Cornwell läste jag flitigt förr i tiden men sedan tog det stopp. Jag blev så fruktansvärt trött på den kyliga Scarpetta och hennes eviga skryt om systerdottern, denna övermänniska som inte bara är datorgeni och flyger helikopter utan verkar vara expert på det mesta hon företar sig.
Men ibland sätter deckarsuget in och då är det bra med ljudböcker eftersom jag gärna lyssnar på sådant som jag kanske inte har tid att läsa själv. Ljudböcker måste vara lättlyssnade och spännande, tycker jag.
Det bästa med Cornwells böcker är oftast deckarintrigen och det är väl gott så. Men nog är det roligare att läsa en berättelse där man kan sympatisera med huvudpersonerna och det är inte alltid så lätt med Scarpetta och Lucy. Nej, jag är inte avundsjuk. De känns bara så overkliga med alla sina fantastiska egenskaper och Scarpetta framställs på ett sätt som får henne att verka vara en kall person, ingen jag skulle vilja lära känna.
Så vad tyckte jag då?. Lucy kändes lika trist som vanligt men Scarpetta verkade något mänskligare, kanske beroende på de prövningar hon utsatts för i de närmast föregående böckerna. Det var hur som helst spännande med seriemord och gamla bekantskaper, på både onda och goda. Något jag länge misstänkt visade sig stämma och det blev en hejdundrande final, som vanligt. Boken var tillräckligt bra för att jag skulle låna en till.
Saker jag gjort i höst
1 dag sedan
0 Comments:
Post a Comment