Glasshouse av Charles Stross

I en avlägsen framtid vaknar Robin upp efter att ha låtit avlägsna det mesta av sitt minne. Han får ett brev från sitt tidigare jag med en kort resumé över sitt liv, och någon eller några vill se honom död. Vad gör han då? Jo han bestämmer sig för att deltaga i ett experiment som skall utföras i ett forntidssamhälle. Det är en sluten miljö och alla deltagare ges en ny identitet, utmärkt att gömma sig i alltså. Nåja, ingenting är ju någonsin enkelt eller vad det verkar vara.

Robins värld är en framtid där människorna färdas som data som kan plockas ner och byggas upp till precis vad de vill. Det finns inga hinder och döden är inte slutgiltig. Det värsta som kan hända är att man kan mista en tid av sitt liv som varierar efter hur länge sedan det var man gjorde backup. Nackdelen är att datan kan spåras. Det är ju inte så bra om man är jagad av någon som förmodligen vet mer om en än man själv gör.

Jag tycker egentligen inte om den här typen av böcker, eller rättare sagt har jag inte intresserat mig för dem. Men jag läste Singularity Sky och Iron sunrise med stor behållning och ville därför ge den en chans. Det här är nog det närmaste jag har kommit att sluka en bok på många år. Den är ruskigt spännande och för ibland tankarna till Fruarna i Stepford (boken, inte den mesiga filmen). Den avlägsna forntid som studeras i experimentet är vår tid och det blir rätt lustigt att se hur Robin betraktar sådana saker som bilar, graviditet eller förvärvsarbete. Till saken hör att mycket kunskap om det förflutna gått förlorad under en tidigare kris. Det är därför upplagt för många missförstånd, ofta ganska obehagliga sådana. Annars är den inte lika humoristisk som ovannämnda böcker, snarare obehaglig.

Nu måste jag beställa resten av hans böcker och skriva till honom på listan över favoritförfattare.