tisdag 12 februari 2008

Trött betraktelse över dokumentärromanen

Jag önskar att jag kunde komma med en djupsinnig analys, men detta är en högst personlig betraktelse över ett fenomen som jag inte alls begriper mig på. När Sveriges Radios romanpristagare för 2006 skulle utses så var det ett antal av böckerna som mer eller midre handlade om riktiga personer eller baserades på verkliga händelser (som det brukar heta i tv-sammanhang). Lyssnarjuryn tycktes fatta särskilt tycke för dessa romaner av just dessa skäl. Jag kände en stigande irritation. Förstår de inte att det handlar om ett romanpris, tänkte jag.

Jag förstår att det är intressant med biografier, men dessa romaner ger sig inte ut för att vara det. Jag kan tänka mig att författaren vill ha friheten att fritt kunna tolka ett intressant liv eller en händelse och lägga till av sig själv utan att nödvändigtvis hålla sig till fakta, men jag kan inte förstå att det automatiskt skulle göra boken bättre eller intressantare än en helt fritt skapad roman.

Jag kan förstå intresset för att läsa en gripande berättelse som blir ännu mer gripande just för att det faktiskt har hänt. Jag läser gärna biografier och faktaböcker men helst skall de åtminstone utge sig för att ge en sann bild.

Jag bedömer en romans läsvärde efter helt andra ingredienser. Språket, berättandet och berättelsen är det som måste tilltala mig. Romanen måste kunna stå för sig själv och vara en helhet (fast jag gillar serier). Dessutom har romaner med verklighetsbakgrund en lite störande effekt på mitt läsande: jag ägnar alltför mycket tid åt att fundera på vad som är sant och vad som är sprunget ur författarens fantasi. Men det är ju mitt problem.

4 Comments:

Olivia said...

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Håller helt och hållet med!

Arina said...

Tack!

Lena said...

En roman är en roman och den ska bedömas efter sitt språk, berättandet och att jag själv känner att boken ger någonting. Jag dras inte till böcker som sägs vara sanna, jag tycker om att det är fiktion. Då kan jag ge mig hän fullt ut.

Arina said...

Skönt att det finns människor som håller med mig. Jag var rädd att jag bara skulle framstå som gnällig eller, ännu värre, naiv och obildad.