All the Windwracked Stars av Elizabeth Bear

Det börjar med den sista striden. Valkyrian Muire och riddjuret Kasimir står ensamma kvar på slagfältet. Omkring dem ligger alla valkyrior och enhärjare döda. Endast Muire har överlevt, eftersom hon flydde slagfältet. Efter några tusen år finner vi Muire i en förändrad värld där hon lever bland de kortlivade människorna. Världen är döende. Endast en stad har överlevt mänsklighetens "framsteg". Över staden härska the Technomancer i sitt höga torn. Muire vandrar ensam, gammal och trött, tyngd av skuldkänslor över att just hon överlevde sina systrar. Då får hon vittring på Mingan, den grå ulven, orsak till all död och förstörelse för alla dessa år sedan. Hon börjar sin jakt på hämnd.

Jag har ganska svårt att förklara vad jag tycker om den här boken, kanske för att jag inte är riktigt säker på det själv. Till en början fångade den mig med sitt poetiska språk och med det storslagna i berättelsen. Sedan, någonstans på mitten, tappade den mig igen. Visst, språket är poetiskt och vackert men stundtals hade jag problem med de något komplicerade meningsbyggnaderna och tappade bort mig i läsningen. Vissa meningar fick jag läsa flera gånger för att förstå och sådant gör definitivt att jag tappar farten.

Det vilar ett vemod och en sorg över hela berättelsen. Muire är ensam och skuldtyng och drivs endast av tanken på hämnd, av möjligheten att få sona den feghet som bidrog till att hon överlevde. Kärlek och vänskap blir omöjliga med människorna som lever blott ett ögonblick, och hon har stött bort Kasimir, den enda som känner till vem hon är och skulle kunna stötta henne.

Det är något storslaget med en berättelse om gudar och halvgudar, en berättelse som sträcker sig över flera tusen år, och jag tror att det är det som är problemet. Det känns som om jag aldrig kommer nära Muire. På samma sätt som hon stänger ute alla omkring sig stänger hon också ute mig som läsare. Jag blir mer intresserad av att läsa om de människor och andra kortlivade varelser som rör sig runt henne. Det finns några personer, bifigurer till och med, vars görande väcker mitt intresse. Jag vill veta mer, tillbringa mer tid med dem, men tyvärr får jag bara korta glimtar. Några får större roller men aldrig tillräckligt stora. Det är Muires berättelse.

Under allt det här vilar ändå en riktigt spännande berättelse om kärlek, hämnd och världens undergång. När Muire tvingas till handling, för att rädda både världen och sig själv, tar berättelsen fart och fångar upp mig igen. Den blir spännande och smärtsam och jag lägger ifrån mig boken med en känsla av sorg, men också hopp.