The Wise Mans Fear av Patrick Rothfuss

Att läsa The Wise Mans Fear är som att ge sig ut på äventyr med gamla vänner, roligt, spännande och ganska tryggt. Kanske alltför tryggt?

Upplägget är detsamma som i första boken. Kvothe berättar sin historia för Chronicler med enstaka avbrott för pajbak och andra bestyr. Under dessa avbrott får man glimtar från världen utanför värdshuset, glimtar av en mörk och farlig värld. Jag känner att jag skulle vilja veta mer om denna men strax är vi tillbaka vid universitetet igen. För en stor del av boken ägnas åt detta universitet. Det känns ganska vardagligt med studier och intriger, festande och pengabekymmer. Precis som det brukar vara alltså. Jag tycker väldigt mycket om skolberättelser och det vardagliga stör mig inte alls men ändå känner jag en viss oro för hur Rothfuss ska hinna med att berätta allt. Till slut erkänner dock Kvothe att han uppehållit sig alldeles för länge vid universitetet och äntligen kommer vi fram till den punkt där han ger sig iväg.

En lång och farlig resa stökas över med att, Jo, visst hände det en hel del men då det inte spelar någon roll för den större berättelsen behöver vi inte uppehålla oss vid det. Det känns ganska skönt för nu vill jag verkligen komma vidare.

Hur mycket jag än älskar skolberättelser måste jag medge att nya miljöer och personer och de nya situationer de medför ger nytt liv till berättelsen och lite av tryggheten försvinner. Samtidigt känner man igen sig. Vi får ta del av en resa som inte alls är lika händelserik som den tidigare nämnda men som förmodligen har större betydelse för den större berättelsen. Och apropå det så hoppas jag verkligen att Felurian kommer att få en avgörande betydelse för de många kapitlen om henne kändes som slöseri med min tid. Det var visserligen korta kapitel men de kändes som de längsta jag läst. Älvdrottningsex varvat med lite sömn, mat och sång är verkligen inte min grej.

Jag tycker om Kvothe, hans vänner och universitetet. Jag gillar det vardagliga och tryggheten men känner samtidigt en viss oro för hur allt ska hinnas knytas samman utan att den tredje boken blir på flera tusen sidor. Man anar någonting större som lurar i bakgrunden, jag kan inte tänka mig att Chronicler sökte upp Kvothe bara för att få skriva om hans universitetsstudier, men hittills har vi bara fått se glimtar av detta och jag vill veta mer. Så slutomdömet blir att det är en trevlig, mysig lite lagom spännande bok, men jag hade väntat mig mer.

Tråååkigt!

The Wise Mans Fear. Felurian. Kapitel. Efter. Jävla. Kapitel.

The Seance av John Harwood

Constance Langton har det inte lätt. Hennes syster dör när de är små och modern går in i en lång och svår sorg som gör att Constance lämnas mer eller mindre ensam. Hon söker sig till barnflickan och till sina fantasier om att hon kanske är adopterad. För nog skulle väl det förklara att moderns kyla. I ett försök att hjälpa sin mamma ur sorgen tar Constance med henne på en seans, något som får allvarliga konsekvenser.

Förutom att vi får följa Constance under hennes uppväxt till vuxen kvinna så får vi också ta del av två andra människors liv. Dessa livshistorier flätas samman på ett inte helt förutsägbart sätt. Det handlar om kärlek, försvinnanden och ond bråd död.

Man hinner vara med om en hel del under bokens knappt trehundra sidor, detta trots att det egentligen inte händer så mycket under långa partier. Harwood bygger upp spänningen och förväntningarna och mot slutet  är det svårt att lägga ifrån sig boken. Även om jag anar vartåt det lutar så kan jag inte vara helt säker och in i det sista finns det en osäkerhet om vad som egentligen hände.

Om du längtar efter lite viktorianska mysterier kan den här boken vara något för dig.

... och reaböckerna

Nuförtiden finns det bara ett skäl för mig att bevaka bokrean. Sf-bokhandeln brukar sälja ut en del inbundet och eftersom jag inte gillar pocket så brukar jag passa på att handla på mig intressanta titlar. Därför bevakade jag sf-bohandeln som en hök, för att kunna beställa böcker så snabbt rea-listan kom upp och på det sättet öka mina chanser att få det jag beställde. Så fort listan kom upp gjorde jag min beställning och satte mig att vänta, som den idiot jag är. jag gjorde dessutom misstaget att registrera mig och kunde se min beställning komma upp som en liten fin lista under mitt konto.

Sedan väntade jag, och väntade. När rean satte igång började andra få sina beställda böcker men min lista blev bara kortare och kortare och jag hörde ingenting. Till slut ringde jag lite oroligt och frågade hur det låg till och fick reda på att min order på något vis hade kommit bort eftersom de hade haft problem med ordersystemet just den dagen. Jag måste erkänna att jag blev riktigt förbannad och undrade varför de inte kunde ha meddelat det på facebook till exempel så att man fick en möjlighet att kontrollera sin beställning. Jag hade ju fått orderbekräftelse så det fanns ingen anledning att tro att något var fel.

Hur som helst gjorde jag en ny beställning, tyvärr med andra titlar än de jag helst ville ha eftersom de hade tagit slut under tiden jag satt och väntade. Nu fick jag faktiskt lite rabatt som plåster på såren men det var inte lika kul att packa upp reaböckerna som det brukar vara. Det blev mest delar i serier jag planerar att köpa men där jag ännu inte skaffat första delen. Därför lär det dröja innan de blir lästa.

Möjligen skulle jag kunnat kasta mig över Ender in Exile eftersom jag läst både Ender- och Bean-böckerna men jag är ärligt talat lite mätt på Ender.

Låneböcker

När det nu inte blir några reaböcker (väntar fortfarande på besked medan listan blir allt kortare) får jag nöja mig med att låna böcker av min vän Olivia, som äger mitt favoritlånebibliotek. Det finns mer att hämta men jag nöjde mig med de här.

Tröstebok

Som alla matmissbrukare, och säkert många andra, vet så finns det mat som är särskilt trevlig att äta när man är trött, nere eller bara tycker att man borde få unna sig något. Den skall vara lättäten och helst onyttig och det är bara ett plus om man inte får i sig så mycket näring.

Jag kan känna att det finns finns tillfällen då man vill ha litteratur av just det slaget, lättläst och ytlig. Det är så skönt att bara få sjunka ner med en bok som inte kräver mycket av mig som läsare. Där berättelsen fångar mig och sveper mig med och är tillräckligt spännande för att jag inte skall stanna upp och fundera över bristerna. Till skillnad från vid tröstätning så tror jag inte ett sådant intag är skadligt för hälsan, varken den fysiska eller psykiska. Sådan litteratur är utmärkt att ta till vid en lässvacka eller när man vill men inte orkar läsa något mer substantiellt.

Själv läser jag gärna humorserier vid sådana tillfällen men när man har läst igenom alla tillgängliga tidningar tre gånger på en månad måste man ta till annat. Att läsa om en gammal favorit är alltid säkert eftersom man vet vad man får och inte riskerar att utsättas för några obehagliga överraskningar. Eller så kan man göra det jag gör nu och läsa en del i C J Cherryhs Foreigner-serie. Det har kommit ut tretton delar hittills men man behöver egentligen bara köpa en av dem. I de åtta jag hittills läst har handlingen inte varierat sådär väldigt mycket men innan jag började samla på dem läste jag den första boken om och om igen så det gör inte så mycket.

Jag ska inte vara orättvis mot Cherryh och säga att hon saknar substans för någonstans under alla skottlossningar finns det idéer om hur det första mötet med andra varelser skulle kunna te sig och om faran i att likheterna får en att bortse från de ack så viktiga olikheterna och om de konflikter som följer därpå. Men efter att ha läst åtta böcker där exakt samma tankegångar upprepas gång på gång är det inte det som fångar mitt intresse. Istället är det personerna som är lätta att tycka om och de oftast dramatiska politiska förvecklingarna som som jag ändå kan känna mig trygg med eftersom jag vet att det ordnar sig i slutändan.

Jag har skrivit om det här förut och kanske är det bara ett försök att rättfärdiga att jag lägger min snålt tilltagna lästid på sådan litteratur istället för på de stora romanerna. Men jag älskar verkligen de här böckerna och för mig är läsning främst ett nöje och en flykt. Så nej, jag upprepar mig bara för att jag tycker det här är så viktigt. Glöm inte bort nöjesläsningen.

Bokrean

Fick nyss se att sf-bokhandelns reakatalog har kommit upp. Får lite ångest eftersom jag redan förbokat sju böcker som jag inte vet hur jag ska ha råd med. Jag trodde att jag hade mer pengar än jag har nämligen. Till min stora lättnad ser jag att av alla böcker i katalogen är det bara en jag vill ha förutom de jag redan bokat. Funderar på om jag ska beställa den också och svär lite över att jag inte kunde beställa den tillsammans med de andra. Då skulle jag sluppit portot också. Nåja, jag kan leva utan den och den går väl att köpa senare, men den är ju inbunden och det är något jag verkligen gillar. Nåja, jag får väl se vilka böcker jag får. Sist var det en titel som var slut.

All the Windwracked Stars av Elizabeth Bear

Det börjar med den sista striden. Valkyrian Muire och riddjuret Kasimir står ensamma kvar på slagfältet. Omkring dem ligger alla valkyrior och enhärjare döda. Endast Muire har överlevt, eftersom hon flydde slagfältet. Efter några tusen år finner vi Muire i en förändrad värld där hon lever bland de kortlivade människorna. Världen är döende. Endast en stad har överlevt mänsklighetens "framsteg". Över staden härska the Technomancer i sitt höga torn. Muire vandrar ensam, gammal och trött, tyngd av skuldkänslor över att just hon överlevde sina systrar. Då får hon vittring på Mingan, den grå ulven, orsak till all död och förstörelse för alla dessa år sedan. Hon börjar sin jakt på hämnd.

Jag har ganska svårt att förklara vad jag tycker om den här boken, kanske för att jag inte är riktigt säker på det själv. Till en början fångade den mig med sitt poetiska språk och med det storslagna i berättelsen. Sedan, någonstans på mitten, tappade den mig igen. Visst, språket är poetiskt och vackert men stundtals hade jag problem med de något komplicerade meningsbyggnaderna och tappade bort mig i läsningen. Vissa meningar fick jag läsa flera gånger för att förstå och sådant gör definitivt att jag tappar farten.

Det vilar ett vemod och en sorg över hela berättelsen. Muire är ensam och skuldtyng och drivs endast av tanken på hämnd, av möjligheten att få sona den feghet som bidrog till att hon överlevde. Kärlek och vänskap blir omöjliga med människorna som lever blott ett ögonblick, och hon har stött bort Kasimir, den enda som känner till vem hon är och skulle kunna stötta henne.

Det är något storslaget med en berättelse om gudar och halvgudar, en berättelse som sträcker sig över flera tusen år, och jag tror att det är det som är problemet. Det känns som om jag aldrig kommer nära Muire. På samma sätt som hon stänger ute alla omkring sig stänger hon också ute mig som läsare. Jag blir mer intresserad av att läsa om de människor och andra kortlivade varelser som rör sig runt henne. Det finns några personer, bifigurer till och med, vars görande väcker mitt intresse. Jag vill veta mer, tillbringa mer tid med dem, men tyvärr får jag bara korta glimtar. Några får större roller men aldrig tillräckligt stora. Det är Muires berättelse.

Under allt det här vilar ändå en riktigt spännande berättelse om kärlek, hämnd och världens undergång. När Muire tvingas till handling, för att rädda både världen och sig själv, tar berättelsen fart och fångar upp mig igen. Den blir spännande och smärtsam och jag lägger ifrån mig boken med en känsla av sorg, men också hopp.

Tematrio - Bokbloggar

Lite sent ger jag mig på förra veckans tematrio om bokbloggar. Jag har många favoriter och läser ännu fler men efter efter att ha tänkt efter lite så bestämde jag mig för följande tre:

1. Socialistsimon, för att han skriver om sådant jag gillar och gör det bra. Jag har fått många tips därifrån.

2. In Another Library. Även om Anna och jag rör oss inom samma genrer så läser vi sällan samma böcker, men det är alltid lika intressant att läsa vad hon skriver. Dessutom känner jag henne lite genom Catahya och vi har haft en del nattliga litteraturdiskussioner på våra styrelseträffar.

3. Simon säger. Det här är en ganska nyupptäckt blogg som jag stötte på när jag letade efter något helt annat. Simon skriver om något jag ägnade väldigt mycket tid och pengar åt en gång i tiden och gärna skulle ägna mer tid och pengar nu, nämligen serier. Jag tycker serier är en mycket underskattad litteraturform som tyvärr ses lika snett på som de genrer jag helst ägnar mig åt. Det roliga är att han skriver om serier av alla typer och genrer vilket gör att det alltid går att hitta något roligt att läsa.

Stoppklossen

Vad ska man göra med med en bok när man kör fast totalt och den blir som en stoppkloss? Det enkla svaret är att man borde lägga den ifrån sig och börja på någon annan, mer lockande. Men nu är jag en sådan där person som inte gärna lägger bort en påbörjad bok. Jag har förstått att jag inte är ensam om det problemet. Det borde vara lätt att lägga ifrån sig en bok som är dålig men problemet är att det är inte alltid det det är frågan om, att man tycker boken är dålig. Ibland är det bara så enkelt att man påbörjar en bok vid fel tillfälle eller livet och andra intressen kommer emellan.

En sak jag inte delar med andra bokbloggare är förmågan att ha två böcker igång samtidigt. Jag har svårt nog med koncentrationen ändå. Inte heller kan jag lägga undan en bok för att läsa något annat emellan och återuppta läsningen vid ett senare tillfälle. Den ursprungliga oviljan bara förstärks med tiden. Egentligen borde det inte spela någon roll. Det finns så många bra böcker man aldrig kommer hinna läsa att det är dumt att lägga tid och energi på en bok som inte lyckas fånga en.

All the Windwracked Stars blev en sådan stoppkloss för mig. Jag kom av mig i läsningen, minns inte varför, och hade svårt att ta upp den igen. Jag kände att den nog egentligen var bra och att jag ville veta hur det slutar men kunde inte riktigt förmå mig att fortsätta läsa. Men det finns en ängslan hos mig att missa något bra på grund av yttre omständigheter så nyligen bestämde jag mig att ta tag i den, fortsätta läsa som om det var en skoluppgift som måste slutföras och försöka hitta tillbaka till läslusten igen. Det fungerade. På några få dagar (kort tid för mig) läste jag ut den och inom kort hoppas jag kunna berätta vad jag egentligen tyckte i slutändan.