Om böcker, litteratur och läsning.
Räknade just ut att ja läst/lyssnat på tjugoen böcker i år och då påbörjades en förra året och en var en seriebok. Jag har faktiskt läst flera serieböcker som jag glömt att ta med i listan, men ändå. Jag tror jag skall skriva till dem också så ser det lite bättre ut om ingen tittar alltför noga.
... kan man göra något helt annat. Det blev så att jag gick till biblioteket och gjorde något jag inte gjort på många år. Jag strosade omkring och tittade på snurrorna, vände på böcker och läste baksidestexter och fastnade slutligen för Vad de döda vet av Laura Lippman. Det händer inte så ofta nuförtiden att jag läser den typen av spänningslitteratur. Det kändes riktigt bra. Hoppas den är bra.
Så var det dags igen att bestämma vad man skall läsa härnäst. Jag har ju en del att välja bland. Här de böcker jag väljer mellan just nu:
Martin och Cherry är ju serier jag läser så jak borde kanke prioritera dem innan jag glömmer var som har hänt i tidigare böcker. Problemet är att det har jag förmodligen redan gjort, glömt alltså. Banks är jag väldigt sugen på, men just därför borde den kanske få vänta ett tag så att jag kan suga på karamellen ett tag till. Reynolds känner jag minst för och just därför borde jag kanske ta tag i den. Han brukar kräva en kraftansträngning för att mitt intresse skall väckas. Eller kanske skall jag läsa på svenska som omväxling? Hmmm...
Någon sade till mig en gång att i min ålder skriver man inte önskelistor utan inköpslistor. Nu ser ju verkligheten sådan ut att de flesta kan inte köpa allt de vill ha. Jag kan det definitivt inte. Därför skriver jag önskelistor, många och långa sådana. De är oftast indelade i kategorier som t.ex. spel, böcker och prylar. Eller så kan de vara indelade i behöver och vill ha. Önskelistan till jul eller födelsedagen är kortare. Den håller sig inom den prisklass vi i förväg kommit överens om, sambon och jag, och det är därför mycket som faller bort.
Vi har ännu inte kommit överrens om något pristak för årets julklappar så min lista ser för närvarande ut så här:
Efter att ha läst ut Last Argument of Kings, tredje delen i The first Law skall jag nu försöka samla ihop mina intryck och skriva något som liknar en recensoin. Det är inte helt lätt för intrycken är minst sagt blandade. I korthet går berättelsen ut på den vanliga kampen mellan gott och ont. Landet hotas från två håll, den mäktige trollkarlen Bayaz samlar ihop en grupp som skall ut och leta efter något som kan rädda situationen. Efter diverse äventyr och sidospår kommer den stora drabbningen och alla lever lyckliga i alla sina dar, eller? Saken är den att man ofta undrar om det goda verkligen är så gott egentligen. Berättelsen är verkligen inte svart och vit utan en blandning av många smutsgrå nyanser.
Världen är skitig och mörk. Se bara på bokens "hjältar", den fåfänge oduglige ynglingen Jezal dan Luthar, den arrogante trollkarlen Bayaz, den mordiske barbaren Logen eller inkvisitor Glokta som utan samvetsbetänkligheter torterar erkännanden ur fångar som han vet är oskyldiga. Jag skulle önska att jag kunde säga att de utvecklas med berättelsen och det gör de i viss mån, men bara lite och inte alltid till något bättre. Ändå tycker jag om dem, några mer än andra. Den som verkar vara den största skurken, Glokta, är den jag känner mest för, kanske för att det känns som man kommer honom närmast. Honom och Logen.
Berättelsen är ytters pessimistisk. Det går sällan bra för våra hjältar, och ibland går det käpprätt åt skogen. Men jag älskar den. Trots att den inte lämnar mig med en varm känsla av lycka i magen så har jag väldigt roligt medan jag läser. För det är roligt, och spännande. In i det sista undrar man hur det skall gå, och faktum är att jag undrar lite fortfarande efter att ha läst ut den tredje boken. Den lämnar mig inte riktigt. Jag vill att det skall komma en fortsättning för den känns på något sätt inte riktigt avslutad. Det är mycket troligt att det beror på att jag är van vid och förväntar mig att få allting ordnat och förklarat innan en bok är slut. Och det är kanske modigt att inte göra det som författare, eftersom det finns en risk att läsaren blir förbannad. Jag lämnas med samma känsla som när jag läste Janne, min vän av Peter Pohl.
För det måste sägas, Joe Abercrombie är konsekvent.
Elvis - under skalet, Elvis - toastad men inte bränd, Elvis - första boken extra allt. Jag är riktigt förtjust i Elvis. Det är vardagshumor på hög nivå, det allra mesta är riktigt roligt och det är sällan dåligt eller tråkigt. Här behandlas ämnen som kärlek, sex, bankomatköer, det oerhört jobbiga med ett IKEA-besök och allt annat som ett liv eller förhållande kan bjuda på. Det är också sympatiskt med ett förhållande som faktiskt är fungerande och fullt av kärlek.
Elvis - första boken extra allt är den första boken som ges ut på nytt med en del tidigare bortgallrat material och nu alltså blir bok nummer fem. Det märks på teckningsstilen att det är en tidigare bok, mwn vad det gäller skämten tycker jag att serien alltid har hållit samma höga klass. Men det är en serie som utvecklas även i handlingen. Det sker förändringar i Elvis och Hedvigs liv som man kan följa om man läser serien i rätt ordning. Kanske inga stora förändringar men berättelsen rör sig ändå framåt på ett sätt som många humorserier inte gör.
Jag tycker absolut att Elvis gör sig bäst i strippform. Poängerna är alltid träffsäkra medan de lite längre serierna i serietidningen Elvis är lite småmysiga och trevliga men sällan framkallar gapskratt. Undantaget zombieavsnittet i jag minns inte vilket nummer som fick mig att skämma ut mig på ett kafé.
om året nobelpristagare i litteratur utom att jag känner igen namnet. Jag har ett starkt minne av att ha hört hans namn på radion och kan höra rösten som uttalar det. När det sades och vad som sades kommer jag inte ihåg, men jag hör tydligt rösten som uttalar hans namn.
Irriterande att när man för en gångs skull har hört talas om författaren så minns man inte vad som sades.
Jag har bara läst en bok om Rebus tidigare, den var bra men inte fantastisk. Jag gillar inte miljön. Då menar jag inte Edinburgh utan mer den mörka hårdkokta sidan av staden med gangstrar och langare och småskurkar. Jag tycker bättre om putsade berättelser med osannolika mord och seriemördare, ju mer verklighetsflykt desto bättre. När jag lyssnar på en bok har jag lite lägre krav på berättelsen eftersom jag kan ägna tiden åt annat samtidigt, faktum är att de riktigt bra böckerna läser jag helst själv.
Denna bok passade riktigt bra att lyssna på samtidigt som jag pusslade. Den var tillräckligt spännande för att jag skulle vilja lyssna vidare men tog inte alltför mycket av min uppmärksamhet i anspråk. Som så vanligt är i sådana här deckare är huvudpersonen en butter ensam man på kant med sina överordnade och nära pensionen. Själva fallet är faktiskt inte så mycket att orda om, jag kände inte någon enorm förväntan på upplösningen utan intresserade mig mer för spelet mellan romanens olika personer.
Uppläsningen är riktigt bra när man vant sig vid dialekten. Trots att jag tyckte bättre om Peter Robinsons bok hade jag större behållning av den här eftersom jag inte störde mig på egenheter hos uppläsaren. JAg kan tänka mig att lyssna på fler böcker med samma uppläsare medan Robinson nog får vara då jag sett att Tomas Bolme även läst in de andra titlar jag tittat på.
Jag gillar Wanloo och har gjort det sedan urminnes tider (80-talet?). När han är bra är han fantastiskt bra och jag skrattar ofta högt och på olämpliga platser. Ibland är skämten dock platta och poänglösa, men det är kanske bara jag. Som så mycket annat här i livet så är humor något det finns många åsikter om och vi människor skrattar inte alltid åt samma saker.
Jag är i alla fall mycket förtjust i Åke Ninja och av de andra återkommande figurerna är Kjell & Ivar - metalkrigare favoriter. Hårdrocksklubben är också rolig, medan guldankan och sexy president inte riktigt är i min smak. Men boken innehåller även en del skämtteckningar och serier med icke återkommande figurer och mycket av detta är riktigt, riktigt roligt. Det som fick mig att skratta högst och längst var den första lilla serien på pärmens insida men jag kan faktiskt tänka mig flera personer som skulle ta illa vid sig av skämtet. Smaken är som sagt olika.
Tycker man om lite sjuk och skruvad humor är detta en liten pärla. Jag kommer läsa den många gånger.
Det var visst inte bara böcker jag fick med mig från bokmässan. En liten förkylning som redan på fredagen började visa sig med intensiva nysningar har nu brutit ut för fullt och tvingat mig att sjukskriva mig på nya jobbet. Det är verkligen inte roligt. Jag gick faktiskt dit igår och försökte vara tapper men vacklade hem vid lunchtid och stupade i säng. Efter fjorton timmars sömn är jag nu tillräckligt stark för att läsa bloggar och skriva detta inlägg, men sedan blir det nog till att lägga sig och vila igen.
När jag piggar på mig skall jag skriva lite om de serieböcker jag hunnit läsa ut.
