Brokeback Mountain

När filmen Brokeback Mountain kom så kände jag mig måttligt intresserad. Kärleksfilmer är inte min grej. Men sen upptäckte jag att jag hade novellen stående i bokhyllan så jag läste den. Den var mycket bra, men ack så sorglig. Sedan fick jag filmen på dvd av mamma som glömt avbeställa den. Nu har jag sett den.

Vacker är det första ord som kommer för mig när jag skall beskriva den. Vacker och långsam. Vyerna i början på filmen är helt underbara. Liksom i novellen händer det inte så mycket. Men det gör inget, det är bra så. Den handlar ju om två liv som inte riktigt kommer igång, två människor som går och väntar. Det är sorgligt. När jag läste novellen fick jag just den där känslan av att många år flöt förbi, men nu ser jag att hela berättelsen bara är på tjugosju sidor.

Sen är filmens Jack och Ennis lite för snygga.

Vid första ögonkastet verkade Jack tilltalande nog med sitt lockiga hår och snabba skratt, men för att vara en liten man var han ganska tung om höfterna och leendet avslöjade hästtänder, inte tillräckligt utstående för att låta honom äta popcorn ur halsen på en tillbringare, men tydligt märkbara.

Ennis med örnnäsa och smalt ansikte, var ovårdad och hade lätt insjunken bröstkorg. Han balanserade en liten bål på långa, krumma ben ...

Jag vet att man inte skall haka upp sig på sådana detaljer. Filmvärlden skiljer sig mycket från bokvärlden, men nog skulle det vara skönt att se lite vardagliga, halvfula människor i en kärleksfilm. En film som visade att man inte måste bli förvandlad till prinsessa (eller prins) för att bli älskad.