The Rook av Daniel O'Malley

Myfanwy Thomas vaknar upp i regnet i en park, omgiven av döda människor. Hon har fått sitt minne och sin person raderad och den enda ledtråden till vad som har hänt hittar hon i sin ficka, i form av ett brev från hennes tidigare jag. Det är väl ungefär vad jag visste om boken innan jag började läsa och jag väntade mig något nog något i stil med The Bourne Identity. Vad jag fick var något helt annat.

Myfanwy ställs inför ett val. Hon får numren till två bankfack. I det ena ligger en väska med pengar som kan hjälpa henne att fly och skapa sig ett nytt liv. Det andra innehåller brev och en mapp med information som berättar vem hon var och som ska hjälpa henne att ta reda på vem som attackerat henne och varför. Hon väljer breven. Det visar sig att hon är agent i en mycket hemlig organisation, The Chequey, som utreder det övernaturliga och vars agenter även själva har övernaturliga förmågor. Hon upptäcker också att även om hon själv har sådana krafter så var hon mycket ovillig att använda dem. Det som har lyft upp henne till ledningen för organisationen är istället att hon är någon slags superadministratör. Nu måste hon gå till jobbet och spela sig själv medan hon försöker ta reda på vem som har attackerat henne, allt med hjälp av de efterlämnade breven.

Detta leder så klart till vissa komiska förvecklingar. Det är inte så lätt att komma till ett jobb där man är den som ska ha koll på allt när man inte ens hittar till sitt eget kontor. Det är hemliga operationer som ska styras och rapporter som ska skrivas. Möten ska hållas med människor hon förväntas känna väl och samtidigt ska hon försöka hålla sig uppdaterad med hjälp av mappen. Ibland blir det väldigt, väldigt roligt.

Berättelsen om Myfanwys vedermödor varvas med breven från hennes tidigare jag. Breven är fulla av lustiga anekdoter som har mer eller mindre anknytning till uvudberättelsen men som alla är intressanta. Även utdrag ur dokumenten med information om olika företeelser i organisationen är spännande att läsa. De ger ofta ledtrådar till gåtan men är även underhållande. Ibland känns de kanske lite långa eftersom de blir avbrott i berättelsen men de känns oftast relevanta och jag tycker faktiskt de för berättelsen framåt. Det känns också som ett ganska naturligt sätt att ge sådan information eftersom
Myfanwy faktiskt behöver ha den för att kunna fungera i sitt jobb.

Jag hade väldigt trevligt under läsningen. The Rook är inte bara full av lustigheter, den är också väldigt spännande. Det blev några sena nätter när jag inte kunde slita mig. Det händer förstås en hel del gräsliga saker men egentligen inte värre än i vilken spänningsroman som helst. Det skulle vara kul med en fortsättning men samtidigt kan jag inte se att det skulle kunna bli lika bra eftersom en del av förutsättningarna försvinner. Nåja, vi får väl se.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln är berättelsen om hur några flickor en månljus natt får reda på att de är häxor, har magiska krafter och måste rädda världen. De lever här och nu, i bruksorten Engelsfors, och måste dölja vad de är samtidigt som de ska lära sig hantera sina krafter för att kunna bekämpa den ondska som håller på att resa sig. Det är inte helt lätt att få sex flickor som i flera fall direkt hatar varandra att lära sig samarbeta. Särskilt inte som den som är satt att ledsaga dem mest uppträder som ett ängsligt och förvirrat vrak. Det handlar om i grunden helt vanliga flickor med goda och dåliga sidor vilket gör det lätt för mig att ta till mig deras berättelse och sympatisera med dem, även med de mindre trevliga. Jag gillar det.

Det otäckaste är inte ondskan som stiger upp för att förgöra världen, inte heller det faktum att människor faktiskt dör i berättelsen. Nej, det är istället den osäkerhet och ångest som kan drabba tonåringar, det tryck de kan utsättas för från jävliga skolkamrater eller från sig själva i form av prestationskrav, omgivna av en värld av oförstående vuxna. Den biten drabbar mig som en spark i magen och kastar mig tillbaka trettio år i tiden. Det är inte konstigt att några av dem frestas att använda sina

Boken är väldigt lättläst med korta avsnitt som lockar att läsa ”bara ett stycke till”. Det är spännande och gripande. Jag gråter och skrattar med flickorna, får ont i magen när någon gör något riktigt dumt. Jag ser fram emot att läsa näsa del.

Inköp på Kontrast

Det är verkligen på tiden att jag läger upp lite bilder på vad jag fick med mig hem från Kontrast.

Dags att börja läsa lite mer på svenska

  

Den här har jag letat efter tag.
Det tog mig flera dagars rotande i lådor med gamla
böcker innan jag hittade den men det var det värt.

 

Ännu en gammal favorit

Mitt Kontrast

Den 5-7 oktober var jag på min första sf-kongress. Jag visste egentligen inte riktigt vad jag kunde förvänta mig mer än att det skulle bli roligt. Denna förväntan infriades mycket riktigt, ja den överträffades faktiskt rejält. Det hade varit kul att komma med en detaljerad kongressrapport men sanningen är den att jag var dålig på att anteckna och ännu sämre på att komma ihåg. Det jag minns mest är möten med människor och glädjen detta gav mig.

Fredag
Efter incheckning på hotellet (så bekvämt att bo på kongresshotellet!) var det dags att leta sig ner till kongresslokalerna för bokbloggarmingel i baren där jag träffade både nya och gamla bekantskaper som Hans Persson (Du är vad du läser), Fia (Boktimmen), Olov L (Drömmarnas berg) Simon (Socialistsimon) och en hel del andra som jag tyvärr glömt namnet på. Jag måste erkänna att jag höll mig lite i utkanten så där i början. När man ger sig in i helt obekanta miljöer kan det vara skönt att stanna till och iaktta  det som händer.

Efter minglet drog jag iväg till min första programpunkt, squeediskussionen, där det gavs tillfälle för den som så önskade att med iver och entusiasm rekommendera den där fantastiska boken eller tv-serien som man tycker alla borde se. Till en början satt vi och och hoppades att någon annan skulle börja men Fia fick fart på oss genom att resa sig och rekommendera bokbloggar.nu. Sedan kom vi igång ordentligt och och tipsen haglade. Jag vågade mig också på ett litet tips och kände enormt lättnad att någon redan hade läst och gillat. Jag var tydligen inte helt fel ute! Alla titlar skrevs upp på tavlan och jag antecknade och antecknade men efter en stund tänkte jag att det vore mycket enklare att bara fotografera tavlan när vi var färdiga. Kom jag ihåg det? Nej! Korkat. Nåja, jag har kvar min lapp så en del finns kvar.

Nästa punkt på programmet var Fantastikbloggar om fantastikbloggarnas roll i det svenska fantastiklandskapet. Medverkade gjorde Hans Persson, Olov Livendahl och Marie Lennersand. Hans Persson berättade bl.a. om hur svårt det var att få recensionsexemplar på den tiden han skrev för olika tidskrifter om spel och fantasy, medan han som bokbloggare blir överöst med rec.ex.


Sedan var det dags att möta upp med rumskompisen Anna (In Another Library) och gå på öppningsceremonin där vi välkomnades och Swecons ande släpptes ut. Jag fick en programlucka och kunde pusta ut lite, äta och hälsa på bekanta.

Öppningsceremonin

Jag hoppade över hedersgästintervjun med Peter Watts för att gå på Once more, with feeling, sing-along till musikalavsnittet med samma namn av tv-serien Buffy. Min energinivå var låg och hög volym och entusiastisk skrålande hjälpte till att hålla mig vaken. Själv var jag tyst eftersom jag hade svårt att hänga med i texterna efter att bara ha sett avsnitten en gång. Men kul var det. Lite trist att missa intervjun, dock.

Sista punkten för dagen var Fantasy with a twist: new writing in old clothes. Panelen bestod av Anders Björkelid Joe, Abercrombie, Linnéa Anglemark och Anna. Björkelid och Abercrombie talade en hel del om hur de strävade efter att överraska göra läsaren besviken. Anna hade bara ett mål och det var att inte förolämpa Joe Abercrombie genom att klaga på sexismen i särskilt hans bok Heroes. Men när någon i publiken frågade varför det fortfarande ansågs som en stor sak med jämlika kvinnor i fantasy kunde hon inte tiga. Abercrombie trodde sig skriva jämställd fantasy men Anna kunde med just Heroes som exempel visa att han hade fel. Blev han förolämpad? Vet inte, men det var hur som helst en relevant fråga.

När vi blev utkörda ur kongresslokalerna letade vi oss ner till hotellobbyn där vi satt och pratade framåt ettiden. Sedan var det dags att försöka få lite sömn.

Lördag
Trots lite sömn var det lätt satt stiga upp. Det hjälper att ha en morgonpigg rumskompis. Efter frukosten gick jag på Science fiction and the future med Vesa Sisättö, Niels Dalgaard, Jerry Määttä, Gavin Grant och Lise Andreasen. Där funderades det bland annat kring varför mycket sf nuförtiden letar sig tillbaka i tiden.

Sedan ägnade jag några timmar åt att driva runt och titta lite på böcker, prata med människor och avlyssna samtal lite här och där. Det är svårt att låta bli när det förekommer så många spännande samtal runt omkring en. Jag tittade på lite fler böcker och köpte också några som jag sedan släpade runt på för att få dem signerade. Jag var inne i Alvarfondens antikvariats rum flera gånger i desperat jakt på en viss bok, hittade massor av författaren ifråga men inte den sökta titeln. Jag vägrade acceptera ett nederlag och till slut fick jag syn på den, Narabedla Ltd av Frederick Pohl. Det hanns också med en trevlig sushilunch med Anna, Fia, och många fler som jag tyvärr inte minns namnet på.

En entusiastisk Karl Johnsson

En punkt jag absolut inte ville missa var Bakom bildrutorna: Theo och Vei. Först berättade Karl Johnsson om sin Vei som han gör tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Det är om jag förstår saken rätt en del nordisk mytologi med kvinnan Vei i huvudrollen. Jag hade aldrig hört talas om serien, har tappat lite av min serieläsning, men blev väldigt intresserad. Tyvärr får jag vänta till 2014 innan den kommer ut i bok. Jag är inte så förtjust i att läsa längre serier uppdelade i avsnitt i olika tidningar. När det är dags för omläsning brukar det vara svårt att hitta alla nummer vilket förstås beror på att jag köper alldeles för mycket serietidningar. Vei åker hur som helt upp på önskelistan.


Sedan talade Ola Skogäng och Daniel Thollin om sitt samarbete med serien Theo.Jag måste erkänna att jag blev lite orolig när jag hörde att ytterligare en person var inblandad i serien men efter presentationen av deras pågående projekt, Deus ex machina, kände jag mig lugnad. Allt är väl.

Ola Skogäng i skugga

Daniel Thollin

Jag hade verkligen tänkt gå på Varför gillar vi när världen går under? men vi hade planerat en middag med minibokcirkel och det var den enda tid som passade alla. Nu blev cirkeln inte av eftersom det blev för många personer inblandade i middagen och det blev svårt att komma iväg så jag drog iväg och åt pizza med några catahyaner istället. Men jag såg i alla fall till att hinna till What does steampunk have to say about us readers? Det enkla svaret på varför man läser steampunk är att man gillar de yttre attributen och estetiken men som tur är finns det lite mer än så bakom. Det rekommenderades en del favoriter och jag måste säga att jag blev riktigt sugen på att läsa mer steampunk.

Anna Davour, Karin Waller, Sanna Valapuro, Nene Ormes och Kelly Link

Jag gick på prisceremonin där Alvarpriset och Göstapriset delades ut och missade därigenom Djur som gör konstiga saker. Tyvärr är det bara en av de många intressanta programpunkter jag missade.

På releasepartyt därefter drack jag äppeljuice och åt chilinötter men ljudnivån var hög så det var omöjligt att hänga med i några samtal. Det blev lite bättre när jag senare letade mig ut till baren och träffade nya människor. När jag såg någon gå förbi med en ZX Spectrum-väska var jag tvungen att hugga tag i honom och jodå, han hade mycket riktigt ägt en Spectrum. Vi började prata spel och det visade sig att vi var flera som hade erfarenhet av gamla datorer och vi tog en liten nostalgitripp. Sedan gled samtalet över på snöskottning och vedeldning och vi kunde konstatera att vi som bodde i hus hade en helt annan bild av saken än han som bodde i lägenhet.

När vi blev utkörda ur kongresslokalen letade vi oss ner i hotellobbyn. Där hamnade jag i nytt sällskap och fick tillfälle att öva på min engelska. Vi talade om så skiftande saker som Charles Stross, Anthony Price och att medicinska uppsatser borde göras tillgängliga för alla (om jag fattade det där sista rätt, måste erkänna att uppmärksamheten slirade lite). När Socialistsimon och Anna anslöt till sällskapet gled samtalet snart över på Firefly. Det kändes som om diskussionen gick långt över mitt förstånd. Det var många år sedan jag såg serien och jag var inte på långa vägar lika analytisk som dem men det var ganska roligt att lyssna på deras analyser av Mal och av Whedon avsikter. klockan tre sade Anna att hon behövde gå och lägga sig och vi andra drog en lättnadens suck över att någon hade förstånd nog att avbryta så att vi kunde komma i säng.


Söndag
Efter frukost satt jag mest och hängde, helt utmattad, men lyckades i alla fall släpa mig till Hedersgästintervjun med Joe Abercrombie. Jag bestämde mig för att sätta mig längst fram men insåg snart att det var ett korkat beslut. Jag började skaka av trötthet och ägnade hela min kraft och uppmärksamhet åt att försöka hålla mig upprätt. Jag minns inte så mycket av själva intervjun.Det var bara att hoppa över nästa intervju, med Kelly Link, och gå och lägga mig på rummet i stället.

Joe Abercrombie intervjuas av Ylva Spångberg

Jag kom till medvetande lagom för att gå på gruppdiskussionen om barndomens science fiction. Det var alldeles lagom ansträngande att sitta i ring och berätta om vilka böcker det var som en gång förde oss in på den rätta vägen. Som väntat var det många som börjat med Heinlein men det var ändå en viss bredd i vilka titlar vi börjat med.
Sedan var det dags för avslutningsceremonin och därefter tågade vi iväg till Pipes of Scotland för Dead Dogs Party. Det blev en trevlig kväll med många skratt och lite av det vemod som infinner sig då något väldigt trevligt är på väg att ta slut. När puben stängde förflyttade vi oss till en annan pub som tyvärr hade musik så det var omöjligt för mig att kunna deltaga i något samtal. Vid ettiden drog jag hem till hotellet för att försöka få lite sömn

Joe Abercrombie har förlåtit Anna, med Olov Livendahl.

Fia, Peter Watts och Caitlin Sweet.

Vid frukosten på måndag morgon var Simon och Fia redan i full gång med att planera Malcon. Jag skulle med tåget och fick ge mig iväg ganska tidigt, med sorg i hjärtat kan tilläggas. Jag hade gärna stannat några timmar till.

Så vad tyckte jag nu då?
Varje dag frågade Johan Jönsson mig vad jag tyckte, om kongressen uppfyllde mina förväntningar. Jodå, det gjorde den, överträffade dem faktiskt rejält. Atmosfären var väldigt välkomnande och jag vågade ta för mig och prata med människor jag mötte.

På minussidan: Jag missade väldigt många programpunkter, ibland på grund av programkollision men lika ofta för att jag var trött. Dessutom kommer Bokmässan te sig tämligen blek i jämförelse med Kontrast.
På plussidan: Jag har laddats med så mycket nördenergi att jag kommer skutta omkring i flera månader med ett stort leende. (Egentligen skuttar jag inte så mycket just nu, är helt utmattad och stupar i säng runt elva vilket är extremt tidigt för mig men ni fattar vad jag menar.) Tack alla som gjorde mitt Kontrast till en sådan upplyftande upplevelse!

Andra som rapporterat:

In Another Library
Boktimmen
Socialistsimon
Feuerzeug

Kontrast, programmet

Jag har under några dagar studerat programmet för Kontrast och det ger mig en del beslutsångest. Nästan allt verkar intressant och mycket verkar jätteintressant. Det är en hel del kollisioner där jag inte vet vad jag ska välja. Sedan vill man ju hinna umgås lite och det kan nog vara en god idé att klämma in en och annan måltidspaus.

Just nu försöker jag pricka för programpunkter som jag absolut inte vill missa och försöka ta resten som det kommer. Det är ju svårt att planera allt och veta vilka personer man stöter på och kanske vill prata en stund med eller ta sig  en matbit med. Sedan finns det vissa tider då det känns nästan omöjligt att välja. Nåja, det ger sig väl.

The Red Wolf Conspiracy av Robert V S Redick

Det jättelika skeppet Chathrand, det sista i sitt slag, seglar ut på ett viktigt fredsuppdrag. Ombord finns ambassadörsdottern Thasha som ska giftas bort för att säkra freden mellan två riken som länge stridit mot varandra. Nu är förstås inte allt som det verkar. Bakom detta uppdrag finns hemliga, mörkare planer.

Jag måste säga att jag gillade den här boken riktigt mycket. Den var både rolig och spännande och full av personer man kan tycka om. Lägg till detta talande råttor och andra magiska varelser och folk och massor med äventyr så får du en ganska lättsam blandning. Visst fanns där än mörk konspiration och en del riktigt obehagliga personer men trots diverse mordkomplotter genomsyras berättelsen ändå av en känsla att allt kommer att ordna sig. Nu kanske det inte gör det, jag har bara läst den första boken i serien, men det är ganska skönt med en berättelse där de goda tillåts vinna ibland.

Berättelsen tog inte alls den väg jag trodde när jag började läsa men det gör inget. Jag hade roligt hela vägen och ser fram emot fortsättningen.

Bokbloggarmingel

Om du ska på Kontrast och inte har sett det tidigare så vill jag tipsa om Fias bokbloggarmingel på fredag eftermiddag. Jag vet inte om jag hinner dit men jag ska verkligen försöka.

Kontrast 2012, i stället för Bokmässan

Nej, det blir ingen bokmässa för mig i år. Hur roligt jag än tycker att det är så tänker jag satsa mina pengar och min energi på något jag tror kommer ge mig så mycket mer. Årets Swecon, Kontrast 2012 äger rum i Uppsala 5-7 oktober och där kommer det att handla om sådan litteratur som jag helst läser.

Jag ser så mycket fram emot det här att en vän var lite orolig för att jag skulle bli besviken. Men jag tänker som så att det kan knappast bli tråkigare än Bokmässan som jag ju älskar trots att jag bara brukar irra runt där i några dagar och köpa böcker till ordinarie pris. Jag kommer att kunna deltaga och lyssna på diverse programpunkter som handlar om just det jag är intresserad av så jag borde komma hem med en hel del glädje i bagaget. Visst kommer jag att sakna att träffa en del bokbloggare på mässan men å andra sidan kommer det andra som jag inte har träffat förut till Kontrast så det jämnar nog ut sig.

Tågbiljetter är köpta för länge sedan och hotell är bokat. Nu oroar jag mig för att jag ska bli sjuk den helgen. Annars oroar jag mig mest för att det ska bli precis så roligt som jag hoppas. Chansen är nämligen liten att jag kommer att kunna deltaga i något sådant här igen. Det kostar mig en hel del mer än Bokmässan eftersom jag bor gratis i Göteborg.

Nej, nog med oro nu! Det är dags att läsa på lite, försöka hinna med något av de hedersgäster som kommer. Joe Abercrombie har jag redan läst men Kelly Link och Peter Watts borde jag bekanta mig med och även försöka hinna med att läsa Cirkeln av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag har att göra.

Use of Weapons av Iain M Banks

The Culture strävar efter att breda ut sig och använder köpslående och och manipulation för att få fler världar att ansluta sig. Ibland behövs det dock en mer handgriplig inblandning i konflikter och då anlitas sådana personer som Cheradenine Zakalwe. Zakalwe är en soldat och detta är hans berättelse.

Zakalwe övertalas att en sista gång ge sig in i en konflikt, göra det han är bra på och rädda situationen. Allt i största hemlighet, naturligtvis, det gå inte för sig för att öppet blanda sig i utomstående världars angelägenheter. Han går motvilligt med på att ställa upp. Denna berättelse varvas med Zakalwes egen historia som berättas i vartannat kapitel i omvänd kronologisk ordning. Det som till en början bara är antydningar och korta minnesglimtar pusslas ihop, bit för bit, tills man får en tydlig och klar bild av varför han blev den han är. Det är en bitvis mycket tung berättelse om kärlek, svek och sorg.

Förutom Zakalwes privata berättelse finns där en del om hur The Culture arbetar och verkar, ofta i det fördolda. Trots att jag antar att de står för det goda, med sin strävan efter total frihet för alla, så lämnar en del av metoderna en viss eftersmak. Kanske måste en del offras för den goda saken men det känns inte bättre för det.

Romanens uppbyggnad gjorde mig ibland förvirrad. Till en början var det ganska lätt att hänga med i vilken berättelse jag befann mig i men mot slutet var jag tvungen att bläddra tillbaka för att se efter. Det kan bero på att jag lade ifrån mig boken längre perioder och tappade tråden, men troligen också på att båda berättelserna kom in intensivare faser vilket gjorde dem mer likartade.

Hur som helst är det än av de bättre Banks jag läst men inte den bästa. Det fanns en del humor men på det stora hela var det en tung berättelse som lämnade mig med en känsla av sorg. Inte på något dåligt sätt men ändå. När jag tänker efter tror jag att nästan varje Banks jag läst lämnat mig med samma känsla så det är väl så han skriver.

Min nya leksak

Det blev en Kindle. Jag funderade och läste om olika läsare och valet stod mellan en Iriver Story HD och Kindle men efter att jag letat runt efter böcker kändes valet ganska självklart. Jag läser inte så mycket på svenska och det är väldigt bekvämt att kunna hitta böckerna jag söker på ett och samma ställe. Faktum är att jag hade svårt att hitta någonting alls på andra ställen än Amazon.
Jag har bara haft min Kindle en dag men känner redan att vi kommer att bli vänner.

Fler ljudböcker

Här kommer några kortisar till.

Fyren av P D James
När en berömd författare hittas hängd i fyren på ön Combe blir Dalgliesh inkallad för att undersöka saken. Det ser visserligen ut att vara självmord men då en isolerade ön fungerar som en säker tillflyktsort för diverse högdjur måste saken utredas snabbt och diskret. Det visar sig finnas en del personer som haft skäl att önska livet ur offret men både anställda och gäster är måna om sina hemligheter och det blir en besvärlig utredning.
Jag har inte läst någon James på länge, mycket beroende på att jag faktiskt har tyckt att hon har blivit lite tråkig. Den här boken överraskade mig genom att vara riktigt spännande. Den isolerade miljön tilltalade mig och deckarintrigen kändes trovärdig och intressant. Det gick att följa uppbyggnaden mot det dramatiska slutet så att man inte blev helt överrumplad. Det kändes trovärdigt och logiskt.

En hjärtformad ask av Joe Hill
Rockstjärnan Jude Coyne samlar på diverse kusliga föremål och en dag frestas han att köpa en vålnad. Han kan inte stå emot utan klickar hem den, något han hinner ångra många gånger innan berättelsens slut. Det visar sig att det handlar om en utstuderad hämnd och Jude och flickvännen får kämpa för sina liv.
Jag vet inte om det är meningen att det ska vara en skräckberättelse. Som sådan fungerar den dåligt, det blir aldrig särskilt otäckt. Obehagligt är det på sina ställen men jag blir aldrig rädd. Men spännande är det. Skall Jude lyckas rädda sig och flickvännen? Hur? Det verkar ju vara en helt omöjlig situation. Jag är inte helt övertygad och vet inte om jag kommer läsa något mer av Hill men känner ändå inte att jag slösat bort min tid.

Några kortisar

Jag har faktiskt "läst" en hel del i sommar. Helt enligt traditionen har jag lagt pussel och lyssnat på ljudböcker. Allt deckarintag görs numera via öronen eftersom jag helt enkelt inte vill lägga lästid på deckare men gärna lyssnar medan jag gör annat.

Svart som Natten av Ann Cleeves
Detta är den första av fyra Shetlandsdeckare med kommissarie Jimmy Perez och jag gillade den mycket. Mycket tror jag beror på årstiden men även miljön är trevlig. Det är något speciellt med öar.
Konstnären Fran Hunter hittar kroppen efter en ung kvinna i snön och misstankarna faller genast på en udda man i stugan i närheten.
Själva deckarintrigen känns egentligen ganska simpel och redan på tidigt stadium gissade jag vem även om jag inte för mitt liv kunde begripa varför. Ändå njöt jag hela vägen, kanske för att personerna kändes så intressanta och jag verkligen brydde mig om dem.

Rött stoft av Ann Cleeves
Tredje boken i Shetlands-serien. Om arkeologiska fynd, gamla familjehemligheter och ond bråd död. Trots att själva gåtan kanske var djupare och intressantare än i ovanstående bok var den här inte lika bra i mitt tycke. Det saknades något. Jag brydde mig inte lika mycket om människorna i den här berättelsen och Fran Hunter var inte med alls vilket faktiskt var lite trist.

Dalziels död av Reginald Hill
Dalziel och Pascoe kallas till ett hus där en polisman tycker sig ha hört skottlossning och sett ett vapen. En kort stund senare exploderar byggnaden och Dalziel hamnar i koma. Jag gillar Reginald Hill och särskilt böckerna om Dalziel och Pascoe. Den här är inget undantag.
Det visar sig att byggnaden stått under bevakning av en antiterroristenhet och det hela utvecklar sig till en historia med konspirationer och andra otäckheter.
Jag gillar hur Hill låter oss få lära känna fler poliser än Dalziel och Pascoe. Däremot är jag inte alltid så förtjust i sluten på hans böcker. När det gäller deckare är jag en vän av prydliga slut med alla trådar ihopknutna och det är inte alltid Hill ger oss det.

The Wise Mans Fear av Patrick Rothfuss

Att läsa The Wise Mans Fear är som att ge sig ut på äventyr med gamla vänner, roligt, spännande och ganska tryggt. Kanske alltför tryggt?

Upplägget är detsamma som i första boken. Kvothe berättar sin historia för Chronicler med enstaka avbrott för pajbak och andra bestyr. Under dessa avbrott får man glimtar från världen utanför värdshuset, glimtar av en mörk och farlig värld. Jag känner att jag skulle vilja veta mer om denna men strax är vi tillbaka vid universitetet igen. För en stor del av boken ägnas åt detta universitet. Det känns ganska vardagligt med studier och intriger, festande och pengabekymmer. Precis som det brukar vara alltså. Jag tycker väldigt mycket om skolberättelser och det vardagliga stör mig inte alls men ändå känner jag en viss oro för hur Rothfuss ska hinna med att berätta allt. Till slut erkänner dock Kvothe att han uppehållit sig alldeles för länge vid universitetet och äntligen kommer vi fram till den punkt där han ger sig iväg.

En lång och farlig resa stökas över med att, Jo, visst hände det en hel del men då det inte spelar någon roll för den större berättelsen behöver vi inte uppehålla oss vid det. Det känns ganska skönt för nu vill jag verkligen komma vidare.

Hur mycket jag än älskar skolberättelser måste jag medge att nya miljöer och personer och de nya situationer de medför ger nytt liv till berättelsen och lite av tryggheten försvinner. Samtidigt känner man igen sig. Vi får ta del av en resa som inte alls är lika händelserik som den tidigare nämnda men som förmodligen har större betydelse för den större berättelsen. Och apropå det så hoppas jag verkligen att Felurian kommer att få en avgörande betydelse för de många kapitlen om henne kändes som slöseri med min tid. Det var visserligen korta kapitel men de kändes som de längsta jag läst. Älvdrottningsex varvat med lite sömn, mat och sång är verkligen inte min grej.

Jag tycker om Kvothe, hans vänner och universitetet. Jag gillar det vardagliga och tryggheten men känner samtidigt en viss oro för hur allt ska hinnas knytas samman utan att den tredje boken blir på flera tusen sidor. Man anar någonting större som lurar i bakgrunden, jag kan inte tänka mig att Chronicler sökte upp Kvothe bara för att få skriva om hans universitetsstudier, men hittills har vi bara fått se glimtar av detta och jag vill veta mer. Så slutomdömet blir att det är en trevlig, mysig lite lagom spännande bok, men jag hade väntat mig mer.

Tråååkigt!

The Wise Mans Fear. Felurian. Kapitel. Efter. Jävla. Kapitel.

The Seance av John Harwood

Constance Langton har det inte lätt. Hennes syster dör när de är små och modern går in i en lång och svår sorg som gör att Constance lämnas mer eller mindre ensam. Hon söker sig till barnflickan och till sina fantasier om att hon kanske är adopterad. För nog skulle väl det förklara att moderns kyla. I ett försök att hjälpa sin mamma ur sorgen tar Constance med henne på en seans, något som får allvarliga konsekvenser.

Förutom att vi får följa Constance under hennes uppväxt till vuxen kvinna så får vi också ta del av två andra människors liv. Dessa livshistorier flätas samman på ett inte helt förutsägbart sätt. Det handlar om kärlek, försvinnanden och ond bråd död.

Man hinner vara med om en hel del under bokens knappt trehundra sidor, detta trots att det egentligen inte händer så mycket under långa partier. Harwood bygger upp spänningen och förväntningarna och mot slutet  är det svårt att lägga ifrån sig boken. Även om jag anar vartåt det lutar så kan jag inte vara helt säker och in i det sista finns det en osäkerhet om vad som egentligen hände.

Om du längtar efter lite viktorianska mysterier kan den här boken vara något för dig.

... och reaböckerna

Nuförtiden finns det bara ett skäl för mig att bevaka bokrean. Sf-bokhandeln brukar sälja ut en del inbundet och eftersom jag inte gillar pocket så brukar jag passa på att handla på mig intressanta titlar. Därför bevakade jag sf-bohandeln som en hök, för att kunna beställa böcker så snabbt rea-listan kom upp och på det sättet öka mina chanser att få det jag beställde. Så fort listan kom upp gjorde jag min beställning och satte mig att vänta, som den idiot jag är. jag gjorde dessutom misstaget att registrera mig och kunde se min beställning komma upp som en liten fin lista under mitt konto.

Sedan väntade jag, och väntade. När rean satte igång började andra få sina beställda böcker men min lista blev bara kortare och kortare och jag hörde ingenting. Till slut ringde jag lite oroligt och frågade hur det låg till och fick reda på att min order på något vis hade kommit bort eftersom de hade haft problem med ordersystemet just den dagen. Jag måste erkänna att jag blev riktigt förbannad och undrade varför de inte kunde ha meddelat det på facebook till exempel så att man fick en möjlighet att kontrollera sin beställning. Jag hade ju fått orderbekräftelse så det fanns ingen anledning att tro att något var fel.

Hur som helst gjorde jag en ny beställning, tyvärr med andra titlar än de jag helst ville ha eftersom de hade tagit slut under tiden jag satt och väntade. Nu fick jag faktiskt lite rabatt som plåster på såren men det var inte lika kul att packa upp reaböckerna som det brukar vara. Det blev mest delar i serier jag planerar att köpa men där jag ännu inte skaffat första delen. Därför lär det dröja innan de blir lästa.

Möjligen skulle jag kunnat kasta mig över Ender in Exile eftersom jag läst både Ender- och Bean-böckerna men jag är ärligt talat lite mätt på Ender.

Låneböcker

När det nu inte blir några reaböcker (väntar fortfarande på besked medan listan blir allt kortare) får jag nöja mig med att låna böcker av min vän Olivia, som äger mitt favoritlånebibliotek. Det finns mer att hämta men jag nöjde mig med de här.

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

Bokrean

Fick nyss se att sf-bokhandelns reakatalog har kommit upp. Får lite ångest eftersom jag redan förbokat sju böcker som jag inte vet hur jag ska ha råd med. Jag trodde att jag hade mer pengar än jag har nämligen. Till min stora lättnad ser jag att av alla böcker i katalogen är det bara en jag vill ha förutom de jag redan bokat. Funderar på om jag ska beställa den också och svär lite över att jag inte kunde beställa den tillsammans med de andra. Då skulle jag sluppit portot också. Nåja, jag kan leva utan den och den går väl att köpa senare, men den är ju inbunden och det är något jag verkligen gillar. Nåja, jag får väl se vilka böcker jag får. Sist var det en titel som var slut.

All the Windwracked Stars av Elizabeth Bear

Det börjar med den sista striden. Valkyrian Muire och riddjuret Kasimir står ensamma kvar på slagfältet. Omkring dem ligger alla valkyrior och enhärjare döda. Endast Muire har överlevt, eftersom hon flydde slagfältet. Efter några tusen år finner vi Muire i en förändrad värld där hon lever bland de kortlivade människorna. Världen är döende. Endast en stad har överlevt mänsklighetens "framsteg". Över staden härska the Technomancer i sitt höga torn. Muire vandrar ensam, gammal och trött, tyngd av skuldkänslor över att just hon överlevde sina systrar. Då får hon vittring på Mingan, den grå ulven, orsak till all död och förstörelse för alla dessa år sedan. Hon börjar sin jakt på hämnd.

Jag har ganska svårt att förklara vad jag tycker om den här boken, kanske för att jag inte är riktigt säker på det själv. Till en början fångade den mig med sitt poetiska språk och med det storslagna i berättelsen. Sedan, någonstans på mitten, tappade den mig igen. Visst, språket är poetiskt och vackert men stundtals hade jag problem med de något komplicerade meningsbyggnaderna och tappade bort mig i läsningen. Vissa meningar fick jag läsa flera gånger för att förstå och sådant gör definitivt att jag tappar farten.

Det vilar ett vemod och en sorg över hela berättelsen. Muire är ensam och skuldtyng och drivs endast av tanken på hämnd, av möjligheten att få sona den feghet som bidrog till att hon överlevde. Kärlek och vänskap blir omöjliga med människorna som lever blott ett ögonblick, och hon har stött bort Kasimir, den enda som känner till vem hon är och skulle kunna stötta henne.

Det är något storslaget med en berättelse om gudar och halvgudar, en berättelse som sträcker sig över flera tusen år, och jag tror att det är det som är problemet. Det känns som om jag aldrig kommer nära Muire. På samma sätt som hon stänger ute alla omkring sig stänger hon också ute mig som läsare. Jag blir mer intresserad av att läsa om de människor och andra kortlivade varelser som rör sig runt henne. Det finns några personer, bifigurer till och med, vars görande väcker mitt intresse. Jag vill veta mer, tillbringa mer tid med dem, men tyvärr får jag bara korta glimtar. Några får större roller men aldrig tillräckligt stora. Det är Muires berättelse.

Under allt det här vilar ändå en riktigt spännande berättelse om kärlek, hämnd och världens undergång. När Muire tvingas till handling, för att rädda både världen och sig själv, tar berättelsen fart och fångar upp mig igen. Den blir spännande och smärtsam och jag lägger ifrån mig boken med en känsla av sorg, men också hopp.

Tematrio - Bokbloggar

Lite sent ger jag mig på förra veckans tematrio om bokbloggar. Jag har många favoriter och läser ännu fler men efter efter att ha tänkt efter lite så bestämde jag mig för följande tre:

1. Socialistsimon, för att han skriver om sådant jag gillar och gör det bra. Jag har fått många tips därifrån.

2. In Another Library. Även om Anna och jag rör oss inom samma genrer så läser vi sällan samma böcker, men det är alltid lika intressant att läsa vad hon skriver. Dessutom känner jag henne lite genom Catahya och vi har haft en del nattliga litteraturdiskussioner på våra styrelseträffar.

3. Simon säger. Det här är en ganska nyupptäckt blogg som jag stötte på när jag letade efter något helt annat. Simon skriver om något jag ägnade väldigt mycket tid och pengar åt en gång i tiden och gärna skulle ägna mer tid och pengar nu, nämligen serier. Jag tycker serier är en mycket underskattad litteraturform som tyvärr ses lika snett på som de genrer jag helst ägnar mig åt. Det roliga är att han skriver om serier av alla typer och genrer vilket gör att det alltid går att hitta något roligt att läsa.

Stoppklossen

Vad ska man göra med med en bok när man kör fast totalt och den blir som en stoppkloss? Det enkla svaret är att man borde lägga den ifrån sig och börja på någon annan, mer lockande. Men nu är jag en sådan där person som inte gärna lägger bort en påbörjad bok. Jag har förstått att jag inte är ensam om det problemet. Det borde vara lätt att lägga ifrån sig en bok som är dålig men problemet är att det är inte alltid det det är frågan om, att man tycker boken är dålig. Ibland är det bara så enkelt att man påbörjar en bok vid fel tillfälle eller livet och andra intressen kommer emellan.

En sak jag inte delar med andra bokbloggare är förmågan att ha två böcker igång samtidigt. Jag har svårt nog med koncentrationen ändå. Inte heller kan jag lägga undan en bok för att läsa något annat emellan och återuppta läsningen vid ett senare tillfälle. Den ursprungliga oviljan bara förstärks med tiden. Egentligen borde det inte spela någon roll. Det finns så många bra böcker man aldrig kommer hinna läsa att det är dumt att lägga tid och energi på en bok som inte lyckas fånga en.

All the Windwracked Stars blev en sådan stoppkloss för mig. Jag kom av mig i läsningen, minns inte varför, och hade svårt att ta upp den igen. Jag kände att den nog egentligen var bra och att jag ville veta hur det slutar men kunde inte riktigt förmå mig att fortsätta läsa. Men det finns en ängslan hos mig att missa något bra på grund av yttre omständigheter så nyligen bestämde jag mig att ta tag i den, fortsätta läsa som om det var en skoluppgift som måste slutföras och försöka hitta tillbaka till läslusten igen. Det fungerade. På några få dagar (kort tid för mig) läste jag ut den och inom kort hoppas jag kunna berätta vad jag egentligen tyckte i slutändan.

Hen

Jag lyssnade på Biblioteket idag när jag åkte hem från jobbet. De talade om Åsa Maria Krafts Självpornografi Akt 1. Det som diskuterades var naturligtvis det genomgående användandet det könsneutrala pronomenet hen. Det diskuterades om greppet stod i vägen för själva berättelsen eller gjorde den svårare att läsa eftersom man inte kunde sätta ett kön på de olika personerna.

Själv kände jag mig alldeles matt. Det är inte bara det att det är svårt att skilja på vem som säger eller gör vad. Det finns sätt att komma runt sådan genom att stoppa in ett namn då och då men om författaren håller så fast vid ett grepp eller en idé att jag får svårt att förstå texten så hoppar jag över den.Det som störde mig mest var att när man byter ut alla personliga pronomen och namn mot hen och inte har flera former som honom eller henne så känns texten väldigt stel och konstlad eller som rent dålig svenska. Viss, språket förändras hela tiden och det är bra, men när det står "Hen såg på hen" så låter det bara förbannat dumt.

Efter att ha hört tre korta citat så hamnar boken på listan över oläsliga böcker. Nåja, det finns så mycket bra att läsa så det är ingen större förlust.

Efterlysning

Borttappad: Läslust. Sågs senast till i december vid läsningen av Retribution Falls.

Om någon skulle hitta den, var vänlig kontakta Arina genom den här bloggen.

Jo, jag skulle nog kunna bli omvänd

Jag har testat Kindle i mobilen. Inte för att jag egentligen är så sugen på e-böcker utan för att när jag nu har skaffat sig en Samsung Galaxy SII så vill jag ju göra saker med den. Jodå, det fungerar rätt bra. Jag har inga problem att läsa texten men jag blir förfärligt trött i ögonen och det beror nog inte bara på den fina stilen. Jag gillar inte att läsa på skärm, helt enkelt. Samtidigt kan jag ju se fördelarna med e-böcker och kanske, kanske skulle jag kunna tänka mig att skaffa en riktig e-bokläsare så småningom, när ekonomin tillåter.


Men så är det ju det här med alla format och annat som gör allting så besvärligt och då backar jag igen. Jag vill främst kunna låna böcker på biblioteket men vet samtidigt att det kanske blir några få titlar om året och det är det liksom inte värt att köpa en läsplatta för. Sedan kan jag nog tänka mig att köpa vissa böcker, sådana som jag inte nödvändigtvis vill ska stå och ta plats i hyllan. Men jag känner mig fortfarande för osäker på hur det fungerar med olika format och var man kan köpa vilka böcker. Dessutom vill jag gärna testa och känna på plattan innan jag köper och det kan vara lite svårt med internetköp. Så det dröjer nog ett tag trots allt men så sade jag ju närd det gällde att skaffa ny mobil också.

Retribution Falls av Chris Wooding

Darian Frey är kapten på sitt eget luftskepp, han är smugglare och pirat. Tyvärr är han inte särskilt bra på någotdera. En dag får han ett förslag av det där slaget som är för bra för att vara sant men omöjligt att tacka nej till. Mot bättre vetande antar han erbjudandet.

Naturligtvis går allt åt helsike, med en rejäl smäll, och från att ha varit en småskurk som verkat i utkanten och för det mesta lyckats flyga under flottans radar finner sig Frey plötsligt jagad av alla. I det läget kan han välja mellan att fly och hitta en liten undangömd hamn att ligga och trycka i eller så kan han ta reda på vad, vem och varför. Frey väljer det senare och tillsammans med sin besättning ger han sig ut på en resa för att utröna vad som egentligen hände, vem  som ligger bakom fiaskot och varför just Frey har blivit utvald till syndabock?

Jag är ganska svag för sådana här raka, spännande berättelser. Wooding bjuder på ett fartfyllt äventyr med mycket humor men även en del mörker. Miljöerna är tilltalande med små ruffiga hamnar med sina många luftskepp av varierande storlek och skick. Över allt detta flyger flottan som en hotande skugga, i alla fall för sådan som Frey som verkar utanför lagen.

Men allt är inte skitigt och ruffigt. I bakgrunden finns de större städerna med sina finare stadsdelar. Och det förekommer faktiskt en bal. Man anar också en hel värld med allt vad det innebär av andra länder och konflikter. En del av detta kommer fram i besättningens berättelser och ger ett djup till en annars ganska enkel historia. Med något undantag är det lätt att tycka om Frey och hans besättning. De har alla mer eller mindre mörka hemligheter. Men det blir aldrig riktigt svart. Humorn finns där hela tiden och gör det övergripande intrycket ljust. Jag blir glad av den här boken.