När jag läser Ylvas inlägg om läsning väcker det en del funderingar. Det här med verklighetsbaserade romaner har jag redan haft åsikter om. Personligen läser jag till stor del för att slippa ifrån verkligheten en stund. Det är väl en form av flykt, men också en längtan efter en upplevelse. Om den upplevelsen är alltför lik verkligheten tappar den i betydelse för mig. Därför läser jag mycket sällan svenska författare. Om jag läser om verkligheten vill jag att den skall långt ifrån min egen verklighet. Jag tror inte att det ligger någon fara i det. Tvärtom hjälper det mig att orka med verkligheten som jag ju trots allt måste leva i. Men jag kan inte påstå att mitt läsande har någon mer direkt inverkan på mitt liv.
Jag känner människor som helst läser biografier och blir mindre och mindre intresserad av fiktion ju äldre de blir. För mig är det tvärt om. När jag var yngre hade jag ett ganska brett läsintresse. Jag blandade fakta och fiktion och läste de flesta genrer. Nu är jag mycket snäv i mitt läsande, mitt intresse är svårare att väcka.
Jag skäms inte för detta och har slutat att bry mig om vad andra tycker. Och andra tycker, mycket.
Spirou-skandal? Jajamensan!
2 dagar sedan
5 Comments:
Jag fattar hur du menar, man vill dels fly lite men dels kanske framför allt få en upplevelse; en liten kick. Och var går gränsen mellan att använda litteraturen som flyckt och att använda den som ett medel att nå kunskap (om sig själv)?
Ganska intressanta frågeställningar som det nog inte finns ett entydigt svar på.
Och läs på, för tusan! Många tycker att man borde växa ifrån läsandet, men det blir bara värre med åren det där...
Problemet är delvis att när man läser har man inget att visa upp på vad man gjort. Om det inte är en utbildning man har skaffat sig förstås.
Annars värderas trädgårdarbete eller stickning högre bara för att man gör något med händerna som ger ett påtagligt resultat. Men egentligen används de intressena ofta på samma sätt som jag använder läsning.
Det är lite orättvist faktiskt.
Det ligger något i det där med att läsning måste försvaras på ett sätt som inte gäller den mer påtagliga stickningen. Jag tänker dock på alla faktiskt stackars människor som aldrig läser en bok. Vad mycket de går miste om och vilken begränsad värld de lever. Tänk allt vi upplever i böckerna som de oläsande aldrig kommer att få vara med om. Läsningen blir kanske en förlängning av en själv.
Läsningen har gjort sedan jag var riktigt liten och böcker för mig är ett sätt att utvidga sig själv, att få del av andras tankar, andras världar. Jag är rätt enkelspårig och läser mest romaner, vilket land bryr jag mig inte om. Men mina utflykter in i andra gener är ytterst begränsad.
Böckerna har format mitt liv oerhört, vem jag skulle vara utan dem vet jag faktiskt inte.
Precis som lena säger har all den litteratur jag intagit, både dålig och bra, varit med och format den jag är idag. Man kan ju faktiskt uppleva saker genom en bok som man kanske inte skulle ha möjlighet att göra i verkligheten.
Post a Comment