Jag har upptäckt att jag inte bryr mig

Jag har favoritförfattare. Författare vars böcker framkallar rysningar av förväntan bara jag tar i dem. Författare vars böcker jag måste äga för att kunna läsa dem om och om igen när jag känner för det. Författare som jag måste veta precis allting om ... eller vänta nu, det måste jag väl inte?

Faktum är att jag inte vet ett dugg om mina favoriter. Jag vet att Anthony Price är död, men det är allt.

Nuförtiden finns det ju ofta möjlighet att få veta det mesta. Många författare bloggar till exempel. Men jag finner oftast det de skriver ganska ointressant. Det står om boksigneringar och annat trist. Sen tillför det inget för min upplevelse av boken att jag vet var författaren bor eller hur han lever eller hur hans barndom var. Det har ofta liten relevans för den typ av böcker jag läser och som jag skrivit tidigare tycker jag inte heller om dokumentärromaner. Därför föredrar jag att inget veta, att helt förutsättningslöst få ta till mig texten och göra berättelsen till min.

Det finns faktiskt ett undantag. Jag vet en hel del om Orson Scott Card. Jag är inne på Hatrack River ibland och läser vad han skriver. Men det har också färgat min upplevelse av hans böcker på ett sätt som jag kanske kunde ha önskat att det inte hade gjort. Jag kan inte läsa en bok av honom nu utan att reflektera över hans religion. Det tar inte bort läsupplevelsen men gör att jag ser på den med andra ögon. Det är lite synd.

Glasshouse av Charles Stross

I en avlägsen framtid vaknar Robin upp efter att ha låtit avlägsna det mesta av sitt minne. Han får ett brev från sitt tidigare jag med en kort resumé över sitt liv, och någon eller några vill se honom död. Vad gör han då? Jo han bestämmer sig för att deltaga i ett experiment som skall utföras i ett forntidssamhälle. Det är en sluten miljö och alla deltagare ges en ny identitet, utmärkt att gömma sig i alltså. Nåja, ingenting är ju någonsin enkelt eller vad det verkar vara.

Robins värld är en framtid där människorna färdas som data som kan plockas ner och byggas upp till precis vad de vill. Det finns inga hinder och döden är inte slutgiltig. Det värsta som kan hända är att man kan mista en tid av sitt liv som varierar efter hur länge sedan det var man gjorde backup. Nackdelen är att datan kan spåras. Det är ju inte så bra om man är jagad av någon som förmodligen vet mer om en än man själv gör.

Jag tycker egentligen inte om den här typen av böcker, eller rättare sagt har jag inte intresserat mig för dem. Men jag läste Singularity Sky och Iron sunrise med stor behållning och ville därför ge den en chans. Det här är nog det närmaste jag har kommit att sluka en bok på många år. Den är ruskigt spännande och för ibland tankarna till Fruarna i Stepford (boken, inte den mesiga filmen). Den avlägsna forntid som studeras i experimentet är vår tid och det blir rätt lustigt att se hur Robin betraktar sådana saker som bilar, graviditet eller förvärvsarbete. Till saken hör att mycket kunskap om det förflutna gått förlorad under en tidigare kris. Det är därför upplagt för många missförstånd, ofta ganska obehagliga sådana. Annars är den inte lika humoristisk som ovannämnda böcker, snarare obehaglig.

Nu måste jag beställa resten av hans böcker och skriva till honom på listan över favoritförfattare.

Ibland gör jag saker jag inte ångrar

För några år sedan gjorde jag något som jag nästan skäms för. Det började med att jag hörde ett kort inslag på radion om Laurie Anderson. Eller egentligen började det tjugo år tidigare när jag först hörde talas om henne, men i det där inslaget fick jag för första gången höra något av henne.

Jag blev besatt av tanken att köpa en skiva av henne och började leta runt. Jag hade lite födelsedagspengar och hittade ett antal skivor. Vad gör man när man blir intresserad av någon ny artist. Jo, man kan ju göra som jag och köpa en box på fyra skivor för lite drygt sexhundra kronor med porto. Det var boxen United States Live. Det är en blandninga av monologer, sång och diverse ljud. Tyvärr missar man nog en del när man lyssnar på en cd eftersom det ingår bilder och annat i hennes föreställningar, men det är bra ändå. Jag tycker om hennes röst och det hon berättar är oftast både roligt och intressant. Om man gillar absurditeter och det gör jag.

Jag har faktiskt aldrig ångrat köpet. I början spelade jag den flitigt men eftersom jag är periodare var det ett tag sedan. Nu sitter jag och lyssnar på henne igen via hennes officiella hemsida och känner att jag nog måste ha en skiva till, minst. Vi får väl se till jul.

Jag ber om ursäkt

Mitt förra inlägg är förvirrat och säger väl egentligen inte så mycket om boken. Jag ber om ursäkt och skyller på total utmattning. Eftersom det är emot min natur att utplåna saker jag skapat, hur dåliga de än är, och eftersom jag är för lat för att skriva en ny recension får den ändå stå kvar.

Läst: A Clash of Kings av George R R Martin

Detta är del två i A Song of Ice and Fire. Här kan du läsa vad jag tyckte om del 1. I del två får vi fortsätta att följa familjen Starks öden och äventyr. Jag tycker faktiskt att den är bättre än första delen, kanske för att handlingen börjar komma igång ordentligt. Det är inte riktigt lika trevande och introducerande som i den första delen. Tyvärr är det fortfarande en del intressanta historier som bara berörs lite lätt. Jag hoppas att det blir något av mysterierna i norr så småningom och att det inte bara är spänningsskapande antydningar. Då blir jag sur.

Som jag skrivit om tidigare så beter sig personerna i boken väldigt dumt, gör felaktiga val och är allmänt korkade. Tyvärr ser jag ingen ljusning på den fronten, tvärtom. Men vid det här laget känns det som om man lärt känna de olika romanpersonerna ganska bra. Jag bryr mig om dem och tycker till och med omatt läsa om skurkarna. Så var det inte i förra boken.

Kungarna i titeln är de fyra som utropar sig till kungar efter kung Roberts död. I Kings Landing sitter kung Joffrey, den otäcke lille pojkkungen, och mycet handlar om hur staden skall försvaras inför en förestående belägring. Sen är det en hel del strider ute i landet när de fyra kämpar för att roffa åt sig sin del. Jag gillar av någon anledning skildringar från strider och liknande i fantasy romaner, så det är väldigt spännande. A Clash of Kings känns något mer avslutad som del än den förra, men fortfarande lämnas de man bryr sig mest om mitt i ingenting och det är lite trist. Den stora striden vid Kings Landing berör dem inte i så hög grad.

Jag ser med spänning fram emot nästa del, men tänker trots det göra en liten paus med sf.

Och en viss lättnad infinner sig

Det är äntligen lite svalare, särskilt på nätterna så man får sova. Datorkrånglet löste sig med lite skruvande och mixtrande och en del manövrer som antagligen var farliga både för mig och datorn. Nu funkar allt som det skall och jag är nöjd och belåten, och har faktiskt hunnit läsa lite också.

Nu kommer det vara alla spel som lockar bort mig från läsandet. Som tur är vill sambon också använda datorn så jag kan inte sitta där hela tiden.

Det går trögt nu

Jobb, förberedelser för besök, besök, värmeutmattning och datorkrångel har gjort att jag inte läst min bok på en vecka nu. Jag orkar helt enkelt inte läsa något mer avancerat än serietidningar. Inte ens bloggarna har lockat lika mycket även om jag försöker hålla mig uppdaterad. Nu har jag bestämt mig för at strunta i datorn några dagar och då kommer läslusten så sakteliga krypande tillbaka. Skönt. Kunde det bara bli vinter också så vore lyckan total.