Wool av Hugh Howey

Det är flera hundra år efter den stora katastrofen och de överlevande lever i en underjordisk silo. Silon är hela deras värld och de känner inte till något annat. Ett av de allvarligaste brotten en siloinvånare kan begå är att önska komma ut ur den. Denna önskan bestraffas genast med att man får sin vilja fram och blir utsänd att rengöra de de kameralinser som förmedlar invånarnas enda glimt av den förgiftade yttervärlden. Ingen överlever en sådan rengöring.

En man klättrar mot sin död. Man får följa hans tankar och känslor när när han trappsteg för trappsteg tar sig upp mot mot den cell där han kommer att tillbringa sin sista natt. Redan vid denna inledning känner jag ett lätt tryck över bröstet.

Till en början tror jag klaustrofobin beror på den slutna världen. Men jag har ju läst många berättelser som utspelar sig på rymdskepp eller rymdstationer utan att få samma känsla. Så småningom förstår jag hur kontrollerade invånarna faktiskt är och det är denna kontroll som ger mig känslan av instängdhet. För det är något väldigt fel med en värld där man dömer människor till döden utan att någonsin tala om det som en dödsdom. Istället kallas det för cleaning och även om ingen brukar titta på själva rengöringen  av kameralinserna så firas det efteråt med en ledig dag där alla som har möjlighet tar sig upp till cafeterian där de stora skärmar finns som visar vyn över omvärlden. Det är något djupt obehagligt med en värld där folk undrar om det inte var bra länge sedan någon skickades ut och om det inte är dags att hitta någon nu? Det ger mig samma känsla som när jag såg Never Let Me Go. Det hemska är inte det som händer utan att det är det normala.

Visst finns det personer som tycker vissa förhållanden är konstiga men i den kontrollerade silon är många ämnen förbjudna att beröra och det gör det svårt att fundera annat än högst privat, och de flesta vågar inte ens göra det.

Det här är en mycket spännande bok som är både svår att lägga ifrån sig och stundtals plågsam att läsa. Jag var tvungen att ta paus en dag för att hämta andan. Men sedan tog jag upp boken igen och fortsatte och det är jag väldigt glad för. Läs!