fredag 6 februari 2009

Det gjorde du bra, Robert Jordan

Det var när jag skrev en kommentar till det här som det gick upp för mig vad Tolkien hade ställt till med. Det är hans fel att jag så länge undvek fantasy.

Jag läste Sagan om ringen som ganska ung (minns inte exakt hur ung). Min mamma hade berättat om dessa fantastiska böcker och försökt få mig att läsa dem, och till slut lyckades hon. Jag höll på att stupa redan i inledningen men kämpade mig dock vidare eftersom jag kan vara envis. Jag läste och läste och medger att det bitvis var riktigt spännande. Men mot slutet blev det outhärdligt tråkigt och efter att ringen förstörts gitte jag inte läsa vidare.

Sedan dröjde många år innan jag lät mig luras att läsa fantasy igen. Denna gång var det Donaldsons böcker om Thomas Covenant, även dessa på mammas rekommendation (jag lär mig tydligen aldrig). Även dessa fann jag tillräckligt spännande för att jag skulle kämpa mig vidare, men det var verkligen fråga om att kämpa. Och precis som med Tolkien orkade jag aldrig läsa ut den sista boken. Och åren gick.

Sedan fick jag en ny vän, en envis sådan som tjatade och tjatade och till slut lyckades övertala mig att börja läsa Robert Jordan. Och sen var jag fast. Det fanns en enkelhet där i början. Vanliga människor som råkar ut för ovanliga saker är av någon anledning väldigt tilltalande att läsa om.

Mycket kan sägas om Jordan och mycket har sagts. Själv stör jag mig på många olika saker i Jordans böcker. Till exempel hans sätt att skildra "starka" kvinnor som beskäftiga och domderande på ett sätt som driver mig till vansinne ibland. Alla personer som han envisades med att tillföra berättelsen hela tiden. Till slut gick det inte att hålla isär dem. Det faktum att ju mäktigare Rand blev desto mindre intressant blev han och berättelsen om honom. Och inte minst att han inte avslutade den i tid utan lät allt flyta iväg till en jäkla soppa.

Men de där tidiga böckerna då huvudpersonerna ännu var ganska normala unga män och kvinnor, då, när det gick att överblicka handlingen, då hade jag riktigt trevligt. Och när jag sedan tröttnade på Jordan (har inte läst den elfte boken) kunde jag leta mig vidare till annan fantasy för jag hade öppnat mitt sinne.

Så tack Robert Jordan för att du gav mig nyckeln till en helt ny värld.

6 Comments:

Martina said...

Du har en bokhylleutmaning att hämta hos mig!

Olivia said...

För mig är ju läsandet av Jordan lite annorlunda, eftersom jag påbörjade serien när jag gick i åttan. Men jag håller med om att den var bättre i början.

Raven said...

Jag har gett mig på Jordan en gång för många år sedan och tyckte den var lite för mycket plagiat. Jag rekommenderar dig att läsa Deverry-serien av Katherine Kerr (http://www.librarything.com/series/Deverry%20Cycle) eller Robin Hobbs Realm of the Elderlings (http://www.librarything.com/series/Realm%20of%20the%20Elderlings).

Arina said...

Plagiat eller inte, det finns en lättillgänglighet i hans böcker, i alla fall i de tidigare, som gjorde att jag kunde komma över min aversion mot fantasy.

Hobb har jag läst och tycker mycket om. Kerr har jag faktiskt inte tittat närmare på. Det var en hisklig massa böcker hon skrivit.

Raven said...

Kerr har en relativt egen magi precis som Hobb (istället för den klassiska att vissa personer bara har magi). Den första boken är fantastiskt bra (de andra är också bra men första är bäst) som jag tycker går att läsa utan att läsa resten av serien.

Hobb kommer förresten med en ny bok från samma värld som de tidigare tre trilogierna nu under året :)

Arina said...

Hobb är underbar. Jag tyckte särskilt om böckerna om Fitz. Jag kanske skulle testa Kerr då.