta fart och det blir riktigt spännande men också mer förvirrande. Är det en mordgåta? En spökhistoria? Eller kanske rentav en berättelse om sorg?

Alla dessa möjligheter tycks rymmas i berättelsen vilket gör den intressant. Jag gillar även miljön, särskilt när jag slipper få den beskriven i detalj så att jag istället kan skapa mig en egen bild av collegemiljön. Ibland stannar berättandet upp men inte lika ofta och länge som i början och nu vet jag tillräckligt mycket för att sporras att läsa vidare. Stundtals blev det nästan olidligt spännande och mot slutet hade jag svårt att lägga ifrån mig boken. Sedan känns det som om allt bara faller samman och jag lämnas tom och besviken. Jag tycker inte om slutet. Det känns helt fel och tar inte vara på alla de möjligheter som faktiskt visades genom hela berättelsen och jag känner inte att jag får valuta för den energi och tid jag faktiskt lade ner på att läsa boken. Men det kanske bara är jag?

Wool av Hugh Howey

Det är flera hundra år efter den stora katastrofen och de överlevande lever i en underjordisk silo. Silon är hela deras värld och de känner inte till något annat. Ett av de allvarligaste brotten en siloinvånare kan begå är att önska komma ut ur den. Denna önskan bestraffas genast med att man får sin vilja fram och blir utsänd att rengöra de de kameralinser som förmedlar invånarnas enda glimt av den förgiftade yttervärlden. Ingen överlever en sådan rengöring.

En man klättrar mot sin död. Man får följa hans tankar och känslor när när han trappsteg för trappsteg tar sig upp mot mot den cell där han kommer att tillbringa sin sista natt. Redan vid denna inledning känner jag ett lätt tryck över bröstet.

Till en början tror jag klaustrofobin beror på den slutna världen. Men jag har ju läst många berättelser som utspelar sig på rymdskepp eller rymdstationer utan att få samma känsla. Så småningom förstår jag hur kontrollerade invånarna faktiskt är och det är denna kontroll som ger mig känslan av instängdhet. För det är något väldigt fel med en värld där man dömer människor till döden utan att någonsin tala om det som en dödsdom. Istället kallas det för cleaning och även om ingen brukar titta på själva rengöringen  av kameralinserna så firas det efteråt med en ledig dag där alla som har möjlighet tar sig upp till cafeterian där de stora skärmar finns som visar vyn över omvärlden. Det är något djupt obehagligt med en värld där folk undrar om det inte var bra länge sedan någon skickades ut och om det inte är dags att hitta någon nu? Det ger mig samma känsla som när jag såg Never Let Me Go. Det hemska är inte det som händer utan att det är det normala.

Visst finns det personer som tycker vissa förhållanden är konstiga men i den kontrollerade silon är många ämnen förbjudna att beröra och det gör det svårt att fundera annat än högst privat, och de flesta vågar inte ens göra det.

Det här är en mycket spännande bok som är både svår att lägga ifrån sig och stundtals plågsam att läsa. Jag var tvungen att ta paus en dag för att hämta andan. Men sedan tog jag upp boken igen och fortsatte och det är jag väldigt glad för. Läs!

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I min ungdom slukade jag böcker. Nästan all min lediga tid gick åt till att läsa de bärkassevis med böcker jag bar hem från biblioteket. Sedan hände något, jag blev gammal och trött och livet fylldes med så mycket annat som konkurrerade med läsandet. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till ungdomens lästakt igen men ibland dyker det upp böcker som för ett kort tag kan ge mig samma upplevelse. Eld är en sådan bok.

Precis som i Cirkeln är det väldigt spännande, men det är inte nödvändigtvis kampen mot ondskan som gör boken så väldigt svår att lägga ifrån sig. Tonårsångesten genomsyrar varje sida och man känner verkligen hur oerhört svårt det kan vara under uppväxten bara med alla de vanliga problemen unga människor har att tampas med varje dag, omgivna av oftast helt oförstående vuxna. Att dessutom ha på sig att man måste rädda världen kan inte göra saken lättare.

Sedan har vi Positiva Engelsfors. När de första affischerna börjar dyka upp känner jag en rysning. Finns det något obehagligare än överdrivet positiva människor som som strör uppmuntrande tillrop omkring sig? Det som till en början kan verka stärkande och uppbyggande handlar ju egentligen, om man lyssnar efter ordentligt, bara om att allt är ditt eget fel. Även om det är något tillskruvat i Eld så finns ju tyvärr det här fenomenet på riktigt och det är det som gör det så obehagligt.

Allt det här är spännande och jag sitter återigen och väntar på slutstriden, på att få veta vem som kommer dö och vilka som klarar sig. För det går ju inte att känna sig säker, det förstår man efter att ha läst Cirkeln. Men det som verkligen får mig att sitta  och läsa till tre natt efter natt är det människorna. Jag känner så oerhört för de fem mycket olika flickorna och kan till och med sympatisera med den något påfrestande Ida. Jag vill veta om de kan komma över sina olikheter och lära sig att lita på varandra, att samarbeta. Jag sitter och hoppas desperat att de skall våga avslöja sina hemligheter eftersom jag vet att hemligheter kan döda.

The Black Angel av John Connolly

Detta är den femte boken om detektiven Charlie Parker. Han tar sig an de riktigt svåra fallen, där polisen inte vill eller kan göra något, ofta på grund av att det handlar om människor som ingen bryr sig om. Men Parker bryr sig. Denna gång är det Louis kusin som försvinner. Hon försvann egentligen för länge sedan ur Louis liv, kände sig sviken av honom och flydde till storstaden, började prostituera sig och föll allt längre ner i drogmissbruk. Louis försökte hjälpa henne på olika sätt men gav slutligen upp. Nu har hon försvunnit på riktigt och hennes mor söker motvilligt upp Louis för att be om hjälp. Naturligtvis ställer Parker upp också.

I den här boken är Louis och Angel tillbaka i huvudhandlingen igen och det är bra. Tyvärr gör händelser från tidigare böcker och det faktum att det är personligt den här gången att stämningen inte är lika trevlig och humoristisk som tidigare. Jag saknar det verkligen eftersom det här är en mycket tung och dyster berättelse. De brott som begås är lika vidriga som vanligt och det är en mycket obehaglig historia som rullas upp. Det är egentligen inte dåligt eftersom det faktiskt är ett av skälen till att jag läser böckerna men jag saknar de lättsammare mellanspelen. Däremot känns det som om det inte strösslas lika frikostigt med lik den här gången och det handlar bara om ett fall även om det visar sig ha många förgreningar.

Ett enkelt försvinnande visar sig ha många trådar bakåt mot historiska händelser. På något sätt knyts även tidigare böcker i serien ihop med denna och allt visar sig ha en koppling till Charlie Parkers liv. Det övernaturliga tar allt större plats i böckerna. Det handlar inte längre bara om Parkers syner av döda männsikor. Den här gången tar det sig ett mycket påtagligt uttryck som inte går att bortförklara.

Språket är fortfarande poetiskt på sina ställen men jag blev inte lika gripen av den här berättelsen om fallna änglar som av de tidigare böckerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på.

The Rook av Daniel O'Malley

Myfanwy Thomas vaknar upp i regnet i en park, omgiven av döda människor. Hon har fått sitt minne och sin person raderad och den enda ledtråden till vad som har hänt hittar hon i sin ficka, i form av ett brev från hennes tidigare jag. Det är väl ungefär vad jag visste om boken innan jag började läsa och jag väntade mig något nog något i stil med The Bourne Identity. Vad jag fick var något helt annat.

Myfanwy ställs inför ett val. Hon får numren till två bankfack. I det ena ligger en väska med pengar som kan hjälpa henne att fly och skapa sig ett nytt liv. Det andra innehåller brev och en mapp med information som berättar vem hon var och som ska hjälpa henne att ta reda på vem som attackerat henne och varför. Hon väljer breven. Det visar sig att hon är agent i en mycket hemlig organisation, The Chequey, som utreder det övernaturliga och vars agenter även själva har övernaturliga förmågor. Hon upptäcker också att även om hon själv har sådana krafter så var hon mycket ovillig att använda dem. Det som har lyft upp henne till ledningen för organisationen är istället att hon är någon slags superadministratör. Nu måste hon gå till jobbet och spela sig själv medan hon försöker ta reda på vem som har attackerat henne, allt med hjälp av de efterlämnade breven.

Detta leder så klart till vissa komiska förvecklingar. Det är inte så lätt att komma till ett jobb där man är den som ska ha koll på allt när man inte ens hittar till sitt eget kontor. Det är hemliga operationer som ska styras och rapporter som ska skrivas. Möten ska hållas med människor hon förväntas känna väl och samtidigt ska hon försöka hålla sig uppdaterad med hjälp av mappen. Ibland blir det väldigt, väldigt roligt.

Berättelsen om Myfanwys vedermödor varvas med breven från hennes tidigare jag. Breven är fulla av lustiga anekdoter som har mer eller mindre anknytning till uvudberättelsen men som alla är intressanta. Även utdrag ur dokumenten med information om olika företeelser i organisationen är spännande att läsa. De ger ofta ledtrådar till gåtan men är även underhållande. Ibland känns de kanske lite långa eftersom de blir avbrott i berättelsen men de känns oftast relevanta och jag tycker faktiskt de för berättelsen framåt. Det känns också som ett ganska naturligt sätt att ge sådan information eftersom
Myfanwy faktiskt behöver ha den för att kunna fungera i sitt jobb.

Jag hade väldigt trevligt under läsningen. The Rook är inte bara full av lustigheter, den är också väldigt spännande. Det blev några sena nätter när jag inte kunde slita mig. Det händer förstås en hel del gräsliga saker men egentligen inte värre än i vilken spänningsroman som helst. Det skulle vara kul med en fortsättning men samtidigt kan jag inte se att det skulle kunna bli lika bra eftersom en del av förutsättningarna försvinner. Nåja, vi får väl se.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln är berättelsen om hur några flickor en månljus natt får reda på att de är häxor, har magiska krafter och måste rädda världen. De lever här och nu, i bruksorten Engelsfors, och måste dölja vad de är samtidigt som de ska lära sig hantera sina krafter för att kunna bekämpa den ondska som håller på att resa sig. Det är inte helt lätt att få sex flickor som i flera fall direkt hatar varandra att lära sig samarbeta. Särskilt inte som den som är satt att ledsaga dem mest uppträder som ett ängsligt och förvirrat vrak. Det handlar om i grunden helt vanliga flickor med goda och dåliga sidor vilket gör det lätt för mig att ta till mig deras berättelse och sympatisera med dem, även med de mindre trevliga. Jag gillar det.

Det otäckaste är inte ondskan som stiger upp för att förgöra världen, inte heller det faktum att människor faktiskt dör i berättelsen. Nej, det är istället den osäkerhet och ångest som kan drabba tonåringar, det tryck de kan utsättas för från jävliga skolkamrater eller från sig själva i form av prestationskrav, omgivna av en värld av oförstående vuxna. Den biten drabbar mig som en spark i magen och kastar mig tillbaka trettio år i tiden. Det är inte konstigt att några av dem frestas att använda sina

Boken är väldigt lättläst med korta avsnitt som lockar att läsa ”bara ett stycke till”. Det är spännande och gripande. Jag gråter och skrattar med flickorna, får ont i magen när någon gör något riktigt dumt. Jag ser fram emot att läsa näsa del.

Fler ljudböcker

Här kommer några kortisar till.

Fyren av P D James
När en berömd författare hittas hängd i fyren på ön Combe blir Dalgliesh inkallad för att undersöka saken. Det ser visserligen ut att vara självmord men då en isolerade ön fungerar som en säker tillflyktsort för diverse högdjur måste saken utredas snabbt och diskret. Det visar sig finnas en del personer som haft skäl att önska livet ur offret men både anställda och gäster är måna om sina hemligheter och det blir en besvärlig utredning.
Jag har inte läst någon James på länge, mycket beroende på att jag faktiskt har tyckt att hon har blivit lite tråkig. Den här boken överraskade mig genom att vara riktigt spännande. Den isolerade miljön tilltalade mig och deckarintrigen kändes trovärdig och intressant. Det gick att följa uppbyggnaden mot det dramatiska slutet så att man inte blev helt överrumplad. Det kändes trovärdigt och logiskt.

En hjärtformad ask av Joe Hill
Rockstjärnan Jude Coyne samlar på diverse kusliga föremål och en dag frestas han att köpa en vålnad. Han kan inte stå emot utan klickar hem den, något han hinner ångra många gånger innan berättelsens slut. Det visar sig att det handlar om en utstuderad hämnd och Jude och flickvännen får kämpa för sina liv.
Jag vet inte om det är meningen att det ska vara en skräckberättelse. Som sådan fungerar den dåligt, det blir aldrig särskilt otäckt. Obehagligt är det på sina ställen men jag blir aldrig rädd. Men spännande är det. Skall Jude lyckas rädda sig och flickvännen? Hur? Det verkar ju vara en helt omöjlig situation. Jag är inte helt övertygad och vet inte om jag kommer läsa något mer av Hill men känner ändå inte att jag slösat bort min tid.

The Seance av John Harwood

Constance Langton har det inte lätt. Hennes syster dör när de är små och modern går in i en lång och svår sorg som gör att Constance lämnas mer eller mindre ensam. Hon söker sig till barnflickan och till sina fantasier om att hon kanske är adopterad. För nog skulle väl det förklara att moderns kyla. I ett försök att hjälpa sin mamma ur sorgen tar Constance med henne på en seans, något som får allvarliga konsekvenser.

Förutom att vi får följa Constance under hennes uppväxt till vuxen kvinna så får vi också ta del av två andra människors liv. Dessa livshistorier flätas samman på ett inte helt förutsägbart sätt. Det handlar om kärlek, försvinnanden och ond bråd död.

Man hinner vara med om en hel del under bokens knappt trehundra sidor, detta trots att det egentligen inte händer så mycket under långa partier. Harwood bygger upp spänningen och förväntningarna och mot slutet  är det svårt att lägga ifrån sig boken. Även om jag anar vartåt det lutar så kan jag inte vara helt säker och in i det sista finns det en osäkerhet om vad som egentligen hände.

Om du längtar efter lite viktorianska mysterier kan den här boken vara något för dig.

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris

Det börjar med ett mord. Sedan blir det inte mer med det utan istället blir Sookie "utlånad" till Dallas-vampyrer av Eric. Hon skall hjälpa till att ta reda på vad som hänt en försvunnen vampyr. Det visar sig naturligtvis vara större än någon kunnat ana och Sookie hamnar i fara.

Ibland längtar jag efter spänningslitteratur och det här är spännande. Det finns inget större djup men desto mer humor och sex. Just sexet kunde jag väl vara utan men det stör mig inte så där väldigt mycket. Boken är ganska tunn och lättläst så det går fort att ta sig igenom de partierna.

Jag gillar att Sookie faktiskt klarar sig rätt bra själv. Visst finns Bill med som livvakt men han kan ju av vissa skäl inte vara närvarande alltid. Visserligen finns det annan hjälp att få men Sookie sitter inte bara och väntar på att bli räddad. Det känns bra.

De här böckerna är väldigt bra att ha som mellanböcker eller när man behöver få fart på läslusten igen. Spännande och inte så krävande är just vad jag söker efter i sådana lägen.

Flyg fula fluga av Patricia Cornwell - LJUDBOK

Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.

Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.

Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.

The White Road av John Connolly

Det här är den fjärde Charlie Parker-deckaren och mycket är sig likt. Skuggor ur det förflutna leder Parker in på farliga vägar som hotar att förgöra både honom och hans närmaste. Charlie åtar sig att hjälpa en vän som försvarar en ung svart man som står anklagad för att ha mördat sin flickvän, den mycket vita Marianne Larousse. För allt är verkligen svart och vitt, gammalt hat ligger och pyr och många människor kommer att dö på vägen. Mycket är sig likt, som sagt. Förra bokens händelser sträcker också ut vissa trådar som knyts ihop med denna berättelse, på gott och på ont.

Det finns vissa skillnader som jag tror bidrar till att jag inte är lika förtjust den här gången. Sidoberättelserna är färre och mindre framträdande, vilket i och för sig gör boken mer sammanhållen, inte så spretig, men det gör också att berättelsen känns plattare på något vis. Sedan har mina favoritskurkar Angel och Louis en ganska undanskymd roll vilket får mig att inse hur mycket de betyder för de här böckerna. Mycket av humorn försvinner med dem.

De övernaturliga inslagen tar desto större plats. Från att mest ha yttrat sig i syner som Charlie ser då och då har de gått till att bli mer handgripliga fenomen som sätter spår också i världen. Det är väl egentligen inte negativt men känns ändå otillfredsställande eftersom de inte är tillräckligt konkreta för att bli riktigt intressanta. Jag kan acceptera att Charlie ser och litar till sina syner men när de börjar ta sig mer fasta yttringar vill jag gärna ha lite starkare reaktioner från människor. Alla kan väl inte gå omkring och se saker och bara acceptera det? Nu är jag lite orättvis för det var egentligen inte så mycket övernaturligheter så jag kanske övertolkar som läsare, ser saker som människor i bokvärlden inte rimligen kan se.

Det är ingen dålig bok men den känns inte lika helgjuten och spännande rakt igen om som de tidigare böckerna i serien.

The Passage av Justin Cronin

Den börjar som en tämligen ordinär thriller. Militären bedriver hemliga experiment i syfte att hitta ett botemedel för alla sjukdomar och kanske rentav döden själv. Eller nja, som alla som någonsin läst en bok där militären varit inblandad förstår så har militären en dold avsikt. Man får följa några personer under den sista tiden innan katastrofen och trots att man vet att det kommer att gå åt helsike så är det väldigt spännande. Sedan går världen under med buller och bång och boken blir tråkig. Det händer ingenting och sedan händer det ingenting och jag började undra vart vampyrerna hade tagit vägen.

Då, cirka en tredjedel in i boken, gör berättelsen ett hopp i tiden och skiftar fokus och efter en första irritation kommer jag på mig med att ryckas med i berättelsen igen. Efter hand som man lär känna de nya personerna trappas också tempot upp och och det hålls högt hela vägen till det rafflande slutet.

Jag betraktar inte The Passage som en vampyrroman. Visst, om man gräver hittar man alla, eller i alla fall de viktigaste vampyrattributen och vampyrerna är definitivt inte glittriga eller romantiska. Nej, problemet är istället att de är för monstruösa. Det känns som all mystik är borta och det kunde egentligen varit vilka monster som helst som skyr ljuset och gillar att slita sina offer i stycken. Den där krypande skräcken eller känslan av att något kanske lurar i mörkret vill inte riktigt infinna sig. Man vet att det lurar något i mörkret och man vet exakt vad. Trots vissa övernaturliga inslag blir jag aldrig skrämd på det där sättet som får mig att dra mig för att släcka lampan. Berättelsen är alldeles för mycket virus och forskning och man får veta för mycket. Efter katastrofen-temat innehåller inte heller samma ångestframkallande hopplöshet som till exempel Cormac McCarthys The Road.

Nu har jag rabblat upp vad jag tycker att The Passage inte är. Men vad är den då? Om man kan bortse från ovanstående "brister" så är den en riktigt bra och spännande roman om hur världen skulle kunna te sig efter en stor viruskatastrof och om kampen för att överleva i en sådan värld. Det är också en berättelse om tro och hopp. För hoppet finns där i form av en flicka, Amy. Och jag vill verkligen läsa fortsättningen och kommer förmodligen att kasta mig över den direkt när den kommer ut.

The Killing Kind av John Connolly

Detta är tredje boken om detektiven Charlie Parker. Charlie har ägnat det senaste året åt att ta haffa skurkar som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet. Han försöker skapa sig en någorlunda normal tillvaro efter de tidigare böckernas händelser. Då får han i uppdrag att ta reda på vad som egentligen hände en gammal flickvän som påstås ha tagit livet av sig, och mot bättre vetande tackar han ja. Detta leder naturligtvis till att han återigen dras in i en mörk värld full av hemligheter och våld.

Den här gången handlar det ganska lite om gangstervälden och det är jag glad för eftersom det är den bit jag gillar minst med Connollys böcker. Istället jagar Charlie ett religiöst sällskap, The Fellowship, och detta gör han med hjälp av de vanliga synerna och med sina vänner, Louis och Angel, som nog är mina favoritskurkar i litteraturen.

Det är som vanligt mycket som händer men berättelsen känns väl sammanhållen och inte så spretig som i Every Dead Thing. Jag tror nog att antalet lik kommer upp i de vanliga siffrorna men det känns ändå som om Connolly har varit lite mer återhållsam. Språket är som vanligt njutbart utan att vara komplicerat.

Vill man ha realism skall man dock hålla sig borta från Connolly. Förutom Charlie Parkers syner så har vi ju skurkarna. Bortsett från gangstrarna, som visserligen ofta mördar folk på utstuderade sätt men annars är rätt normala, så är böckernas skurkar väldigt speciella. De inte bara använder extrema metoder att ta livet av människor, de är ofta abnorma både i utseende och sitt sätt att bete sig. De är som något slags superskurkar ur en superhjälteberättelse. De skulle kunna bli löjligt men passar bra in i den värld Connolly beskriver och blir därför endast obehagliga. Väldigt obehagliga till och med. Tillsammans med synerna gör detta att Connolly ibland närmar sig skräcklitteraturen. Jag älskar det.

Främlingars Hus av Reginald Hill

Nu är det sommar och pusseldags igen och det betyder att jag lyssnar på ljudböcker. Den här gången har jag lyssnat på Främlingars hus av Reginald Hill. Jag har tidigare bara läst några böcker om Dalziel och Pascoe som jag för det mesta tyckte mycket om. Den här är mnågot helt annat. Med lite god vilja kan man kanske kalla den thriller men det är en stillsam berättelse om två unga människor som söker sina rötter. Båda hamnar i Stranger House i byn Illthwaite. De är inte särskilt välkomna eftersom de båda, var och en på sitt sätt, jagar upp skuggor ur det förflutna och några spöken. Det är en lagom spännande och trivsam berättelse men inte särskilt gastkramande trots att byn har en hel del mörka hemligheter.

Johan Rabaeus läser och gör det bra. Jag finner absolut ingenting att irritera mig på i hans uppläsning.

Varför jag inte tycker om Historikern

Nu har jag tvingat mig att läsa de sista fyrtio sidorna av Historikern av Elizabeth Kostova. Den borde vara en bok som tilltalar mig. Det gör den inte och det finns ett antal skäl till det. efterforskningar på bibliotek och i gamla kloster i jakten på Dracula låter spännande. Det är det inte. Faktum är att boken är erbarmligt tråkig.

Det börjar med att berättaren hittar några gamla brev. Hon frågar sin far om dem och han börjar berätta en historia som började för länge sedan med en upphittad bok. Sedan berättad fadern om hur han börjar forska om boken och hur en professor försvinner. Återigen, det skulle kunna vara väldigt spännande.

Berättelsen sker på flera plan. Dels genom faderns berättelse om vad han upplevde för så många år sedan, dels genom breven från professorn. Senare berättar fadern genom brev till dottern i vilka han också återger andra brev. Dessutom förekommer en del resande genom Europa. Allt detta är förvirrande, och tråkigt. Det blir aldrig spännande eller kusligt. Inte ens när de slutligen når sitt mål hettar det till. Istället får man långa detaljerade beskrivningar av miljöerna och av vad folk sade och gjorde då för länge sedan.

Häri ligger romanens andra problem. De detaljerade beskrivningarna känns ibland helt malplacerade just för att det är brev det handlar om. Jag kan förstå att man i ett brev skulle vilja återge så exakt som möjligt vad någon sade och gjorde, så långt det är väsentligt för historien man vill berätta. Men ibland beskrivs varje gest på ett sätt som känns helt orealistisk. Hur skule man ens komma ihåg varje gång någon rättar till förklädet eller kliar sig på näsan? Det är naturligtvis alltid ett problem med brevromaner. Hur mycket skall tas med för att göra berättelsen begriplig och hur mycket skall utelämnas för att göra den trovärdig? Jag tycker Kostova misslyckas med det senare. Men det är naturligtvis bara min åsikt. Kanske skriver alla andra människor brev som är så detaljerade att de tråkar ut mottagaren?

Det behöver inte vara fel med en långsamt berättad roman men den måste ha något som håller mig kvar. Inte ens språket kändes särskilt tilltalande. Alla dessa detaljer. Hon sade si och gjorde så och under tiden såg hon sådan ut, Blä! Det hjälper inte med flera års efterforskningar om man inte kan göra något bra av det.

Kusligheter i Maine

Nu har jag äntligen läst ut Dark Hollow av John Connolly. Det tog lite tid eftersom läsenergin, eller all energi, har varit låg den senate tiden.

I denna andra bok om detektiven Charlie "Bird" Parker spökar det förflutna (återigen). Bird har flyttat hem till Maine och håller på att rusta upp det hus han ärvt. Pilly Purdue, en småskurk, har hamnat i knipa och Bird tar på sig att hjälpa honom, något som får konsekvenser.

Det är som vanligt gangsters med i leken. Den biten är är den minst intressanta i mitt tycke, men de spelar en något mindre roll än i förra delen. Annars är det sig likt. Det är detaljerade miljöbeskrivningar, underliga syner, dramatiska jakter och eldstrider, allt berättat med ett språk som är stundtals nästan poetiskt. Till skillnad från i Every Dead Thing känns berättelsen mer sammanhållen och inte så spretig. Dock är dödstalet lika väl tilltaget.

Slutomdömet blir: En riktigt spännande och ibland skrämmande bok som väcker lust att läsa fortsättningen.

Vad de döda vet av Laura Lippman

Det är inte ofta nuförtiden jag läser spänningslitteratur, men jag fastnade för den här där den stod på bibliotekssnurran. 1975 försvinner två systrar från ett köpcentrum, trettio år senare dyker det upp en kvinna som säger sig vara en av dem. Men det är allt hon säger. Hon vägrar berätta vad som hände eller var hon befunnit sig alla år.

Det är många vändningar och turer innan man får veta sanningen. Ibland tror man sig ana hur allt hänger ihop för att i nästa stycke få veta något som kullkastar alla ens teorier. Det byggs upp en väldig spänning och teorierna blir allt vildare. Samtidigt är det något som stör mig. Det känns som att det egentligen bara finns två svar, antingen är hon Heather Bethany eller så är hon det inte. Jag tycker nog att alla turer till trots så är det en ganska simpel berättelse. Jag känner mig lite lurad och hade önskat mig mer av intrigen än vad jag faktiskt får. Dessutom är mysterikvinnan/Heather väldigt svår att tycka om. Hon känns kall på något vis och det gör det svårt att riktigt engagera sig i henne. Faktum är att det inte riktigt är någon i boken som jag känner för eller bryr mig riktigt om. De mest sympatiska och intressanta personerna är bara bifigurer.

Trots detta är den läsvärd. Den är spännande och väntar man sig inte alltför fantastiska avslöjanden eller gräsligheter, vilket jag tyvärr gjorde, så är den värd att lägga ner lite lästid på.