För några veckor sedan nåddes jag av det väldigt glädjande beskedet att jag tilldelats Vittfarnepriset för bästa svenska kongressrapport 2014-2015. Mindre roligt är att det är det sista som delas ut, det verkar inte ha haft önskad effekt, att få fler att skriva kongressrapporter. Priset består av ett stipendium och ett, eh, konstverk men framförallt glädjer jag mig åt den stor äran. Det är väl kanske ett tecken på hur få rapporter som skrivs att just jag fått priset, men kul är det hursomhelst.
Det var Olovs EuroCon-rapporter som en gång fick mig att upptäcka kongressrapporten och även att på allvar längta efter att själv gå på kongress. De fick mig att förstå vad det handlar om. Efter det satt började jag läsa de rapporter jag kom över, ibland med avundsjukan kramande om hjärtat. Det är roligt att kunna ta del av en kongress man inte kunna åka till själv, det är nästan ännu roligare (och mindre smärtsamt) att läsa om de man faktiskt besökt. Detaljerade redogörelser för olika programpunkter eller en stämningsfull promenad genom kongressen, allt kan vara givande att ta dela av.
Jag har lite dåligt samvete att jag inte skrev en rapport från Archipelacon. Ambitionen fanns, jag förde anteckningar under kongressen för att inte glömma något, men sedan kom livet med intensiv jobbvecka och en segdragen förkylning. Som så många andra planer rann den ut i sanden.
En sak som priset har fört med sig är att jag blev tillfrågad att sitta med i en panel på Swecon men tyvärr fick jag tacka nej eftersom jag inte ska dit. Det svider lite faktiskt för det hade varit så oerhört kul att vara med.
Spirou-skandal? Jajamensan!
2 dagar sedan
0 Comments:
Post a Comment