torsdag 23 februari 2012

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

5 Comments:

Simon said...

Jag brukar läsa om någon gammal favorit när jag känner för någonting lättsmält som gör mig avkopplad: Pratchett, Scalzi, Austen, eller för den delen serier som Buck Godot eller Hitman är som gamla pålitliga vänner som alltid finns där när de behövs. Och jag har inte minsta dåliga samvete för att jag spendera tiden så ibland. Nästan aldrig iallafall ;-)

Arina said...

Jag har aldrig dåligt samvete för min läsning, inte ens när jag struntar i den helt.

Simon said...

Jag kan ibland, om jag haft en lång period med att bara läsa gamla favoriter, känna att jag nog borde prova någonting nytt. Men sen så tänker jag lite till och kommer ihåg att jag trots allt läser mycket nytt, och då känns bättre!

Socialistsimon said...

Jag letar efter sådana böcker även när jag söker nya böcker. Må gott böcker, underhållningsvåld och lättsmälta steampunkdeckare är också värda att läsas och hyllas! När vi läser stora romaner så är det som huvudrätten i en fin middag. Då måste man kosta på sig en efterrätt också ibland.
Men när jag vill komma hem till en gammal vän är det Iain M Banks, Pratchet eller, som just nu, Robin Hobb jag söker upp. Efter City of Dragons var jag bara tvungen att läsa om Liveship traders.

Arina said...

Banks kan jag nog också tänka mig att läsa om. Fantasy ger mig sällan samma längtan men Hobbs Farseer-trilogi, eller i alla fall de två första böckerna, skulle jag nog kunna tänka mig.

Annars är jag mycket för att varva, lättläst med lite mer krävande, sf med fantasy, dels för att det är kul med omväxling och dels för att jag inte ska få slut på någon typ av litteratur.