Om läsning

Om det är möjligt att ärva ett intresse så har jag ärv mitt intresse för läsning av min mor. Hon är en läsare och har alltid varit, ja sedan hon lärde sig läsa i alla fall. Och redan mycket tidigt lyckades hon förmedla denna känsla för det skrivna ordet. När jag var liten brukade hon läsa för mig ibland. Det var böcker som hon själv älskade och ville dela med sig av, som Narnia-böckerna och andra fantastiska berättelser för barn. Det fanns bara ett litet problem: hon avskyr att läsa högt. Därför blev det oftast bara ett eller två kapitel. Detta var naturligtvis frustrerande för en liten flicka som älskade sagor.

Men jag blev äldre och började skolan, och eftersom jag hade lätt att lära kunde jag ganska snart läsa själv. Att få ett eget lånekort på biblioteket var en stor gåva. Det var en enorm värld som öppnade sig för mig.

Jag blev en bokslukare. All min lediga tid tillbringades med en bok, och ibland smygläste jag. Helst läste jag spännande berättelser med fantastiska inslag, men fick jag inte tag på sån litteratur läste jag kioskromantik eller vad helst jag kom över.

I sjätte klass flyttade jag till mormor. Hon var inte en läsare. Visst hade hon läst några böcker i sitt liv men inte många och det var heller inget hon hade något behov av att göra. Jag fick inte läsa så mycket för mormor. Det gick väl bra om jag läste lite då och då men hon ville inte att jag skulle "sitta med näsan i en bok". Jag tror mest att det berodde på att hon var svartsjuk på mig och mamma, och eftersom vi hade läsintresset gemensamt försökte hon styra in mig på andra vägar för att jag skulle bli mer lik henne. Jag började låna böcker i smyg.

Nu är jag vuxen och bestämmer själv om och vad jag vill läsa. Jag är inte längre någon slukare. Jag kan fortfarande få panik om jag inte har något att läsa, men jag läser inte lika mycket eller fort. Jag har fått flera intressen som tar min tid men läsningen har fortfarande en stark position bland dem. Det är något speciellt med att öppna en ny bok, läsa det första stycket och känna den där rysningen av förväntan som en intressant inledning och ett bra språk kan ge.

För mig är läsningen ett sätt att slippa den ofta trista eller besvärliga verkligheten. Det är därför jag läser fantasy och SF. Om jag läste socialrealistisk nutidslitteratur skulle jag ju knappast slippa vardagen.