Göteborgsresa

På fredag åker jag till Göteborg för att besöka mamma. Det är fullständigt omöjligt att åka dit utan att också göra ett besök på SF-bokhandeln. Om jag har pengar eller inte spelar ingen roll, bara att gå och titta på böckerna och drömma är ett nöje. Trots det kommer jag nästan alltid hem med någon bok. Sist lyckades jag lura mamma att köpa tre George R R Martin till mig. Jag hade verkligen tänkt betala tillbaka senare men hon ville ge mig dem i present.

Har jag tur kommer jag hem med en ny (nåja begagnad, men oändligt mycket bättre än min nuvarande) dator. Har jag otur kommer jag hem med den i delar och får sätta ihop den själv. Det skulle jag i och för sig tycka var ganska roligt, men vad gör jag om jag inte får igång den sedan?

Apropå det här med läsning

När jag läser Ylvas inlägg om läsning väcker det en del funderingar. Det här med verklighetsbaserade romaner har jag redan haft åsikter om. Personligen läser jag till stor del för att slippa ifrån verkligheten en stund. Det är väl en form av flykt, men också en längtan efter en upplevelse. Om den upplevelsen är alltför lik verkligheten tappar den i betydelse för mig. Därför läser jag mycket sällan svenska författare. Om jag läser om verkligheten vill jag att den skall långt ifrån min egen verklighet. Jag tror inte att det ligger någon fara i det. Tvärtom hjälper det mig att orka med verkligheten som jag ju trots allt måste leva i. Men jag kan inte påstå att mitt läsande har någon mer direkt inverkan på mitt liv.

Jag känner människor som helst läser biografier och blir mindre och mindre intresserad av fiktion ju äldre de blir. För mig är det tvärt om. När jag var yngre hade jag ett ganska brett läsintresse. Jag blandade fakta och fiktion och läste de flesta genrer. Nu är jag mycket snäv i mitt läsande, mitt intresse är svårare att väcka.

Jag skäms inte för detta och har slutat att bry mig om vad andra tycker. Och andra tycker, mycket.

Avund

När jag läser andra bokbloggar så inser jag hur lite jag läser. Jag känner viss avund i betydelsen att jag också skulle vilja kunna gå så helt upp i vad jag läser. Men jag har tappat den förmågan. När jag var ung var jag en bokslukare. Jag tror jag läste lika många böcker på en månad som jag nu behöver ett helt år för att hinna med. Jag har funderat på hur det kan vara så.

Det finns flera förklaringar. De böcker jag läste under uppväxten var inte alls av samma omfång som de böcker jag läser nu. Sen får man ju inte heller glömma att vuxenlivet för med sig vissa förpliktelser. Men jag måste erkänna att mitt vuxna liv innehåller ganska få sådana. En viktigare faktor är nog att vissa omständigheter gör att jag har svårare att koncentrera mig nu för tiden. Men jag har hittat ett sätt att komma runt det problemet. Jag läser högt. Det hjälper upp min förmåga att koncentrera mig och ger dessutom större läsförståelse. Men det medför vissa problem. Alla som någon gång läst högt vet hur det känns i halsen efter ett tag. Dessutom läser man långsammare.

Förslag om hur man kan stärka sin koncentration tas tacksamt emot.

Så trött, så trött

Jag har börjat nytt jobb. När jag kommer hem på kvällarna orkar jag inte läsa något mer avancerat än serietidningar, och så bokbloggar förstås. Det finns därför inte så mycket litteraturrelaterat att skriva om, annat än en och annan kommentar när jag känner att jag har något att säga. Det är trist för The Algebraist är riktigt bra. Tack alla bloggare som förgyller mina kvällar.

Defender av C J Cherryh

Defender är del fem i serien som börjar med Foreigner. Bakgrunden är att kolonisationsskeppet Phoenix flyger vilse. De letar sig till en beboelig planet. Pilotgillet vill ägna tid och resurser till att försöka hitta hem, medan vetenskapsmän och andra vill försöka skapa sig ett liv på planeten. Så sakteliga börjar folk ta sig ner till planetens yta. Det är enkel resa. Problemet är planeten redan är bebodd av Atevi. Det finns många likheter mellan Atevi och människor, men ännu fler olikheter och det är de som leder till krig. Allt detta får man veta redan i inledningen av första boken.

I serien får man följa Bren Cameron som är översättare/tolk, mellan människor och Atevi. Kriget är sedan länge över och människorna lever avskilt på ön Mospheira. Som kompensation för denna ö skall de dela med sig av sina kunskaper och sin teknik. Detta är Brens jobb. Hittills har varje del i serien varit uppbyggd på ungefär samma sätt. Saker börjar hända runt Bren. Det är politiska intriger och någon stor kris. Bren är i fara. Rafflande upplösning.

Del fem följer också detta mönster, men det blir aldrig tråkigt. I Cherryhs böcker är det människan som står i centrum. De handlar ofta om politik, men också vad som händer när vi möter andra kulturer. Det känns psykologiskt trovärdigt och djupt utan att för den skull bli flummigt. Tekniken finns där men den spelar inte huvudrollen, och den känns alltid äkta. Om man tycker om hennes rakt på sak-SF är det svårt att inte bli fängslad.

Trött betraktelse över dokumentärromanen

Jag önskar att jag kunde komma med en djupsinnig analys, men detta är en högst personlig betraktelse över ett fenomen som jag inte alls begriper mig på. När Sveriges Radios romanpristagare för 2006 skulle utses så var det ett antal av böckerna som mer eller midre handlade om riktiga personer eller baserades på verkliga händelser (som det brukar heta i tv-sammanhang). Lyssnarjuryn tycktes fatta särskilt tycke för dessa romaner av just dessa skäl. Jag kände en stigande irritation. Förstår de inte att det handlar om ett romanpris, tänkte jag.

Jag förstår att det är intressant med biografier, men dessa romaner ger sig inte ut för att vara det. Jag kan tänka mig att författaren vill ha friheten att fritt kunna tolka ett intressant liv eller en händelse och lägga till av sig själv utan att nödvändigtvis hålla sig till fakta, men jag kan inte förstå att det automatiskt skulle göra boken bättre eller intressantare än en helt fritt skapad roman.

Jag kan förstå intresset för att läsa en gripande berättelse som blir ännu mer gripande just för att det faktiskt har hänt. Jag läser gärna biografier och faktaböcker men helst skall de åtminstone utge sig för att ge en sann bild.

Jag bedömer en romans läsvärde efter helt andra ingredienser. Språket, berättandet och berättelsen är det som måste tilltala mig. Romanen måste kunna stå för sig själv och vara en helhet (fast jag gillar serier). Dessutom har romaner med verklighetsbakgrund en lite störande effekt på mitt läsande: jag ägnar alltför mycket tid åt att fundera på vad som är sant och vad som är sprunget ur författarens fantasi. Men det är ju mitt problem.

Brokeback Mountain

När filmen Brokeback Mountain kom så kände jag mig måttligt intresserad. Kärleksfilmer är inte min grej. Men sen upptäckte jag att jag hade novellen stående i bokhyllan så jag läste den. Den var mycket bra, men ack så sorglig. Sedan fick jag filmen på dvd av mamma som glömt avbeställa den. Nu har jag sett den.

Vacker är det första ord som kommer för mig när jag skall beskriva den. Vacker och långsam. Vyerna i början på filmen är helt underbara. Liksom i novellen händer det inte så mycket. Men det gör inget, det är bra så. Den handlar ju om två liv som inte riktigt kommer igång, två människor som går och väntar. Det är sorgligt. När jag läste novellen fick jag just den där känslan av att många år flöt förbi, men nu ser jag att hela berättelsen bara är på tjugosju sidor.

Sen är filmens Jack och Ennis lite för snygga.

Vid första ögonkastet verkade Jack tilltalande nog med sitt lockiga hår och snabba skratt, men för att vara en liten man var han ganska tung om höfterna och leendet avslöjade hästtänder, inte tillräckligt utstående för att låta honom äta popcorn ur halsen på en tillbringare, men tydligt märkbara.

Ennis med örnnäsa och smalt ansikte, var ovårdad och hade lätt insjunken bröstkorg. Han balanserade en liten bål på långa, krumma ben ...

Jag vet att man inte skall haka upp sig på sådana detaljer. Filmvärlden skiljer sig mycket från bokvärlden, men nog skulle det vara skönt att se lite vardagliga, halvfula människor i en kärleksfilm. En film som visade att man inte måste bli förvandlad till prinsessa (eller prins) för att bli älskad.

Apropå det här med bokhantering

Igår spillde jag mjölk i min bok. Inte så fräscht precis. Jag lade boken i press över natten och idag var den som ny. Nu återstår bara att se om den börjar lukta.

En yxa i hårddisken

Häromdagen ägnade jag fyra timmar åt något som skulle vara en enkel ominstallation av mitt antivirusprogram. Något sket sig under installationen och det ledde till blod, svett och tårar och nästan till ett mord.

När datorn startade om efter installationen satte den genast igång med att uppdatera virusdefinitionerna, sen låste den sig. Med en normal datoranvändares vanliga tålamod startade jag om datorn igen genom att tvångsavstänga den vilket var det enda som fungerade. Samma sak igen, den började uppdatera och låste sig. Tredje gången kastade jag mig över antivirusprogrammet för att stänga av det, jag hann precis innan datorn låste sig.

Så där höll det på. Varje gång kom jag lite längre. Vid sjunde försöket lyckades jag öppna systemåterställningen. Vid nionde försöket, efter fyra timmar, klockan tolv på natten, vrålade jag rakt ut NU HÄMTAR JAG FAN YXAN OCH SÄTTER DEN I HÅRDDISKEN PÅ DIG DATORJÄVEL! Hotelserna funkade, jag lyckades med systemåterställningen och fick en fungerande men helt oskyddad dator. Det tog en stund nästa dag att få systemet i form igen, i form att skriva detta inlägg, men det är det enda maskinen duger till numera.

Nästa gång blir det nog yxan i alla fall.

En bekännelse

Jag har ett problem, eller kanske är det snarare ett fel. Jag kan inte läsa böcker som alla talar om. Det gäller även filmer. När jag hör för mycket om en bok eller en film tappar jag intresset. det handlar inte om när någon rekommenderar en bok eller jag läser en recension. Nej, det är när alla talar om den som jag tappar intresset.

Några exempel är Inte utan min dotter eller Fröken Smillas känsla för snö. Den förra var en bok som alla tycktes läsa, även personer som annars inte läste böcker. Och den var så bra. Jag var totalt ointresserad. Fröken Smilla läste till och med personalen på biblioteket där jag jobbade och den var ett vanligt samtalsämne på kafferasten. Totalt ointressant. Det samma gäller filmer som Titanic och Gudfadern.

Jag har funderat på vad det kan bero på. Det är ju möjligt att det beror på att böckerna blir sönderpratade. Om man hela tiden får höra vad bra den är och sedan serveras utdrag ur berättelsen så finns det ju inte mycket kvar att uppleva när man väl läser boken själv. Sen kan det ju bero på att vissa böcker behandlar ett ämne som helt enkelt inte intresserar mig.

Men jag tror att det är lite mer komplicerat. Jag vill helt enkelt vara lite tvärtemot. Om alla säger att man måste se en viss film så sätter jag en ära i att inte se den. Men ibland pratas det om böcker eller filmer som jag faktiskt vill ta del av. Då får jag nästan fly från allt prat för att inte min spärr skall slå till, och det är ju lite trist. Det är svårt att fungera i vardagen om man måste gå och hålla för öronen och säga la la la hela tiden.

Suck...

Journal hållen under resor i Ryssland då jag följde min far i hans fångenskap 1808 och 1809

av Adelaide von Hauswolff, med efterskrift av Cecilia Bååth-Holmberg.

Den 3 maj 1808 överlämnar en grupp svenska officerare utan strid den svenska fästningen Sveaborg till Ryssarna. Bakgrunden till detta förräderi berättas det om i den mycket intressanta efterskriften.

Adelaide von Hauswolff föddes och växte upp på Sveaborg. När fästningen lämnades över till Ryssland fördes de svenska officerarna som krigsfångar till Ryssland. En av dem var Adelaides far och hon valde att följa honom i fångenskapen. Hon var då nitton år. Hon lovade sin väninna Jeanette att skriva dagbok under resan och det blev denna journal.

Det var en underlig fångenskap. De satt inte precis i fängelse utan var inhysta hos olika familjer. De gick på baler och teatrar och gjorde utflykter i S:t Petersburg. Adelaide beskriver dessa baler och utflykter och berättar med humor och värme om det dagliga livet i staden och om de nya vänner hon får i grannskapet. Ryssarnas dagliga liv tycks i mycket ha bestått av att fira olika helgdagar. Det var helgons och kungligheters födelsedagar och namnsdagar förutom alla de vanliga helgdagarna. Och det blev många dagar. Det verkar faktiskt ha varit fler helgdagar än vardagar vilket ger ett bisarrt intryck.

Jag tycker boken är både rolig och intressant. Det är en främmande värld som beskrivs, sedd ur en ung flickas ögon. Efterskriften är också mycket läsvärd. I den beskrivs bakgrunden till förräderiet och man får veta lite mer om några personer som Adelaide skriver om. Läs!

Ett litet smakprov:

På eftermiddagen gjorde vi bekantskap med en gammal guldsmed. han talade lite svenska och lovade att hjälpa oss med vad som behövdes, ty vi fick veta att vår snickare var en flykting från Tavastehus fängelse och dessutom liderlig. Han avtackades med befallning att aldrig åtekomma.