Mellan böcker

Just nu befinner jag mig i ett tillstånd som jag kallar mellan böcker. Det är när jag just har läst ut en bok och inte vet vilken jag skall läsa härnäst. Jag tycks vara ganska ensam om det eftersom de flesta andra bokbloggare jag läser tycks hålla på med flera böcker samtidigt.

Det är två böcker jag verkligen längtar efter att läsa (The Algebraist och A Game of Thrones), och några som jag funderar på att läsa bara för att spara dessa. Men jag kan inte bestämma mig så jag vankar rastlöst mellan lånebokhyllan och min egen samling. Jag blir tokig!

Orphans of Chaos av John C Wright

Orhans of Chaos handlar om fem ungdomar på en internatskola i England. Alla fem har speciella förmågor, berättaren Amelia kan t. ex. se i fyra dimensioner. Man förstår snart att allt inte står rätt till. Undomarna, två flickor och tre pojkar, får inte umgås hur de vill eller ens prata med varandra. Pojkar och flickor hålls skilda åt och måste smita ut på nätterna för att kunna prata. De vet inte varifrån de kommer, vilka de är eller ens vad de heter.

Det är ingen mainstream-fantasy. Berättelsen bygger på den grekiska mytologin, men i hur hög grad kan jag inte avgöra. Det är många gudar och monster och de flesta har flera olika namn vilket kan göra det lite svårt att hålla reda på alla. Det är möjligt att det skulle vara lättare om jag kunde lite mer om de grekiska gudarna. Romanen innehåller mycket magi ock en del vetenskap vilket jag i och för sig inte har något emot eftersom jag gärna läser science fiction. Men Amelias beskrivningar av sin färmåga är som en fysiklektion, och en ganska obegriplig, vetenskaplig och ibland rentav långrandig sådan.

Jag tycker också att Amelia är ganska irriterande. Hon har ett stort behov av att hela tiden tala om hur mycket snabbare eller starkare än pojkarna hon är. Dessutom tycks hon attraheras av varenda person av det motsatta könet. Först visste jag inte om jag inbillade mig alla sexuella spänningar eller om det var ett utslag av författarens egna sexfantasier. Det är getingmidjor och stor byst och vid ett tillfälle klär flickorna ut sig till tjänsteflickor och passar upp på pojkarna, efter att pojkarna (som ju är i majoritet) har röstat och bestämt att de skall göra det. Men när Amelia får smisk av rektorn fick jag nästan nog.

Det är synd, för under allt detta finns det ett mycket spännande berättelse om makt och politik. Mot slutet av boken känner jag igen den Wright som skrev Golden Age-trilogin. Men då slutar boken, mitt i allting, vilket jag också känner igen från ovanstående trilogi. Men tack vare att berättandet tog sig mot slutet vill jag genast kasta mig över nästa bok. Och det är väl trots allt ett ganska gott betyg.

Längtan

Just nu har jag för många böcker på vill läsa-listan. George R R Martins A Game of Thrones, The Algebraist av Iain M Banks och femte delen i C J Cherryhs Foreigner-serie. Men först måste jag läsa ut Orphans of chaos. Den är ganska svårläst men det är egentligen inget problem. Problemet är att jag är så splittrad. Det är tv-serier som skall följas, musik som skall lyssnas på för att inte tala om alla patienser som skall läggas. Det är rätt löjligt egentligen. Jag kan läsa en bra bok men väljer i stället att lyssna på Rasputina om och om igen och lägga skorpionen. Egentligen vill jag spela mer avancerade spel som Half-Life 2 Eller Bioshock men min dator klarar inte av något som gjorts efter 2003.

Men jag skall inte gnälla. Jag har många goda böcker som väntar på mig och det är bättre än att inte ha några. Det skulle verkligen vara något att klaga över.

God litteratur

När jag arbetade på bibliotek en gång i tiden pratade vi ofta om kvalitet. Biblioteken skall hålla en viss kvalitetsnivå och det är inte alltid den stämmer överens med vad folk vill ha. Var drar man då gränsen?

Lyckligtvis är det en fråga som jag inte behöver bekymra mig särskilt mycket om. Nuförtiden köper jag de böcker jag vill läsa eftersom mitt bibliotek helt enkelt inte köper in särskilt mycket science fiction på engelska. Om jag var fantasy-fantast vore det kanske enklare för det översätts en hel del fantasy till svenska, och mycket är av en sådan kvalitet att biblioteken köper in den. Men jag är ganska ny på fantasy och jag föredrar dessutom att läsa på originalspråk så jag lånar av Olivia.

Men åter till det här med kvalitet. Det finns böcker som är riktigt illa skrivna. Där språket är outhärdligt slarvigt, personerna ointressanta eller (värst av allt) där författaren behandlar läsaren som en idiot. Sen finns de som får översvallande recensioner som får mig att känna mig som en idiot eftersom jag inte kan förstå vad som är så bra. Och så finns det allt däremellan.

De flesta jag känner tycker att science fiction är skräp, helt enkelt för att de inte kan förstå varför man skulle vilja läsa sig bort till andra världar. Men det är naturligtvis med SF som med all annan litteratur att det finns alla de sorter. Personligen tycker jag om ganska enkla inte alltför filosofiska berättelser. De får gärna innehålla nya idéer eller vara tekniska, men jag avskyr flum-SF. Den måste alltså inte vara särskilt djup men den måste gripa tag i mig. Naturligtvis är det bra om språket håller hög klass, men är det bara inte störande så tycker jag nog att själva berättelsen är viktigare.

God litteratur är alltså sådan litteratur som kan ge mig något. En känsla, en upplevelse, ett minne eller en stunds flykt från vardagen.

Därför tycker jag inte om Harry Potter

Äntligen har jag läst ut Harry Potter and the Deathly Hallows. Jag måste säga att den var något av en besvikelse. Jag tyckte att slutet var ganska bra, men vägen dit. All denna tid som de bara reste omkring och pratade och var lika irriterande som vanligt kunde vi gott ha besparats. Hermione var beskäftig, Ron otålig och Harry hemlighetsfull. Man tycker ju att de skulle ha lärt sig något under de sex år de äventyrat tillsammans.

Detta till trots tycker jag att det har varit en bra bokserie. Den började lite trevande med en ganska barnvänlig första del, sedan blev den mörkare och mörkare. Uppläget med att förlägga varje del på Hogwarts under ett skolår är naturligtvis genialisk. Jag bugar mig.

Varför tycker jag då inte om Harry Potter? Avundsjuka är det svar som kommer för mig. Då menar jag inte att jag också vill kunna trolla och flyga omkring på en kvast. Nej det är aningen mer komplicerat. Harry potter är den typiska populära eleven. Han är med i innegänget. Alla drömmer om att få vara med honom och höra till. Harry är snäll mot sina vänner men jag uppfattar en viss dryghet mot de som inte hör dit. Detta beror naturligtvis på avundsjukan. När jag gick i skolan var jag definitivt inte inne.

Och sen är alla hjältar väldigt irriterande, särskilt de som är så fantastiska att de till och med får beröm när de bryter mot reglerna. Då tycker jag Snape var en mycket intressantare person.

De glömda böckerna

Någonstans finns de, de där böckerna som man läste för länge sedan och minns att man tyckte var väldigt bra, men som man inte minns så mycket mer om. Man kommer inte ihåg så mycket av handligen och ibland knappt titeln, men de har lämnat en stark känsla kvar hos en. Om man får en chans att läsa om dem så kan det visa sig att de egentligen inte var så bra. Kanske minns man fel, eller så har man förändrats.

Mina glömda böcker är Davy av Edgar Pangbourne, Om Gräs och Dis och Sand/Dreamsnake av Vonda N McIntyre och Anna Lavinias underbara resa som jag inte vet författaren till.

Davy har jag en lite vag aning om att den handlar om en resa genom ett efter katastrofen-USA, fyllt av mutanter. Anna Lavinias handling är mer som en hägring, skimrande i fjärran.

Om Gräs och Dis och Sand utspelar sig också efter ett kärnvapenkrig i en ganska öde värld. Huvudpersonen är en kvinnlig läkare som reser runt med sina läkeormar Gräs, Dis och Sand. Den var mycket spännande spännande men jag tyckte att den slutade lite abrupt. Senare läste jag att i den svenska utgåvan saknas det sista kapitlet. Jag kände att jag måste få läsa om den, den här gången i original med alla kapitel. För ett par år sedan fick jag tillfälle att göra det och den var precis så bra som jag mindes, plus att jag äntligen fick veta hur det gick. Det är kanske ingen djup berättelse, men jag anser inte att en berättelse måste vara djup för att vara givande. Jag rekommenderar den varmt till alla som tycker om efter katastrofen-SF.

Söndagsleda

Söndagen är evig, som jag skrev i en dikt en gång. Jag vet inte vad det är med söndagar men jag känner mig ofta trött och nere då. Man skulle ju kunna tro att det beror på att man måste gå till skolan eller arbetet nästa dag, men även under perioder av sysslolöshet så känns det så.

Jag kämpar på med Harry Potter och visst är den spännande, men jag kan inte riktigt hetsa upp mig över den. Vissa partier är faktiskt riktigt sega. Det kanske är något fel på mig.

Favoritböcker genom tiderna

Här följer en lista på mina favoritböcker. Jag kan inte garantera att alla kommer med men jag skall försöka få med de viktigaste.

Pricken av Margret Rey är den bok som jag älskade som liten. Jag trodde att jag ägde den som barn, men mamma berättade att vi lånade den så ofta på biblioteket att den nästan alltid fanns hemma. Många tårar har jag spillt över dess sidor.

Vad hände sen? av Tove Jansson.
Den ägde jag faktisk men läste tyvärr sönder.

Narnia-böckerna av C S Lewis.
Alla sju men särskilt Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Dubbelstjärna och Dörren till sommaren av Robert A Heinlein.

Den hemliga historien av Donna Tartt.
Miljön och stämningen sög fullständigt tag i mig. Jag läste den på tåget till Fagersta och det är ett under att jag kom av i tid.

Songmaster av Orson Scott Card.
Det är en bok om kärlek och makt, och hur människor kan utnyttja varandra för att uppnå detta. Card är en av mina favoritförfattare.

Downbelow Station och Cyteen av C J Cherryh, en annan av mina favoritförfattare.

Sundiver och Uplift War av David Brin.
Del ett och tre i Uplift-trilogin. Hela Uplift-trilogin är bra.

Kiln People av David Brin.
Kiln People är något så udda som en detektivhistoria med golems (vet inte vad det heter i plural på svenska), skriven med Brins underbara humor.

Strändernas svall av Eyvind Johnson.

Det här kan inte vara alla men i alla fall de jag kan komma ihåg nu.

Om läsning

Om det är möjligt att ärva ett intresse så har jag ärv mitt intresse för läsning av min mor. Hon är en läsare och har alltid varit, ja sedan hon lärde sig läsa i alla fall. Och redan mycket tidigt lyckades hon förmedla denna känsla för det skrivna ordet. När jag var liten brukade hon läsa för mig ibland. Det var böcker som hon själv älskade och ville dela med sig av, som Narnia-böckerna och andra fantastiska berättelser för barn. Det fanns bara ett litet problem: hon avskyr att läsa högt. Därför blev det oftast bara ett eller två kapitel. Detta var naturligtvis frustrerande för en liten flicka som älskade sagor.

Men jag blev äldre och började skolan, och eftersom jag hade lätt att lära kunde jag ganska snart läsa själv. Att få ett eget lånekort på biblioteket var en stor gåva. Det var en enorm värld som öppnade sig för mig.

Jag blev en bokslukare. All min lediga tid tillbringades med en bok, och ibland smygläste jag. Helst läste jag spännande berättelser med fantastiska inslag, men fick jag inte tag på sån litteratur läste jag kioskromantik eller vad helst jag kom över.

I sjätte klass flyttade jag till mormor. Hon var inte en läsare. Visst hade hon läst några böcker i sitt liv men inte många och det var heller inget hon hade något behov av att göra. Jag fick inte läsa så mycket för mormor. Det gick väl bra om jag läste lite då och då men hon ville inte att jag skulle "sitta med näsan i en bok". Jag tror mest att det berodde på att hon var svartsjuk på mig och mamma, och eftersom vi hade läsintresset gemensamt försökte hon styra in mig på andra vägar för att jag skulle bli mer lik henne. Jag började låna böcker i smyg.

Nu är jag vuxen och bestämmer själv om och vad jag vill läsa. Jag är inte längre någon slukare. Jag kan fortfarande få panik om jag inte har något att läsa, men jag läser inte lika mycket eller fort. Jag har fått flera intressen som tar min tid men läsningen har fortfarande en stark position bland dem. Det är något speciellt med att öppna en ny bok, läsa det första stycket och känna den där rysningen av förväntan som en intressant inledning och ett bra språk kan ge.

För mig är läsningen ett sätt att slippa den ofta trista eller besvärliga verkligheten. Det är därför jag läser fantasy och SF. Om jag läste socialrealistisk nutidslitteratur skulle jag ju knappast slippa vardagen.

Panik

Jag känner en fruktansvärd ångest över att någon faktisk skall läsa vad jag skriver. Men jag vill inte ta bort bloggen heller för jag har lovat mig själv att utmana mina rädslor.

Jag har kommit en bit i Harry Potter and the Deathly Hallows och jag måste erkänna att jag inte kommer ihåg så mycket från föregående bok, mer än det dramatiska slutet. Nåja det ger sig väl.

Julen var i alla fall bra med mycket skinka och gran. Det är inte klokt att man kan tycka så mycket om julen vid min ålder. Då är det ju meningen att man skall fira bara för barnens skull, och eftersom jag inte har några skall jag väl äta sushi och fnysa åt alla som julstökar. Men jag älskar julstöket. Trots ryggskott så städades det och pyntades och bakades för fullt och när julafton kom var det dags för julmiddag och paket. Visst, det skall medges att vi har ett mycket enkelt julbord med skinka och en burk sill, men det beror mest på att det är det som vi tycker är godast jag och min sambo. Gåvorna är oftast inte så dyra men jag brukar se till att jag får något jag verkligen vill ha. En önskelista lämnas över till sambon i god tid innan jul, ibland med både inköpsställe och artikelnummer. Böcker eller spel blir det för det mesta.

I morgon är det dags för vardagen igen och det skall bli riktigt skönt. Jag behöver lite struktur i tillvaron.

Ett nytt år, nya möjligheter

Det känns konstigt att börja blogga. Jag tvivlar på att jag har något vettigt att skriva om. Man kan ju bara se tillbaka på gamla dagböcker man skrev under gymnasietiden, i värsta fall fullständigt obegripligt och för det mesta ointressant. Men jag tvingar ju ingen att läsa.

Jag kommer förhoppningsvis att skriva mest om böcker, därav namnet, men jag har åsikter om det mesta och retar mig på en massa saker.

Jag har börjat läsa den sista Harry Potter idag. Det är faktiskt ganska skönt att det snart är över. Jag är inte odelat positiv men mer om det senare.