Maids of Misfortune av M Louisa Locke

 Mrs Annie fuller är en ung änka som förutom att hyra ut rum i sitt ärvda hus även får in pengar genom att ge finansiella råd grundade på sina kunskaper om finansvärlden och handeln med aktier. Men eftersom ingen man skulle ta råd av en kvinna i sådana frågor ger hon råden i sin roll som mediet Sybil. När hennes favoritklient plötsligt dör under mystiska omständigheter bestämmer hon sig för att börja luska i fallet.

Det här är en riktig mysdeckare av det där slaget där en ganska vanlig människa råkar snubbla över en mordgåta. Vi får följa med Annie Fuller under hennes utredning och det är väldigt mycket funderingar fram och tillbaka från hennes sida men det gör inget då jag trivs så bra i hennes sällskap. Stämningen är gemytlig och berättelsen har många personer som det är lätt att tycka om. några det är lätt att ogilla har den förstås också.

Jag hade mina, visserligen ogrundade, misstankar på ett tidigt stadium men det blev ändå riktigt spännande mot slutet. Jag blev riktigt glad när jag såg att det är en hel serie böcker för jag kommer definitivt att vilja återvända till San Fransisco och Annie Fuller.

Jag har läst Amatka!

Jag skulle så väldigt gärna vilja skriva en lång  och intressant recension av Amatka men känner inte att jag kan göra den rättvisa, så därför nöjer jag mig med några korta tankar istället.

Den här berättelsen gav mig ett konstant tryck över bröstet under läsningen och det menar jag inte alls som något negativt. Jag hade samma känsla av instängdhet och ångest som jag hade när jag läste Wool och det gjorde att jag inte kunde läsa i den alls de dagar jag redan kände mig orolig av andra skäl. Men denna känsla är trots allt något som kännetecknar en bra dystopi så det är ett plus.

Språket kändes lika precist som berättelsen och det av förklarliga skäl När man läser boken förstår man så småningom varför allt är precis som det är.

Svamp! Jag älskar svamp och då menar jag inte bara att äta. En av mina favoritböcker genom tiderna är Svamp: som gift, drog och medicin i magi, sex och religion

När jag nu har läst ut boken vet jag inte riktigt om jag känner hopp eller förtvivlan.

The Death of the Necromancer av Martha Wells

Nicholas Valiarde är en tjuv och bedragare. Tillsammans med sin älskade Madeline och ett gäng förtrogna begår han en rad komplicerade brott med ett enda mål i sikte: att hämnas på den som fick hans fosterfar dödad. Under ett av sina inbrott råkar han hamna mitt i något som för ett tag får honom att lägga hämndplanerna åt sidan för att ta reda på vad det egentligen är för något skumt som försiggår i staden Vienne.

Jag tycker verkligen m den här boken. Den påminner om The Lies of Locke Lamora på ett bra sätt även om den här berättelsen inte alls innehåller samma humor. Det gör inget, trots alla gräsligheter som händer, och det är verkligen obehagligt på sina ställen, så är det en mysig berättelse. Jag trivs i Nicholas sällskap, i Ile-Rien med staden Vienne där den till största delen utspelar sig. Det är riktigt spännande och en bidragande faktor är att jag bryr mig om alla personerna.

Jag vet att det finns fler fler böcker från Ile-Rien och det är stor chans att jag kommer försöka läsa någon till. Martha Wells har hamnat på min lista över intressanta författare.

Skolan i böcker

Med tanke på hur jobbiga de flesta av mina skolår var så är det lite lustigt hur förtjust jag är i böcker som utspelar sig i skolan. Det kan förstås bero på att jag tillbringade mina lyckligaste skolår på internat. Här kommer en liten lista på några favoriter.

Anthony Buckeridge skrev böckerna om Jennings som jag läste gång på gång. Jennings är en sådan där pojke som menar så väl men ställer till det gång på gång och får lärarna på internatskolan att sucka och skaka på sina huvuden. Det är väldigt många år sedan jag läste dem men då läste jag dem om och om igen. Om jag kommer över någon av dem kommer blir det nog ännu en omläsning om jag inte rentav får tag i en jag aldrig läst.

Siv Widerberg lät oss följa en skolklass genom en serie böcker, alla illustrerade av Cecilia Torudd.
Klass 6 D, Sverige, Världen
Klass 6 D, Sverige, Världen som tårtbitar
Klass 7 A
Klass 8 A och B
Nian
Skolvärlden i de här böckerna är förstås mer vardag än äventyr och den var inte så olik min vid den tiden jag läste dem. Det handlar om bråk och skolarbete men också om hur kassen kämpar för et gemensamt mål. Även dessa läste jag flera gånger.

Det går väl inte att göra en sådan här lista utan att ta med favoriternas favorit, Den hemliga historien, av Donna Tartt. Här är det högre studier som gäller och det handlar väl inte speciellt mycket om skolarbete men jag tycker den platsar på min lista ändå.

Ett lite nyare tips är förstås Engelsfors-trilogin som på ett så magvridande fantastiskt sätt skildrar hur jävla jobbigt det kan vara att vara tonåring och tvingas ihop med en massa idioter varje dag. Jo jag vet att det förekommer magi och annat spännande också men det som biter sig fast i mig är just den där ångesten över att vara nästan vuxen och i oförstående vuxnas makt.

Det här är förstås bara ett litet urval och jag är säker på att andra har egna favoriter. Jag tar gärna emot tips på böcker som utspelar sig på skolor eller där skolan finns som en viktig del.

Detta inlägg är en del av Tematisdag - Skolan

The Sweetness at the Bottom of the Pie av Alan Bradley

The Sweetness at the Bottom of the Pie är en gammaldags deckare av det där slaget där en amatördetektiv mer eller mindre snubblar över ett lik och bestämmer sig för att lösa mordgåtan. I det här fallet är detektiven Flavia de Luce, ett elvaårigt kemisnille. Flavia bor med sin far och två systrar i ett stort hus. Hon ligger i ständigt krig mot systrarna (oklart varför), och fadern är väl ungefär så frånvarande som han kan vara och samtidigt befinna sig i huset. Han finns där vid måltiderna men annars verkar han mest stänga in sig med sina frimärken. Detta ger Flavia massor med tid att ägna sig åt sina intressen, kemi och att jävlas med systrarna. Det förra hjälper henne med det senare. Så en dag hittar Flavia en döende man i köksträdgården och äventyret kan börja.

Jag gillar denna berättelse om frimärken, gamla hemligheter och mord. Det är stundtals väldigt roligt, oftast spännande och jag bryr mig om Flavia. Är det realistiskt med en elvaårig flicka med eget kemilaboratorium? Nej, knappast, men det är just det som är så skönt. Oftast när jag längtar efter att läsa deckare drömmer jag mig tillbaka till en tid innan jag hade läst alla Christie. Här får jag något med samma känsla.

På minussidan finns att det är lite för lätt att lista ut hur allt hänger ihop. Det gör inte så väldigt mycket eftersom jag har trevligt under hela läsningen och definitivt tänker läsa mer om Flavia.

The Humans av Matt Haig

Matematikprofessor Andrew Martin finner sig vandrande efter en väg. Naken. Det är bara det att det inte är Andrew Martin. Han är död och hans liv har tagits över av en varelse från en värld långt, långt bort från jorden. Denna namnlöse bedragare har kommit för att förstöra alla spår av en viktig matematisk upptäckt Martin just har gjort. En upptäckt som kan komma att förändra allt för mänskligheten men också för de avlägsna intelligenser som bedragaren representerar.

Det är en fröjd att följa Andrew Martin (den nye) när han försöker leva familjeliv samtidigt som han funderar över hur han på bästa sätt ska göra av med de personer som eventuellt vet något om upptäckten. Uppdraget är enkelt: Utplåna alla spår. Men någonstans på vägen händer något och Martin inser att allt kanske inte är så svart och vitt som han trodde när han fick uppdraget.

Berättelsen är en betraktelse över människan motsägelsefulla natur och uppvisar en fin balans mellan humor och allvar, gapskratt och filosofiska funderingar. En god vän kallade boken antidepressiv och jag är böjd att hålla med. Det är helt enkelt en bok om det fina i att vara människa.

The Last Policeman av Ben H Winters

Det är ändens tid. Om sex månader kommer jorden att kollidera med asteroiden Maia och mänskligheten kommer att utplånas. Hälften redan vid kollisionen och resten i de katastrofala följderna. Vetskapen om detta får människor att reagera olika. Vissa lämnar allt för att hinna göra allt det där de drömt om. Många tar livet av sig. Några fortsätter som vanligt, går till jobbet och försöker leva sina liv så gott det går i ett sönderfallande samhälle.

En av de sistnämnda är Henry Palace, Concordpolisens nyaste mordutredare. Han blir kallad till en snabbmatsrestaurang där en man hittats hängd på toaletten. Det är inte för inte som Concord kallas Hanger Town, hängning är den absolut vanligaste självmordsmetoden i staden men Palace vägrar tro att det är självmord. Det är något som känns fel. Så han börjar envist utreda sitt första fall, trots omgivningens hånfulla kommentarer.

Fallet med den hängde försäkringsmannen känns egentligen ganska ordinärt. Visst vill jag veta vem, hur och varför men det är inte det som får mig att sitta uppe hela natten och läsa. Nej, det är den annalkande katastrofen som gör att jag läser vidare med en klump i magen. Naturligtvis slutar mycket att fungera i ett samhälle där många helt enkelt slutar gå till jobbet. Lagar skärps och även ett mindre brott kan ge livstid, helt enkelt för att det inte finns så mycket tid kvar. Jag kommer på mig med att undra hur jag skulle reagera. Jag har tänkt tanken förut, hur skulle jag reagera om jag fick reda på att jag var döende? Men tanken på att hela jorden ska gå under är ju så mycket större att det är svårt att föreställa sig. Det är nästan outhärdligt och jag kommer på mig med att hoppas att allt ska lösa sig på något mirakulöst vis.

Hur som helst, gillar man deckare och katastrofböcker  så är den här riktigt bra. Läs!

Wool av Hugh Howey

Det är flera hundra år efter den stora katastrofen och de överlevande lever i en underjordisk silo. Silon är hela deras värld och de känner inte till något annat. Ett av de allvarligaste brotten en siloinvånare kan begå är att önska komma ut ur den. Denna önskan bestraffas genast med att man får sin vilja fram och blir utsänd att rengöra de de kameralinser som förmedlar invånarnas enda glimt av den förgiftade yttervärlden. Ingen överlever en sådan rengöring.

En man klättrar mot sin död. Man får följa hans tankar och känslor när när han trappsteg för trappsteg tar sig upp mot mot den cell där han kommer att tillbringa sin sista natt. Redan vid denna inledning känner jag ett lätt tryck över bröstet.

Till en början tror jag klaustrofobin beror på den slutna världen. Men jag har ju läst många berättelser som utspelar sig på rymdskepp eller rymdstationer utan att få samma känsla. Så småningom förstår jag hur kontrollerade invånarna faktiskt är och det är denna kontroll som ger mig känslan av instängdhet. För det är något väldigt fel med en värld där man dömer människor till döden utan att någonsin tala om det som en dödsdom. Istället kallas det för cleaning och även om ingen brukar titta på själva rengöringen  av kameralinserna så firas det efteråt med en ledig dag där alla som har möjlighet tar sig upp till cafeterian där de stora skärmar finns som visar vyn över omvärlden. Det är något djupt obehagligt med en värld där folk undrar om det inte var bra länge sedan någon skickades ut och om det inte är dags att hitta någon nu? Det ger mig samma känsla som när jag såg Never Let Me Go. Det hemska är inte det som händer utan att det är det normala.

Visst finns det personer som tycker vissa förhållanden är konstiga men i den kontrollerade silon är många ämnen förbjudna att beröra och det gör det svårt att fundera annat än högst privat, och de flesta vågar inte ens göra det.

Det här är en mycket spännande bok som är både svår att lägga ifrån sig och stundtals plågsam att läsa. Jag var tvungen att ta paus en dag för att hämta andan. Men sedan tog jag upp boken igen och fortsatte och det är jag väldigt glad för. Läs!

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I min ungdom slukade jag böcker. Nästan all min lediga tid gick åt till att läsa de bärkassevis med böcker jag bar hem från biblioteket. Sedan hände något, jag blev gammal och trött och livet fylldes med så mycket annat som konkurrerade med läsandet. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till ungdomens lästakt igen men ibland dyker det upp böcker som för ett kort tag kan ge mig samma upplevelse. Eld är en sådan bok.

Precis som i Cirkeln är det väldigt spännande, men det är inte nödvändigtvis kampen mot ondskan som gör boken så väldigt svår att lägga ifrån sig. Tonårsångesten genomsyrar varje sida och man känner verkligen hur oerhört svårt det kan vara under uppväxten bara med alla de vanliga problemen unga människor har att tampas med varje dag, omgivna av oftast helt oförstående vuxna. Att dessutom ha på sig att man måste rädda världen kan inte göra saken lättare.

Sedan har vi Positiva Engelsfors. När de första affischerna börjar dyka upp känner jag en rysning. Finns det något obehagligare än överdrivet positiva människor som som strör uppmuntrande tillrop omkring sig? Det som till en början kan verka stärkande och uppbyggande handlar ju egentligen, om man lyssnar efter ordentligt, bara om att allt är ditt eget fel. Även om det är något tillskruvat i Eld så finns ju tyvärr det här fenomenet på riktigt och det är det som gör det så obehagligt.

Allt det här är spännande och jag sitter återigen och väntar på slutstriden, på att få veta vem som kommer dö och vilka som klarar sig. För det går ju inte att känna sig säker, det förstår man efter att ha läst Cirkeln. Men det som verkligen får mig att sitta  och läsa till tre natt efter natt är det människorna. Jag känner så oerhört för de fem mycket olika flickorna och kan till och med sympatisera med den något påfrestande Ida. Jag vill veta om de kan komma över sina olikheter och lära sig att lita på varandra, att samarbeta. Jag sitter och hoppas desperat att de skall våga avslöja sina hemligheter eftersom jag vet att hemligheter kan döda.

The Rook av Daniel O'Malley

Myfanwy Thomas vaknar upp i regnet i en park, omgiven av döda människor. Hon har fått sitt minne och sin person raderad och den enda ledtråden till vad som har hänt hittar hon i sin ficka, i form av ett brev från hennes tidigare jag. Det är väl ungefär vad jag visste om boken innan jag började läsa och jag väntade mig något nog något i stil med The Bourne Identity. Vad jag fick var något helt annat.

Myfanwy ställs inför ett val. Hon får numren till två bankfack. I det ena ligger en väska med pengar som kan hjälpa henne att fly och skapa sig ett nytt liv. Det andra innehåller brev och en mapp med information som berättar vem hon var och som ska hjälpa henne att ta reda på vem som attackerat henne och varför. Hon väljer breven. Det visar sig att hon är agent i en mycket hemlig organisation, The Chequey, som utreder det övernaturliga och vars agenter även själva har övernaturliga förmågor. Hon upptäcker också att även om hon själv har sådana krafter så var hon mycket ovillig att använda dem. Det som har lyft upp henne till ledningen för organisationen är istället att hon är någon slags superadministratör. Nu måste hon gå till jobbet och spela sig själv medan hon försöker ta reda på vem som har attackerat henne, allt med hjälp av de efterlämnade breven.

Detta leder så klart till vissa komiska förvecklingar. Det är inte så lätt att komma till ett jobb där man är den som ska ha koll på allt när man inte ens hittar till sitt eget kontor. Det är hemliga operationer som ska styras och rapporter som ska skrivas. Möten ska hållas med människor hon förväntas känna väl och samtidigt ska hon försöka hålla sig uppdaterad med hjälp av mappen. Ibland blir det väldigt, väldigt roligt.

Berättelsen om Myfanwys vedermödor varvas med breven från hennes tidigare jag. Breven är fulla av lustiga anekdoter som har mer eller mindre anknytning till uvudberättelsen men som alla är intressanta. Även utdrag ur dokumenten med information om olika företeelser i organisationen är spännande att läsa. De ger ofta ledtrådar till gåtan men är även underhållande. Ibland känns de kanske lite långa eftersom de blir avbrott i berättelsen men de känns oftast relevanta och jag tycker faktiskt de för berättelsen framåt. Det känns också som ett ganska naturligt sätt att ge sådan information eftersom
Myfanwy faktiskt behöver ha den för att kunna fungera i sitt jobb.

Jag hade väldigt trevligt under läsningen. The Rook är inte bara full av lustigheter, den är också väldigt spännande. Det blev några sena nätter när jag inte kunde slita mig. Det händer förstås en hel del gräsliga saker men egentligen inte värre än i vilken spänningsroman som helst. Det skulle vara kul med en fortsättning men samtidigt kan jag inte se att det skulle kunna bli lika bra eftersom en del av förutsättningarna försvinner. Nåja, vi får väl se.

Use of Weapons av Iain M Banks

The Culture strävar efter att breda ut sig och använder köpslående och och manipulation för att få fler världar att ansluta sig. Ibland behövs det dock en mer handgriplig inblandning i konflikter och då anlitas sådana personer som Cheradenine Zakalwe. Zakalwe är en soldat och detta är hans berättelse.

Zakalwe övertalas att en sista gång ge sig in i en konflikt, göra det han är bra på och rädda situationen. Allt i största hemlighet, naturligtvis, det gå inte för sig för att öppet blanda sig i utomstående världars angelägenheter. Han går motvilligt med på att ställa upp. Denna berättelse varvas med Zakalwes egen historia som berättas i vartannat kapitel i omvänd kronologisk ordning. Det som till en början bara är antydningar och korta minnesglimtar pusslas ihop, bit för bit, tills man får en tydlig och klar bild av varför han blev den han är. Det är en bitvis mycket tung berättelse om kärlek, svek och sorg.

Förutom Zakalwes privata berättelse finns där en del om hur The Culture arbetar och verkar, ofta i det fördolda. Trots att jag antar att de står för det goda, med sin strävan efter total frihet för alla, så lämnar en del av metoderna en viss eftersmak. Kanske måste en del offras för den goda saken men det känns inte bättre för det.

Romanens uppbyggnad gjorde mig ibland förvirrad. Till en början var det ganska lätt att hänga med i vilken berättelse jag befann mig i men mot slutet var jag tvungen att bläddra tillbaka för att se efter. Det kan bero på att jag lade ifrån mig boken längre perioder och tappade tråden, men troligen också på att båda berättelserna kom in intensivare faser vilket gjorde dem mer likartade.

Hur som helst är det än av de bättre Banks jag läst men inte den bästa. Det fanns en del humor men på det stora hela var det en tung berättelse som lämnade mig med en känsla av sorg. Inte på något dåligt sätt men ändå. När jag tänker efter tror jag att nästan varje Banks jag läst lämnat mig med samma känsla så det är väl så han skriver.

The Wise Mans Fear av Patrick Rothfuss

Att läsa The Wise Mans Fear är som att ge sig ut på äventyr med gamla vänner, roligt, spännande och ganska tryggt. Kanske alltför tryggt?

Upplägget är detsamma som i första boken. Kvothe berättar sin historia för Chronicler med enstaka avbrott för pajbak och andra bestyr. Under dessa avbrott får man glimtar från världen utanför värdshuset, glimtar av en mörk och farlig värld. Jag känner att jag skulle vilja veta mer om denna men strax är vi tillbaka vid universitetet igen. För en stor del av boken ägnas åt detta universitet. Det känns ganska vardagligt med studier och intriger, festande och pengabekymmer. Precis som det brukar vara alltså. Jag tycker väldigt mycket om skolberättelser och det vardagliga stör mig inte alls men ändå känner jag en viss oro för hur Rothfuss ska hinna med att berätta allt. Till slut erkänner dock Kvothe att han uppehållit sig alldeles för länge vid universitetet och äntligen kommer vi fram till den punkt där han ger sig iväg.

En lång och farlig resa stökas över med att, Jo, visst hände det en hel del men då det inte spelar någon roll för den större berättelsen behöver vi inte uppehålla oss vid det. Det känns ganska skönt för nu vill jag verkligen komma vidare.

Hur mycket jag än älskar skolberättelser måste jag medge att nya miljöer och personer och de nya situationer de medför ger nytt liv till berättelsen och lite av tryggheten försvinner. Samtidigt känner man igen sig. Vi får ta del av en resa som inte alls är lika händelserik som den tidigare nämnda men som förmodligen har större betydelse för den större berättelsen. Och apropå det så hoppas jag verkligen att Felurian kommer att få en avgörande betydelse för de många kapitlen om henne kändes som slöseri med min tid. Det var visserligen korta kapitel men de kändes som de längsta jag läst. Älvdrottningsex varvat med lite sömn, mat och sång är verkligen inte min grej.

Jag tycker om Kvothe, hans vänner och universitetet. Jag gillar det vardagliga och tryggheten men känner samtidigt en viss oro för hur allt ska hinnas knytas samman utan att den tredje boken blir på flera tusen sidor. Man anar någonting större som lurar i bakgrunden, jag kan inte tänka mig att Chronicler sökte upp Kvothe bara för att få skriva om hans universitetsstudier, men hittills har vi bara fått se glimtar av detta och jag vill veta mer. Så slutomdömet blir att det är en trevlig, mysig lite lagom spännande bok, men jag hade väntat mig mer.

Retribution Falls av Chris Wooding

Darian Frey är kapten på sitt eget luftskepp, han är smugglare och pirat. Tyvärr är han inte särskilt bra på någotdera. En dag får han ett förslag av det där slaget som är för bra för att vara sant men omöjligt att tacka nej till. Mot bättre vetande antar han erbjudandet.

Naturligtvis går allt åt helsike, med en rejäl smäll, och från att ha varit en småskurk som verkat i utkanten och för det mesta lyckats flyga under flottans radar finner sig Frey plötsligt jagad av alla. I det läget kan han välja mellan att fly och hitta en liten undangömd hamn att ligga och trycka i eller så kan han ta reda på vad, vem och varför. Frey väljer det senare och tillsammans med sin besättning ger han sig ut på en resa för att utröna vad som egentligen hände, vem  som ligger bakom fiaskot och varför just Frey har blivit utvald till syndabock?

Jag är ganska svag för sådana här raka, spännande berättelser. Wooding bjuder på ett fartfyllt äventyr med mycket humor men även en del mörker. Miljöerna är tilltalande med små ruffiga hamnar med sina många luftskepp av varierande storlek och skick. Över allt detta flyger flottan som en hotande skugga, i alla fall för sådan som Frey som verkar utanför lagen.

Men allt är inte skitigt och ruffigt. I bakgrunden finns de större städerna med sina finare stadsdelar. Och det förekommer faktiskt en bal. Man anar också en hel värld med allt vad det innebär av andra länder och konflikter. En del av detta kommer fram i besättningens berättelser och ger ett djup till en annars ganska enkel historia. Med något undantag är det lätt att tycka om Frey och hans besättning. De har alla mer eller mindre mörka hemligheter. Men det blir aldrig riktigt svart. Humorn finns där hela tiden och gör det övergripande intrycket ljust. Jag blir glad av den här boken.

Tematrio - Vampyrer

Veckans tematrio handlar om vampyrer och trots att jag gillar skräck har jag inte läst så mycket om vampyrer. Kanske för att jag mest träffat på den romantiska sorten som jag inte alls intresserar mig för. Men det finns trots det några vampyrböcker jag gärna rekommenderar.

1. Fevre Dream av George R R Martin börjar som en romantisk berättelse om hjulångare och kärlek till floden men ändrar ganska snart karaktär och visar sig vara en mörk och sorglig saga.

2. I Staden som försvann av Stephen King är vampyrerna riktiga monster som lurar i mörkret men ändå precis tillräckligt mänskliga för att göra dem sådär obehagliga. För det är just det jag tycker är obehagligt, att man på lite avstånd faktiskt kan ta dem för människor.

3. Här får det faktiskt bli lite vampyrlusta i form av böckerna om Sookie Stackhouse av Charlaine Harris. De är tillräckligt roliga och spännande för att jag kan strunta i att jag egentligen inte gillar vampyrromantik.

Jag tyckte visserligen om The Passage av Justin Cronin men som vampyrbok var den en besvikelse.

Living Dead in Dallas av Charlaine Harris

Det börjar med ett mord. Sedan blir det inte mer med det utan istället blir Sookie "utlånad" till Dallas-vampyrer av Eric. Hon skall hjälpa till att ta reda på vad som hänt en försvunnen vampyr. Det visar sig naturligtvis vara större än någon kunnat ana och Sookie hamnar i fara.

Ibland längtar jag efter spänningslitteratur och det här är spännande. Det finns inget större djup men desto mer humor och sex. Just sexet kunde jag väl vara utan men det stör mig inte så där väldigt mycket. Boken är ganska tunn och lättläst så det går fort att ta sig igenom de partierna.

Jag gillar att Sookie faktiskt klarar sig rätt bra själv. Visst finns Bill med som livvakt men han kan ju av vissa skäl inte vara närvarande alltid. Visserligen finns det annan hjälp att få men Sookie sitter inte bara och väntar på att bli räddad. Det känns bra.

De här böckerna är väldigt bra att ha som mellanböcker eller när man behöver få fart på läslusten igen. Spännande och inte så krävande är just vad jag söker efter i sådana lägen.

Fevre Dream av George R R Martin

1800-tal, hjulångare och vampyrer, visst låter det trevligt? Den här boken var inte alls vad jag väntat mig, den var så mycket bättre. Den otursförföljde kapten Abner Marsch har förlorat stordelen av sin flotta med hjulångare då han får ett erbjudande av den mystiske Joshua York. Trots en viss oro över motiven till erbjudandet tackar han ja, han har inget annat val.

Martin är en mästare på att bygga stämningar och miljöer och jag tror att man helt skulle kunna plocka bort vampyrerna och ändå ha en väldigt bra berättelse. Men vampyrerna tillför onekligen ytterligare en dimension av mörker och grymhet som tillsammans med slaveriet helt plockar bort det romantiska skimret och gör berättelsen till något helt annat.

För det finns något romantiskt över bilden av livet på floden med kapplöpningar mellan vackra hjulångare. Trots att han är ohyggligt ful står Marsch för den delen med sin hängivenhet och kärlek till de vackra båtarna. Under den första delen av romanen byggs denna bild upp och jag blir hänförd och väntar på den stora kapplöpningen som utlovas. Sedan krossas allt och berättelsen tar en vändning som på något sätt lyckas göra mig besviken trots att den för in det skräckmoment jag har suttit och väntat på. Det är en sorglig berättelse om en döende värld och den lämnar mig med en känsla av vemod och saknad efter något som jag aldrig har upplevt.

Svinet av Åsa Grenvall

Svinet handlar om en skitstövel som förnedrar, misshandlar och förgör de mer eller mindre störda kvinnorna i sin närhet. Det är svart men också roligt i sin absurditet. Kanske spelar min svarta humor in här för samtidigt är det oerhört sorgligt eftersom absurditeterna är alldeles sanna. De här människorna finns på riktigt och jag har själv mött dem. Visserligen har jag såvitt jag vet inte mött den kvinnomisshandlande skitstöveln men jag har mött dessa trasiga kvinnor som identifierar sig så med sin sjukdom att de inte vill bli friska. Jag har träffat människor som tävlar i vem som är sjukast och skryter med hur många gånger de har magpumpats.

Jag gillar Grennvalls teckningar. När jag var yngre skulle jag förmodligen tyckt det var väldigt fult och genast lagt bort boken. Nu tilltalas jag av det fula men ändå uttrycksfulla och av de rena linjerna. Jag vill läsa mer.

The Big Over Easy av Jasper Fforde

DI Jack Spratt leder Nursery Crime Division, en avdelning av Reading-polisen. Det är en krympande avdelning men det beror inte på att brottsligheten har minskat. Nej, snarare beror det på att Jack inte har chefernas förtroende. Jack är ingen dålig polis. Faktum är att han brukar klara upp de flesta av de brott han är satt att utreda. Tråkigt nog för Jack så lever han i en värld där det inte handlar om att klara upp brotten utan om att bli publicerad. Ju mer invecklat och intressant ett brott är desto större är chansen att berättelsen om det kan komma in i någon av de många tidskrifter med verkliga kriminalfall som finns. Ju fler utredningar du kan få omskrivna desto större chans att du kan bli med i Detectives Guild och med ett sådant medlemskap ökar också chansen att bli publicerad. Jack bryr sig inte om allt det där utan tycker att det borde vara nog att få fast skurken och kanske ge lite upprättelse till offret. Denna inställning har lett till att hans överordnade inte är särskilt nöjda med honom och att allmänheten inte bryr sig över huvud taget.

Förutom krympande anslag och en oförstående omvärld har Jack att kämpa mot den slemmige Friedland Chymes, en av polisvärldens mest publicerade detektiver och en riktigt otrevlig typ. Så en dag dör Humpty Dumpty till synes av ett fall från en mur och livet blir riktigt intressant för Jack.

Det här är alltså en deckare och en ganska skruvad sådan. Den utspelar sig så vitt jag förstår helt och hållet i bokvärlden, samma bokvärld som Thursday Next besökte i serien som började med The Eyre Affair. Till skillnad från i böckerna om Thursday Next så fungerar premisserna ganska bra. Jag finner inga av de logiska luckor som gapade så stora i den förra serien och som jag omöjligen kunde bortse ifrån. Det kan bero på att hela den här berättelsen utspelar sig i en enda värld och att det därför inte uppstår några problem med att jämka samman två helt olika världsbilder med krystade förklaringar och regler som följd. Nej, den här berättelsen är istället smart och rolig, full med ordvitsar och referenser som ibland får mig att önska att jag var lite mer bevandrad i brittisk sago- och rimtradition. Jag kan tänka mig att Ffordes böcker kan vara en översättares mardröm. Dessutom är det riktigt spännande ända till den rafflande upplösningen.

Det är ingen djup berättelse men man har riktigt roligt under läsningen. Jag tycker riktigt bra om Jack Spratt och läser gärna mer om honom och hans assistent Mary Mary.

Cyteen av C J Cherryh

Cyteen är en stor roman. Den handlar om politik, den handlar om genetik men framför allt handlar den om människor. Det är Cherryh när hon är som bäst och jag gillar henne nästan alltid.

Berättelsen kretsar kring Ariane Emory vars föräldrar en gång grundade Reseune, den forskningsanläggning som bland annat tillverkar Azi. Ari är respekterad, hatad och kanske lite älskad. Det sker ett mord men det är inte en detektivhistoria. Istället fungerar mordet som en katalysator som utlöser en rad händelser som får mer eller mindre allvarliga konsekvenser för en rad människor i kretsen runt Ari och inte minst för Ari själv. Den handlar också om politik och Cherryh har förmågan att skriva om politik på ett sätt som faktiskt gör mig intresserad. Alla skiftningar i maktbalansen och alla metoder och knep som tas till för att påverka denna blir en riktig thriller under hennes penna. Men viktigast av allt är ändå människorna. Cherry har verkligen förmågan att gripa tag i mig som läsare och jag skrattar och gråter med dem jag tycker om och hatar några intensivt. Det är en berättelse om makt och maktlöshet som ibland kramar åt om hjärtat.

Cyteen ställer frågor som: Vad är det som gör en människa till den hon är? och: Kan man återskapa en person, inte bara kroppsligen genom kloning utan även psyket?

I Downbelow Station är Union den stora fienden, lite obehagliga med sina stela programmerade människor, Azi. Cyteen berättas ur Unions perspektiv men det gör det inte mindre kusligt. Det Reseune framför allt är känt för är tillverkningen av Azi. Dessa Azi utvecklas i livmodertankar men det som framför allt skiljer dem från de vanliga människorna är att de mer eller mindre programmeras till att utföra vissa uppgifter och till att fungera inom vissa givna ramar. Ändå är de människor med känslor, känslor som dock inte fungerar på samma sätt som hos vanliga människor, vilket gör att Azi känns främmande. Trots att man får alla motiv till denna tillverkning är det en skrämmande tanke att något sådant skulle kunna förekomma.

Det är som sagt mycket politik. Man får veta hela bakgrunden till Unions grundande och ibland blir det faktiskt lite segt eftersom jag bara vill vidare och se vad som händer härnäst. Men det säger väl mer om mig som läsare. Det är också mycket vetenskap och bitvis har jag aningen svårt att hänga med. Men då det handlar om en forskningsstation men väldigt begåvade människor, en del av dem genier, så vore det väl orealistiskt om det var alltför lätt att hänga med i de vetenskapliga resonemangen. Men återigen så säger det kanske mer om mig som läsare.

Behöver jag säga att jag gillar Cyteen? Jag läste den för några år sedan och minns att jag tyckte den var bra men att den var så bra hade jag glömt. Eller kanske jag bara inte uppfattade alla nyanser sist? Den är dessutom väldigt spännande på sina ställen och har en upplösning ganska typisk för Cherryh.

Mainspring av Jay Lake

Urmakarlärlingen Hethor får av ärkeängeln Gabriel i uppdrag att hitta nyckeln som vrider upp världen. Hans resa börjar i ett viktorianskt England som sträcker sig över en stor del av norra halvklotet. Den del som inte tillhör Kina. Så småningom kommer han att resa till det det södra halvklotet som av vissa skäl är avskilt från det norra och är som en helt annan värld.

Jag måste erkänna att jag hyser blandade känslor för denna berättelse. Idén med en jord som drivs av ett urverk är helt genialisk och eftersom jag lever ihop med en klocksamlare så kändes det lite som att komma hem när jag läste alla urmakartermer. Änglar och luftskepp är av någon anledning andra lockande ingredienser. Men när Hethor lämnar den civiliserade världen försvinner lite av magin. Den där bra magin som en fängslande berättelse kan medföra. Istället inträder magi och mirakler av det där slaget som jag inte tycker om. Det kanske inte är så konstigt med mirakler i en bok som till viss del handlar om sökandet efter gud, men jag plockade den i sf-hyllan och hade väntat mig något annat.

Trots detta gillar jag boken. Den är spännande och personerna är intressanta och jag kan tycka om Hethor. Språket är enkelt och lättillgängligt och jag hade inte svårt att hänga med. Jag kommer definitivt att köpa de två följande delarna.