Detta är del två i A Song of Ice and Fire. Här kan du läsa vad jag tyckte om del 1. I del två får vi fortsätta att följa familjen Starks öden och äventyr. Jag tycker faktiskt att den är bättre än första delen, kanske för att handlingen börjar komma igång ordentligt. Det är inte riktigt lika trevande och introducerande som i den första delen. Tyvärr är det fortfarande en del intressanta historier som bara berörs lite lätt. Jag hoppas att det blir något av mysterierna i norr så småningom och att det inte bara är spänningsskapande antydningar. Då blir jag sur.
Som jag skrivit om tidigare så beter sig personerna i boken väldigt dumt, gör felaktiga val och är allmänt korkade. Tyvärr ser jag ingen ljusning på den fronten, tvärtom. Men vid det här laget känns det som om man lärt känna de olika romanpersonerna ganska bra. Jag bryr mig om dem och tycker till och med omatt läsa om skurkarna. Så var det inte i förra boken.
Kungarna i titeln är de fyra som utropar sig till kungar efter kung Roberts död. I Kings Landing sitter kung Joffrey, den otäcke lille pojkkungen, och mycet handlar om hur staden skall försvaras inför en förestående belägring. Sen är det en hel del strider ute i landet när de fyra kämpar för att roffa åt sig sin del. Jag gillar av någon anledning skildringar från strider och liknande i fantasy romaner, så det är väldigt spännande. A Clash of Kings känns något mer avslutad som del än den förra, men fortfarande lämnas de man bryr sig mest om mitt i ingenting och det är lite trist. Den stora striden vid Kings Landing berör dem inte i så hög grad.
Jag ser med spänning fram emot nästa del, men tänker trots det göra en liten paus med sf.
Spirou-skandal? Jajamensan!
2 dagar sedan
4 Comments:
Jag nämnde GRR Martin på min blogg en gång. Vore jag ambitiös skulle jag länka till det inlägget.
Istället säger jag att jag bloggar om sf och fantasy, djupa inlägg parade med mindre djupa. Etiketterna är "sf man minns", "sf-rapsodi" och "fantasi-fantaså-fantasy".
Annars var väl den översättning av sf du nämner i signaturen en större marknad förr. Eller också har den hela tiden varit halvliten. Svenska folket gillar deckare och thrillers, medan sf har en någon undanskymd ställning...
Jag tror problemet har flera sidor. Dels kanske intresset för sf faktiskt minskade minskade. Jag har ingen statistik att stöda mina idéer på men jag tror att det är en ganska liten del av utgivningen som har översatts genom tiderna, även om den var störe förr. Sedan kan det vara så att fel sf översattes. Jag märker ju nu när jag läser bloggar att sf och i ännu högre grad fantasy läses, men ändå översätts ganska lite. Kan det vara så att läsarna har tröttnat på att vänta på den bristande svenska utgivningen och lärt sig engelska?
Visst är det så att dagens sf-fans läser originalet direkt.
Annars är nog sf-intresset nog rätt konstant här i landet, om inte ökande. Ett intresse som den svenska sf-utgivningen på 70- och 80-talen delvis kan räkna sig till godo.
Om det sedan var - som du antyder - fel sf som översattes? Nja, jag gillade nog Alpha SF, Nova SF och Sam J Lundwalls utgivning. Även om jag mest läste engelska utgåvor, det ska erkännas.
Jag har lite dålig koll på utgivningen eftersom jag var helt hänvisad till biblioteken. Jag läste allt jag kom över men mot slutet var det bara flum-sf som verkade översättas. Sådant som var så djupt att det blev trist eller obegripligt för en enkel människa som jag. Nova, Alpha och Sam J Lundwall har varit trogna vänner genom åren.
Post a Comment