Varför gör de så?

När jag nu läser andra delen av George R R Martins A song of Ice and Fire så slås jag av hur alla i boken alltid tycks välja fel. I denna andra del är det ett antal personer som utropar sig till kungar. Några av dem är mycket unga men gemensamt för dem alla är att de inte lyssnar till goda råd från dem som vet mer. Den unge Joffrey är tretton år, och berusad av makt ser han till att ta livet av så många som möjligt på väldigt fantasifulla vis, allt utan att tänka på konsekvenserna av sina beslut och handlingar. Tvärtom tycks han sporras av goda råd att göra tvärtemot. Särskilt de unga kungarna tycks lida av något hävdelsebehov och får de råd av fel person (mamma) eller om rådet inte rör sig i den rikting de redan bestämt sig för så väljer de naturligtvis att bortse från det.

Detta gäller inte bara kungarna. Vid varje tillfälle när någon av huvudpersonerna står vid ett vägskäl, där den ena vägen leder till lycka och fred, den andra till olycka och fördärv, så kan man vara säker på att de väljer den andra, dåliga, vägen. Jag förstår att detta är ett sätt att få lite handling och spänning i berättelsen, men någon gång kunde de väl välja rätt väg?

Och varför talar de aldrig med varandra? När någon får reda på någon avgörande hemlighet eller händelse så väljer denne alltid att hålla det för ig själv, eller berättar bara vissa delar. Varför? Eller om någon faktiskt berättar något för någon så väljer de alltid fel person.

Genom hela första boken får man följa hur den ena efter den andra i familjen Stark ställer till det för sig. Min förhoppning är att det skall reda ut sig för åtminstone några av dem i sista boken, men vi får väl se. Under tiden erbjuds man spännande men utmattande läsning. Det är tröttsamt när man inte får någon andningspaus, ögonblick då man kan pusta ut för att åtminstone någon av dem är i säkerhet för en stund. Jag är väl lite orättvis för det finns sådana ögonblick, men de är för få och korta.