44

Nu sitter jag här och kan kalla mig 44-åring. Hur känns det egentligen? Ganska bra faktiskt. Faktum är att jag känner mig ungefär som när jag var tjugofem förutom att jag mår bra. Jag mådde inte bra som 25-åring eller som 18-åring, eller för den delen som 12-åring. De senaste tre åren av mitt liv har inneburit en förändring till det bättre, en insikt om att jag till stor del kan påverka hur jag mår. Visst har jag saker i bagaget som jag aldrig blir av med men jag behöver liksom inte släpa med mig det överallt.

Jag var mycket mer nojig över att fylla 25. Då umgicks jag i kretsar där folk utbildade sig, gifte sig och skaffade barn innan de fyllt 30 och jag hade inte ens påbörjat något sådant projekt och kunde inte se hur jag skulle kunna göra det inom överskådlig framtid. Det var ångest och panik och en känsla av totalt misslyckande. Det tog många år att komma till insikt om att jag har rätt att forma min egen tillvaro efter mina önskningar och behov.

När jag närmade mig 40 och började få gråa hår tyckte jag mest att det var komiskt. Än idag blir jag full i skratt när jag ser mig i spegeln eller hittar ett vitt hårstrå på tröjan. Jag kan inte komma ifrån känslan att jag inombords är samma person som galopperade runt i trädgården och hoppade över pinnar som barn, att det bara är övervikt och dålig kondition som får mig att avhålla mig från sådana lekar nu.

Det jag var mest rädd för som barn var att bli för gammal för att få leka. Men lusten att leka förändrades så sakta och jag hittade ett annat utlopp för den. Datorspelen har gett mig ett sätt att tillbringa tid i en fantasivärld utan att folk kastar alltför undrande blickar på mig. Men jag drar mig inte för att slänga mig på gräsmattan och brottas med hunden.

Min förra chef ringde idag för att gratulera mig och sade att nu var det dags att bli vuxen. Nej, verkligen inte! svarade jag. Jag hoppas att jag aldrig blir vuxen. Men jag är ju vuxen. Jag hyr ett stort hus med allt vad det innebär av avloppsrensning och annat elände. Jag arbetar och betalar skatt och jag betalar mina räkningar i tid (för det mesta). Jag tycker det ger mig rätten att kalla mig vuxen. Att jag sen hellre tillbringar några timmar med att "leka" vid datorn än att gräva i trädgården är väl min ensak. Jag tar mig rätten att fortsätta vara den jag är med allt vad det innebär.

Det enda jag sörjer över är att jag aldrig fick studera vid högskolan. Under skoltiden var det en fråga om att kämpa för sin överlevnad. Mina slutbetyg från gymnasiet var urusla men jag var så oerhört trött att jag ändå inte hade orkat läsa vidare. Det handlade bara om att försöka överleva. Men för några år sedan läste jag på komvux och det gick så oerhört bra för mig. Jag hade lusten att lära mig och var fast besluten att inte låta rädslan regera. Jag ville verkligen läsa vidare och sökte och kom in på två kurser. Men min ekonomi klarar inte studier. Förutom åldershindret har jag mitt bagage som gör att jag aldrig kommer att få något välbetalt arbete. Det är helt enkelt inte vettigt att dra på sig studieskulder, så det förblir en dröm.

Sedan känns det lite trist att det skulle gå fyrtio år av mitt liv innan jag hittade balans i tillvaron men det finns ju de som aldrig hittar den så jag är lyckligt lottad.