Bokkedjan 10: Fantasi

Jag funderar fortfarande på några tidigare bokkedjor men den här skall jag ta itu med direkt.

Fantasi, vad kan bättre passa in än Den oändliga historien av Michael
Ende. Bastian Räddar ju hela Fantásien genom att helt enkelt fantisera och på det sättet mota bort den ingenting som håller på att sluka upp världen. Det fanns en trevlig befjädrad drake med vid namn Fuchur.

Från en befjädrad drake är väl inte steget så långt till en hårig ödla. I Anna Lavinias underbara resa av Palmer Brown fanns det med en ödla med rosa päls. Det är i stort sett det enda jag minns av berättelsen och jag är ärligt talat inte säker på att jag minns rätt. Anna Lavinias underbara resa är en av mina glömda böcker, en av de där böckerna som jag minns som alldeles magiska trots att jag knappt minns vad de handlar om.

En annan av mina glömda böcker är Davy av Edgar Pangbourne. Det är en efter katastrofen-bok med mutanter och annat roligt.

En annan efter katastrofen-bok är Dreamsnake av Vonda N McIntyre. Den fanns lustigt nog med på min lista över glömda böcker men jag fick den i present för några år sedan och har läst den igen. Ja, jag tyckte fortfarande att den var magisk. En kvinna som botar med hjälp människor ger sig ut i en sargad värld för att hitta en ersättare för sin orm Gräs som blir dödad.

Spännande och svår bokenkät

Hos Martin Ackerfors hittar jag den här bokenkäten som han har skapat, och ja, den har faktiskt nya annorlunda frågor som gör den värd att svara på.

1. Varför läser du?
En fråga med många svar. Att jag började läsa en gång i tiden har jag min mamma att tacka för. Hon var bra på att förmedla kärleken till böcker och läsningen men var väldigt dålig på att högläsa. Det var många böcker jag fick höra några kapitel av innan hon tröttnade och läste resten tyst för sig själv. Detta väckte nyfikenhet för berättelserna.

För mig handlar läsandet mycket om en flykt (kanske utflykt?) till något bättre än verkligheten, jag läser alltså inte socialrealistisk samtidslitteratur. Dessutom är det ett billigt nöje. Gratis om man nöjer sig med bibliotekens utbud. Men med min lästakt blir det inte dyrt ens om jag köper alla böcker själv.

2. Vad tycker du är förbjudet inom litteraturen?
Jag har svårt att komma på något som skulle kunna vara förbjudet. Allt jag eventuellt skulle nämna kan jag själv hitta invändningar emot.

3. Vad är ett måste?
Ett vettigt språk. Det måste vara läsbart helt enkelt. Dåligt språk kan mycket väl få mig att lägga bort en bok. Ärlighet. Då menar jag inte att det måste vara sant, i betydelsen ha hänt i verkligheten (fy för dokumentärromaner!), men författaren skall på något sätt kunna stå för sitt verk. Jag talar nu om skönlitteratur som är det som intresserar mig mest.

4. Vilket är viktigast när du intresserar dig för en bok: popularitet eller status?
Ingetdera. Jag läser enbart sådant som jag har lust till och som ger mig någon slags upplevelse. Berättelsen och berättandet är det viktiga.

5. Vilken författare har betytt mest för dig? Varför?
C S Lewis betydde mycket för min läslust när jag började läsa. Jag kan inte påstå att någon författare har förändrat mitt liv men det finns författare jag återkommer till gång på gång därför att de fortfarande kan ge mig något, om så bara bra underhållning. Lewis som sagt, Heinlein som fick mig att älska sf, C J Cherryh för att hon skriver så enkelt och spännande. Min smak är ganska simpel märker jag.

6. Vilken redan existerande bok borde det varit du som skrivit?
Det finns en bok som jag tänkte att jag kunde ha skrivit. Galaktisk odyssé av Keith Laumer. Jag började på den för säkert femton år sedan men slutade eftersom den var så dålig. Det kändes som en sådan berättelse jag kunde ha författat i tonåren när jag drömde om att bli författare och skriva sf. Den ligger lustigt nog fortfarade i lådan i nattduksbordet. Det finns många böcker jag önskat att jag skrivit dock. Cherryh skriver sådan sf jag drömde om att skriva. Kiln People är så otroligt bra, rolig och smart att jag önskat att det var jag som skrivit den. tyvärr minns jag inte så mycket av vad läst genom åren.

7. Har du, när du läst klart en bok, varit arg på hur den slutat och velat skriva om slutet, en karaktär eller liknande?
Det händer. Jag avskydde slutet i I stort sett menlös. Hela den boken kändes onödig faktiskt.

8. Finns det någon bok du gillar som du aldrig skulle råda någon annan att läsa? Vilken?
Nej inte alls. Däremot väljer jag till vem jag rekommenderar favoriterna. Tyvärr känner jag bara två personer som läser, nej tre men sambon skulle aldrig läsa något på min rekommendation, han tycker jag har väldigt dålig smak. Min läsande vän försöker jag pracka på all sf, och mamma som gillar sf men inte läser på engelska försöker jag få att läsa fantasy.

9. Om du fick bestämma, vem skulle du ge Nobelpriset i litteratur?
Har faktiskt ingen åsikt i frågan.

I min bokhylla

Jag har blivit utmanad av Martina som vill veta vilken författare jag har flest böcker av i bokhyllan. Efter en snabb räkning i LibraryThing kan jag konstatera följande resultat:

• 16 böcker av Orson Scott Card
• 12 böcker av C J Cherryh (men det skall bli fler)
• 7 böcker av David Brin
• 7 böcker av C S Lewis

Jag har en del serier som ligger runt 5-6 titlar. Inget märkvärdigt resultat kanske men jag har ännu inte skaffat allt jag vill ha. Om några år kommer Cherry att ha gått om Card om han inte plötsligt börjar skriva någon ny serie som jag bara måste ha.

Jag utmanar ingen i min tur. De jag skulle vilja svarade har redan blivit utmanade på annat håll.

Det gjorde du bra, Robert Jordan

Det var när jag skrev en kommentar till det här som det gick upp för mig vad Tolkien hade ställt till med. Det är hans fel att jag så länge undvek fantasy.

Jag läste Sagan om ringen som ganska ung (minns inte exakt hur ung). Min mamma hade berättat om dessa fantastiska böcker och försökt få mig att läsa dem, och till slut lyckades hon. Jag höll på att stupa redan i inledningen men kämpade mig dock vidare eftersom jag kan vara envis. Jag läste och läste och medger att det bitvis var riktigt spännande. Men mot slutet blev det outhärdligt tråkigt och efter att ringen förstörts gitte jag inte läsa vidare.

Sedan dröjde många år innan jag lät mig luras att läsa fantasy igen. Denna gång var det Donaldsons böcker om Thomas Covenant, även dessa på mammas rekommendation (jag lär mig tydligen aldrig). Även dessa fann jag tillräckligt spännande för att jag skulle kämpa mig vidare, men det var verkligen fråga om att kämpa. Och precis som med Tolkien orkade jag aldrig läsa ut den sista boken. Och åren gick.

Sedan fick jag en ny vän, en envis sådan som tjatade och tjatade och till slut lyckades övertala mig att börja läsa Robert Jordan. Och sen var jag fast. Det fanns en enkelhet där i början. Vanliga människor som råkar ut för ovanliga saker är av någon anledning väldigt tilltalande att läsa om.

Mycket kan sägas om Jordan och mycket har sagts. Själv stör jag mig på många olika saker i Jordans böcker. Till exempel hans sätt att skildra "starka" kvinnor som beskäftiga och domderande på ett sätt som driver mig till vansinne ibland. Alla personer som han envisades med att tillföra berättelsen hela tiden. Till slut gick det inte att hålla isär dem. Det faktum att ju mäktigare Rand blev desto mindre intressant blev han och berättelsen om honom. Och inte minst att han inte avslutade den i tid utan lät allt flyta iväg till en jäkla soppa.

Men de där tidiga böckerna då huvudpersonerna ännu var ganska normala unga män och kvinnor, då, när det gick att överblicka handlingen, då hade jag riktigt trevligt. Och när jag sedan tröttnade på Jordan (har inte läst den elfte boken) kunde jag leta mig vidare till annan fantasy för jag hade öppnat mitt sinne.

Så tack Robert Jordan för att du gav mig nyckeln till en helt ny värld.

Bokkedjan 5: Utanförskap

Jag riktigt senmed denna femte bokkedja, men bättre sent än aldrig sägs det ju.

Utanförskap får mig att tänka på en bok som jag nämnt förut, nämligen Biting the Sun av Tanith Lee. Eller egentligen den andra boken som ingår i den: Safirvin. I denna bok lyckas huvudpersonen döda någon. Hon lever i en värld där ingen egentligen dör, såvida de inte har levt så länge at de är trötta på det och väljer att radera sin personlighet för att födas på igen som en ny person. Trots detta ses det mycket allvarligt och hon döms till döden. Domen kan verkställa på två sätt, antingen genom ovan nämnda personlighetsradering eller genom att hon får lämna samhället och leva ensam till dess hennes kropp tar slut av naturliga orsaker. Hon väljer det senare. Det är slags människoliknande robotar som sköter samhället hon lämnat coh de vill naturligtvis mänskligheten väl. De kan inte skada människor. Eller...?

Vilket naturligtvis får mig att tänka på Robotikens lagar som formulerades av Isaac Asimov. Asimov skrev bland annat sf-deckare som till exempel Stålgrottorna. Jag kommer inte ihåg så väldigt mycket av de böcker jag läst av honom förutom att jag tyckte de var bra.

En annan som skriver sf-deckare är David Brin som jag också har haft med förut. Det kan bero på att han är en favoritförfattare. I Sundiver, del ett i Uplift-trilogin, görs det resor in i solen. Det händer mystiska saker som leder till en utredning. Vad har hänt, och vem är den skyldige. Berättelsen är humoristisk och spännande, något som är vanligt hos Brin.

Brin skrev också ett antal böcker där delfiner spelar en viktig roll. En viktig roll spelar de också i Arthur C Clarkes Delfinön. Den handlar bland annat om försök till att kommunicera med delfiner. Jag var väldigt ung och minnet sviker mig, men bra var den.

Och från Arthur är inte steget långt till Camelot. Our Man in Camelot är faktiskt en spionroman av en annan favoritförfattare, Anthony Price. Hans romaner innehåller ofta både historia och arkeologi och är de enda spionromaner som någonsin intresserat mig. De hör till de böcker jag måste äga så att jag kan läsa dem om och om igen.

Merchanter's Luck av C J Cherryh

Detta är inte Cherryhs bästa bok, men den tillhör hennes bästa serie. Det är en enkel berättelse om Sandor Kreja som lever i marginalerna. Ensam på sitt lilla skepp hankar han sig fram med förfalskade papper genom att "låna" pengar av ett större företag. En dag träffar han Allison Reilly från det välbärgade skeppet Dublin Again. Då börjar det hända saker.

Som vanligt hos Cherryh är det en berättelse som talar till hjärtat. Man skrattar och gråter med personerna i boken. Jag antar att jag är lättförförd, men den här sortens sf talar verkligen till mig. Det kan bero på att jag är uppfödd på Heinlein.

Så var den saken avgjord

Jag hade lite funderingar angående vilken bok jag skulle börja läsa härnäst. Valet stod mellan Halting State eller A Storm of Swords. Så fick Ruffa tag i Halting state och löste det problemet åt mig. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att vara lite försiktigare med var jag lägger mina böcker.

Några tankar om översättning

På Vetsaga kan man läsa en lång text som bland annat jämför de båda översättningarna av Tolkiens The Fellowship of the Ring. Det ställs frågor om översättarens roll som just översättare eller eventuellt tolkare av en författares text. Intressant och tankeväckande.

Jag har sysslat lite med översättning själv, dock inte av något så välkänt verk som Tolkiens. Det har dock fått mig att fundera på översättarens plikt och rättigheter. Jag menar att varje läsning av en text är en tolkning av densamma. Det spelar ingen roll om det är skrivet på ens eget språk. Frågor om betydelse eller avsikt kan uppstå ändå, ibland även om verkets ton eller stilnivå. Är det allvarligt menat? Ironiskt? Detta är vanligen inget problem, min tolkning eller upplevelse av en text är just min. Men när man gör tolkningen för någon annans räkning ser det lite annorlunda ut. Det är så lätt att bara lägga till ett ord som ändrar värdet på det som skrivs. Det blir en tolkning i flera led. Först tolkar jag som översättare författarens text. Sedan tolkaren läsaren min översättning. Det kan ju bli rena viskningsleken till slut.

Nu överdriver jag naturligtvis. Jag tror de allra flesta översättarna är bra på att hålla sig till författarens intentioner. Jag vet att det har blivit vanligare med samarbete mellan översättare vilket jag tror är bra. Det är lätt att bli blind för sina egna egenheter.

I fantasyn är det ganska vanligt med namn som betyder något på ett mer konkret vis än allas våra namn har en viss betydelse från början. Personligen har jag väldigt svårt för översatta namn. Det spelar ingen roll att namnet har en betydelse på originalspråket, det blir ändå fånigt när det översätts. Ytterligare ett skäl att läsa på originalspråket så långt det är möjligt.

Rocky 10 år av Martin Kellerman

Nu har jag tagit mig igenom tio års samlade Rocky-strippar. Låter det som om jag tyckte det var mödosamt? Det var det. Boken är tung.

Innehållet däremot var trevligt och stundtals riktigt, riktigt roligt. Jag har några album sen tidigare och har läst Rocky i serietidningar (minns inte vilka), men eftersom det är en serie som trots sin form faktiskt utvecklas tillsammans med sina figurer, inte minst Rocky, så var det riktigt njutbart att få läsa den i ett svep. Även om många av stripparna fungerar bra för sig själva är det roligt att få hela berättelsen om Rockys liv serverad i rätt ordning. Det finns också ett förord av Martin Kellerman där han berättar om seriens tillkomst och lite annat intressant ur sitt liv. Lite bakgrund till det man får reda på i Rocky.

Jag kan inte säga att jag kan identifiera mig med Rocky, våra liv är mycket olika, men jag kan ändå känna igen mycket, och det är roligt med någon som vågar skriva och rita sådant som andra bara tänker.

The Name of the Wind av Patrick Rothfuss

Jag tycker om den här boken. Riktigt mycket faktiskt. Men så läser jag det här och känner att jag håller med. Så vad tycker jag egentligen?

The Name of the Wind är första boken av tre om Kvothe, magiker, kungamördare och lutspelare av guds nåde. Han lever tillbakadraget tills en dag en krönieskrivare kommer in i hans liv och Kvothe lovar att under tre dagar berätta hela sin historia. Detta är den första dagens berättelse.

Egentligen händer det inte så mycket, eller det gör det ju men inte så mycket av egentlig betydelse. Men det gör inte så mycket för man har trevligt ändå i Kvothes sällskap. Jag hoppas bara att det blir något av alla antydningar som slängs ut om att stora sorger och händelser väntar runt hörnet. Inte för att jag vill att det skall gå illa utan för att det vore snöpligt om det inte blir något av den spänning som Rothfuss bygger upp.

Kvothe är väl medveten om sina förmågor och styrkor, men också om sina svagheter vilket gör honom mänsklig och lätt att tycka om. Jag hade trott att han skulle vara arrogant eller stöddig men så är det inte. Inte ens när han beskriver sina hjältedåd känns det skrytsamt.

Språket upplevde jag som enkelt utan att det för den skull var simpelt. Hela boken kändes mycket lättläst och jag kände aldrig att jag hade behövt en ordbok. Ändå är det riktigt njutbart på sina ställen och flyter på så bra att det manar en att läsa vidare.

Har jag lyckats förklara varför jag tycker om boken? Jag hoppas det. Läs!