Det innersta rummet av Elizabeth George

Äntligen har jag tagit mig igenom Det innersta rummet av Elizabeth George. Det var ganska mödosamt och var bara möjligt att göra genom lyssning. Hade jag gett mig på att försöka läsa den själv hade jag lagt den åt sidan, igen. Jag har nämligen försökt läsa den förut men kom inte längre än till Deborahs första dumhet.

Det största problemet med boken är att den har Deborah och Simon St James som huvudpersoner. Jag har alltid tyckt att de är ganska ointressanta och i den här boken beter sig Deborah dessutom synnerligen korkat. Men visst, när jag lyssnar på en bok har jag mycket lägre krav och jag ville ju veta hur det skulle gå så jag gav mig på att lyssna på de 22 cd:arna för flera månader sedan. Efter två omlån tog jag mig igenom eländet och kan väl säga att jag kunde lika gärna ha låtit bli.

Deborah tar sig an att hjälpa en vän som tros ha begått ett mord. Simon försöker hjälpa till men det har han inte mycket för. Hans otacksamma och korkade hustru kan inte förstå varför han blir arg när hon traskar iväg med bevismaterial för att göra egna undersökningar. Jag har mest lust att dänga henne i huvudet med en stekpanna.

Nej, jag skall nog hålla mig borta från George om inte Barbara Havers är med och har en stor roll i berättelsen. Det är hon som är intressant av alla Georges figurer. Annars George en förmåga att skriva alldeles för utförligt om helt ointressanta och oviktiga personer. Jag behöver inte få en hel biografi om någon som t.ex. bara finns med i berättelsen för att hitta ett mordvapen. Kanske försöker hon vara djup och psykologisk och det kan vara intressant om det handlar om brottet. Psykologiska deckare kan vara riktigt intressanta om det rör själva brottets psykologi, men om allt skall analyseras och grävas i blir det bara trist. Det var det som fick mig att sluta läsa P D James. Nej, tacka vet jag orealistiska berättelser om seriemord.