måndag 20 oktober 2008

The First Law av Joe Abercrombie

Efter att ha läst ut Last Argument of Kings, tredje delen i The first Law skall jag nu försöka samla ihop mina intryck och skriva något som liknar en recensoin. Det är inte helt lätt för intrycken är minst sagt blandade. I korthet går berättelsen ut på den vanliga kampen mellan gott och ont. Landet hotas från två håll, den mäktige trollkarlen Bayaz samlar ihop en grupp som skall ut och leta efter något som kan rädda situationen. Efter diverse äventyr och sidospår kommer den stora drabbningen och alla lever lyckliga i alla sina dar, eller? Saken är den att man ofta undrar om det goda verkligen är så gott egentligen. Berättelsen är verkligen inte svart och vit utan en blandning av många smutsgrå nyanser.

Världen är skitig och mörk. Se bara på bokens "hjältar", den fåfänge oduglige ynglingen Jezal dan Luthar, den arrogante trollkarlen Bayaz, den mordiske barbaren Logen eller inkvisitor Glokta som utan samvetsbetänkligheter torterar erkännanden ur fångar som han vet är oskyldiga. Jag skulle önska att jag kunde säga att de utvecklas med berättelsen och det gör de i viss mån, men bara lite och inte alltid till något bättre. Ändå tycker jag om dem, några mer än andra. Den som verkar vara den största skurken, Glokta, är den jag känner mest för, kanske för att det känns som man kommer honom närmast. Honom och Logen.

Berättelsen är ytters pessimistisk. Det går sällan bra för våra hjältar, och ibland går det käpprätt åt skogen. Men jag älskar den. Trots att den inte lämnar mig med en varm känsla av lycka i magen så har jag väldigt roligt medan jag läser. För det är roligt, och spännande. In i det sista undrar man hur det skall gå, och faktum är att jag undrar lite fortfarande efter att ha läst ut den tredje boken. Den lämnar mig inte riktigt. Jag vill att det skall komma en fortsättning för den känns på något sätt inte riktigt avslutad. Det är mycket troligt att det beror på att jag är van vid och förväntar mig att få allting ordnat och förklarat innan en bok är slut. Och det är kanske modigt att inte göra det som författare, eftersom det finns en risk att läsaren blir förbannad. Jag lämnas med samma känsla som när jag läste Janne, min vän av Peter Pohl.

För det måste sägas, Joe Abercrombie är konsekvent.

2 Comments:

Olivia said...

När ska jag ha tid?!

Arina said...

Ja du, svårt att säga när det finns så mycket i livet som lockar, och arbete.