På samma sätt som förälskelsen kan drabba en bara genom de först orden i en bok kan också olusten komma krypande på en. Kanske kan det vara språket eller händelseutveckligen eller rentav en person i berättelsen som gör att man tappar lusten att plocka upp boken och fortsätta läsa. Ibland är det något så enkelt som alltför många korrekturfel. Det skapar en tröskel, ett motstånd, som ibland växer till en barriär av enorma proportioner.
Historikern av Elizabeth Kostova blev liggande i flera år därför att jag störde mig på det rent berättartekniska. En stor del av romanen består av brev coh jag kunde helt enkelt inte köpa hur de var skrivna. De fungerade inte som brev. I Det innersta rummet av Elizabeth George störde jag mig så oerhört på en av huvudpersonerna att jag fick lägga ifrån mig boken. Också den blev liggande i flera år innan jag tog upp den igen, den här gången i form av ljudbok.
Men det händer med bra böcker också. Vissa berättelser kan vara så intensiva eller smärtsamma att läsa att man drar sig för att fortsätta trots att det är både spännande och gripande. Ibland behöver man kanske ta en liten paus. Men jag har tyvärr märkt att motståndet lätt växer under pausen. Det blir svårare och svårare för att till slut bli helt omöjligt att återuppta läsningen. Om det är en bok man egentligen tycker om är det lite sorgligt.
Jag hör till dem som bara vill hålla på med en bok i taget. Ett av skälen är att det gör det lättare att kämpa sig över tröskeln om man inte bara greppar efter en ny bok så fort det blir lite motigt. Jag varvar hellre med tidningar och tidskrifter. Vissa perioder läser jag inte alls. Till skillnad från många andra bokbloggare så känner jag mig hel även utan en bok i handen.
Jag har i alla fall kommit på att om jag väljer med omsorg vilken bok jag börjar läsa så är risken mindre att det tar stopp. Vissa böcker, ofta de bästa, kräver att man läser dem vid precis rätt tidpunkt i livet. Det gäller att pricka den. Det är också en konst.
Saker jag gjort i höst
1 dag sedan
6 Comments:
Jag vet precis vad du menar. Historikern är enl. mig förvisso mer än bara en tröskel.Den är en hel bergskedja. Tyvärr så har jag någon fix idé (snarare någon form av tvångstanke) att jag inte kan släppa en bok rakt av och skita i den. Utan har jag väl börjat så måste jag tyvärr läsa klart allt. Speciellt jobbigt när man inser att boken man sitter med är den första i en serie. xD
Vad var det som gjorde Historikern till en bergskedja för dig?
jag tycker det kan skilja mellan tillfälen också? Vissa böcker har varit hopplösa ett år o s när man råkar ge dem en ny chans är kärleken i det närmaste total...
Det håller jag med om. Ibland handlar det om att läsa en bok vid precis rätt tillfälle. Men för mig är det nog sällan en bok kan gå från hatobjekt till kärlekshistoria.
Jag har flera böcker jag verkligen ser fram emot att läsa som jag väntar med eftersom jag vet att de kräver lite av mig som läsare. Då är det viktigt att jag är på rätt humör för att det skall fungera. Men då handlar det inte om att boken är dålig utan bara att den är krävande.
Oj. Jag har svårt att slå ner på något exakt men jag skulle säga språket. Det är så uppstyltat och jag får liksom inte in något narturligt flöde i läsningen. Sen alla (enligt mig) onödiga beskrivningar och detaljer som ibland ges helt utanför ett sammanhang. Hon kan exempelvis vara mitt uppe i ett hetsigt meningsutbyte mellan två karaktärer för att plötsligt börja beskriva vilken färg löven på träden har. Jag är inte intresserad av alla harklingar, hostningar och skrynkliga blusar.
Jag vet inte riktigt. Jag brukar inte ha några problem att plöja mig igenom de segaste av sega böcker på relativt kort tid men Historikern har jag hållit på med i veckor nu.
Hoppas jag inte lät för aggro i it svar för det är absolut inte min mening. Är bara så frustrerad över boken. :/
Nejdå, du lät inte aggro. Det är så skönt att läsa det du skriver för det stämmer väl överens med vad jag tyckte.
När man sedan betänker att romanen till stor del är skriven i brevform så blir det snäppet värre.
Om jag skulle beskriva ett händelseförlopp i ett brev till någon så skulle jag definitivt inte ta med alla harklingar och hostningar men det gör ju huvudpersonens pappa. Det är en av de saker jag stör mig så oerhört på.
Det är begripligt att man vill ha med lite miljö i en roman, men väljer man brevformen så måste man låta en del falla bort, annars blir det inte rimligt.
Post a Comment