Några tankar kring Romanpriset och verkligheten

I det andra avsnittet av Romanpriset blev det en livlig diskussion runt boken Ingenbarnsland. Den utspelar sig bland annat i Gårdsten och särskilt en jurymedlem hade livliga invändningar mot romanen. Han tyckte den var helt orealistisk, att misären var överdriven och han talade om medelklassperspektiv. Till en början kände jag att jag höll  med. Jag växte delvis upp i Gårdsten, trivdes väldigt bra och grät när vi flyttade därifrån. Det kan vara väldigt tröttsamt att få se sin hemmiljö utmålad som helvetet på jorden eller att se diverse artiklar och reportage slå ned på det dåliga men glömma bort att dessa områden faktiskt är hem för många alldeles vanliga människor som trivs bra med sin tillvaro.Men när jag fått en stund på mig att bearbeta min indignation kände jag att jag inte alls håller med.

Jag har inte läst Ingenbarnsland så jag kan egentligen inte uttala mig om romanen men om jag förstår det rätt handlar den om en flickas uppväxt. Gårdsten är en av de platser romanen utspelar sig på men det är just bara en miljö. En människa liv består inte bara av platsen hon bor på utan av många andra faktorer så det går egentligen inte att säga att någons bild av en plats är mer sann än någon annans. Vi människor har ofta olika perspektiv på saker och ting. Ingenbarnsland är ingen reportagebok om Gårdsten och Bergsjön, det är ingen faktabok. Det är en roman. Det är mycket möjligt att Eija Hetekivi Olsson upplevde sitt Gårdsten precis så som hon beskriver det i romanen och vet ni vad? Det har hon rätt till. Men viktigast av allt: det spelar ingen roll.

Jag har sagt det förut men det tål att upprepas: En roman blir inte sannare eller mer relevant om den behandlar verkligheten eller verkliga händelser. En roman är en berättelse som ska kunna stå för sig själv och det som gör en bra roman är så mycket annat, som språk, berättelse och berättande. Jag bryr mig inte om hur mycket som är självupplevt av författaren eller som har hänt i verkligheten. Den sannaste romanen är inte den som korrekt skildrar verkligheten utan den som har något att berätta och gör det bra.

Nytt i "hyllan"

Det är längesedan bokrean betydde särskilt mycket för mig men jag brukar i alla fall titta in på sf-bokhandeln och leta efter billiga inbundna. Men sedan jag skaffade läsplatta föredrar jag eböcker och då är det egentligen bara böcker ur serier jag redan har i bokhyllan som är intressanta. Det känns inte så meningsfullt att köpa inbundna titlar av böcker jag kanske vill läsa någon gång.

I år var det därför bara en bok som hamnade i min beställning, Shadows in Flight av Orson Scott Card.

Sedan blev jag tipsad av Feuerzeug om Ditos eboksrea och hittade faktiskt en titel som jag i  många år tänkt läsa, Musselstranden av Marie Hermanson, så då blev det ett köp till. Men 140 kronor är ändå ganska lite att lägga på rean så jag tyckte att jag gott kunde köpa lite fler böcker till min Kindle. Det blev The Atrocity Archives av Charles Stross och Redshirts av John Scalzi, två böcker jag varit mycket nyfiken på. Egentligen är tanken med läsplattan att jag inte ska behöva köpa boken förrän jag tänkt läsa den eftersom det är gjort på en minut. I praktiken är det tyvärr så att jag ofta är pank när jag blir sugen på en bok och eftersom den måste betalas direkt vid köp så kan det bli problematiskt. Därför är det skönt att ha några titlar på plattan ändå.

Wool av Hugh Howey

Det är flera hundra år efter den stora katastrofen och de överlevande lever i en underjordisk silo. Silon är hela deras värld och de känner inte till något annat. Ett av de allvarligaste brotten en siloinvånare kan begå är att önska komma ut ur den. Denna önskan bestraffas genast med att man får sin vilja fram och blir utsänd att rengöra de de kameralinser som förmedlar invånarnas enda glimt av den förgiftade yttervärlden. Ingen överlever en sådan rengöring.

En man klättrar mot sin död. Man får följa hans tankar och känslor när när han trappsteg för trappsteg tar sig upp mot mot den cell där han kommer att tillbringa sin sista natt. Redan vid denna inledning känner jag ett lätt tryck över bröstet.

Till en början tror jag klaustrofobin beror på den slutna världen. Men jag har ju läst många berättelser som utspelar sig på rymdskepp eller rymdstationer utan att få samma känsla. Så småningom förstår jag hur kontrollerade invånarna faktiskt är och det är denna kontroll som ger mig känslan av instängdhet. För det är något väldigt fel med en värld där man dömer människor till döden utan att någonsin tala om det som en dödsdom. Istället kallas det för cleaning och även om ingen brukar titta på själva rengöringen  av kameralinserna så firas det efteråt med en ledig dag där alla som har möjlighet tar sig upp till cafeterian där de stora skärmar finns som visar vyn över omvärlden. Det är något djupt obehagligt med en värld där folk undrar om det inte var bra länge sedan någon skickades ut och om det inte är dags att hitta någon nu? Det ger mig samma känsla som när jag såg Never Let Me Go. Det hemska är inte det som händer utan att det är det normala.

Visst finns det personer som tycker vissa förhållanden är konstiga men i den kontrollerade silon är många ämnen förbjudna att beröra och det gör det svårt att fundera annat än högst privat, och de flesta vågar inte ens göra det.

Det här är en mycket spännande bok som är både svår att lägga ifrån sig och stundtals plågsam att läsa. Jag var tvungen att ta paus en dag för att hämta andan. Men sedan tog jag upp boken igen och fortsatte och det är jag väldigt glad för. Läs!

Mellan böcker

Ständigt dessa svåra val! Jag har precis läst ut Wool (recension kommer) och vet inte vad jag ska läsa härnäst. Det finns några titlar jag är extra sugen på men ingen av dem finns här hemma. E-böcker är ju bara ett klick bort men jag får inte pengar förrän på tisdag och de åtta kronor jag har på kontot räcker inte långt. Jag funderar på att helt enkelt vänta, det är ju bara en dag, men är samtidigt rädd att tappa läslusten under tiden. Den kan vara rätt svårt att hitta. Men att börja på fel bok kan få samma effekt.

Kanske kan jag sticka emellan med något lättläst (Charlaine Harris) men det är bättre att spara sådant tills jag behöver det. Hade en liten fundering om att läsa The Rats and the Ruling Sea men upptäckte att jag inte minns hur förra delen slutade och har ingen lust att skumma flera kapitel för att påminna mig.

Jag tror jag tittar på Torchwood istället och ser hur jag känner imorgon.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

I min ungdom slukade jag böcker. Nästan all min lediga tid gick åt till att läsa de bärkassevis med böcker jag bar hem från biblioteket. Sedan hände något, jag blev gammal och trött och livet fylldes med så mycket annat som konkurrerade med läsandet. Jag kommer aldrig att komma tillbaka till ungdomens lästakt igen men ibland dyker det upp böcker som för ett kort tag kan ge mig samma upplevelse. Eld är en sådan bok.

Precis som i Cirkeln är det väldigt spännande, men det är inte nödvändigtvis kampen mot ondskan som gör boken så väldigt svår att lägga ifrån sig. Tonårsångesten genomsyrar varje sida och man känner verkligen hur oerhört svårt det kan vara under uppväxten bara med alla de vanliga problemen unga människor har att tampas med varje dag, omgivna av oftast helt oförstående vuxna. Att dessutom ha på sig att man måste rädda världen kan inte göra saken lättare.

Sedan har vi Positiva Engelsfors. När de första affischerna börjar dyka upp känner jag en rysning. Finns det något obehagligare än överdrivet positiva människor som som strör uppmuntrande tillrop omkring sig? Det som till en början kan verka stärkande och uppbyggande handlar ju egentligen, om man lyssnar efter ordentligt, bara om att allt är ditt eget fel. Även om det är något tillskruvat i Eld så finns ju tyvärr det här fenomenet på riktigt och det är det som gör det så obehagligt.

Allt det här är spännande och jag sitter återigen och väntar på slutstriden, på att få veta vem som kommer dö och vilka som klarar sig. För det går ju inte att känna sig säker, det förstår man efter att ha läst Cirkeln. Men det som verkligen får mig att sitta  och läsa till tre natt efter natt är det människorna. Jag känner så oerhört för de fem mycket olika flickorna och kan till och med sympatisera med den något påfrestande Ida. Jag vill veta om de kan komma över sina olikheter och lära sig att lita på varandra, att samarbeta. Jag sitter och hoppas desperat att de skall våga avslöja sina hemligheter eftersom jag vet att hemligheter kan döda.

The Black Angel av John Connolly

Detta är den femte boken om detektiven Charlie Parker. Han tar sig an de riktigt svåra fallen, där polisen inte vill eller kan göra något, ofta på grund av att det handlar om människor som ingen bryr sig om. Men Parker bryr sig. Denna gång är det Louis kusin som försvinner. Hon försvann egentligen för länge sedan ur Louis liv, kände sig sviken av honom och flydde till storstaden, började prostituera sig och föll allt längre ner i drogmissbruk. Louis försökte hjälpa henne på olika sätt men gav slutligen upp. Nu har hon försvunnit på riktigt och hennes mor söker motvilligt upp Louis för att be om hjälp. Naturligtvis ställer Parker upp också.

I den här boken är Louis och Angel tillbaka i huvudhandlingen igen och det är bra. Tyvärr gör händelser från tidigare böcker och det faktum att det är personligt den här gången att stämningen inte är lika trevlig och humoristisk som tidigare. Jag saknar det verkligen eftersom det här är en mycket tung och dyster berättelse. De brott som begås är lika vidriga som vanligt och det är en mycket obehaglig historia som rullas upp. Det är egentligen inte dåligt eftersom det faktiskt är ett av skälen till att jag läser böckerna men jag saknar de lättsammare mellanspelen. Däremot känns det som om det inte strösslas lika frikostigt med lik den här gången och det handlar bara om ett fall även om det visar sig ha många förgreningar.

Ett enkelt försvinnande visar sig ha många trådar bakåt mot historiska händelser. På något sätt knyts även tidigare böcker i serien ihop med denna och allt visar sig ha en koppling till Charlie Parkers liv. Det övernaturliga tar allt större plats i böckerna. Det handlar inte längre bara om Parkers syner av döda männsikor. Den här gången tar det sig ett mycket påtagligt uttryck som inte går att bortförklara.

Språket är fortfarande poetiskt på sina ställen men jag blev inte lika gripen av den här berättelsen om fallna änglar som av de tidigare böckerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det beror på.

Läst 2012

The Rook - Daniel O'Malley

Black Man - Richard Morgan

I dödsskuggans dal - Ola Skogäng

De förlorade sidornas bok - Ola Skogäng

Cirkeln - Mats strandberg, Sara Bergmark Elfgren

Blindsight - Peter Watts

Boneshaker - Cherie Priest

The Red Wolf Conspiracy - Robert V S Redick

Fyren - P D James LJUDBOK

En hjärtformad ask - Joe Hill LJUDBOK

Dalziels död - Reginald Hill LJUDBOK

Rött stoft - Ann Cleeves LJUDBOK

Svart som natten - Ann Cleeves LJUDBOK

Use of Wepons - Iain M Banks

The Wise Mans Fear - Patrick Rothfuss

The Seance - John Harwood

All the Windwracked Stars - Elizabeth Bear

The Rook av Daniel O'Malley

Myfanwy Thomas vaknar upp i regnet i en park, omgiven av döda människor. Hon har fått sitt minne och sin person raderad och den enda ledtråden till vad som har hänt hittar hon i sin ficka, i form av ett brev från hennes tidigare jag. Det är väl ungefär vad jag visste om boken innan jag började läsa och jag väntade mig något nog något i stil med The Bourne Identity. Vad jag fick var något helt annat.

Myfanwy ställs inför ett val. Hon får numren till två bankfack. I det ena ligger en väska med pengar som kan hjälpa henne att fly och skapa sig ett nytt liv. Det andra innehåller brev och en mapp med information som berättar vem hon var och som ska hjälpa henne att ta reda på vem som attackerat henne och varför. Hon väljer breven. Det visar sig att hon är agent i en mycket hemlig organisation, The Chequey, som utreder det övernaturliga och vars agenter även själva har övernaturliga förmågor. Hon upptäcker också att även om hon själv har sådana krafter så var hon mycket ovillig att använda dem. Det som har lyft upp henne till ledningen för organisationen är istället att hon är någon slags superadministratör. Nu måste hon gå till jobbet och spela sig själv medan hon försöker ta reda på vem som har attackerat henne, allt med hjälp av de efterlämnade breven.

Detta leder så klart till vissa komiska förvecklingar. Det är inte så lätt att komma till ett jobb där man är den som ska ha koll på allt när man inte ens hittar till sitt eget kontor. Det är hemliga operationer som ska styras och rapporter som ska skrivas. Möten ska hållas med människor hon förväntas känna väl och samtidigt ska hon försöka hålla sig uppdaterad med hjälp av mappen. Ibland blir det väldigt, väldigt roligt.

Berättelsen om Myfanwys vedermödor varvas med breven från hennes tidigare jag. Breven är fulla av lustiga anekdoter som har mer eller mindre anknytning till uvudberättelsen men som alla är intressanta. Även utdrag ur dokumenten med information om olika företeelser i organisationen är spännande att läsa. De ger ofta ledtrådar till gåtan men är även underhållande. Ibland känns de kanske lite långa eftersom de blir avbrott i berättelsen men de känns oftast relevanta och jag tycker faktiskt de för berättelsen framåt. Det känns också som ett ganska naturligt sätt att ge sådan information eftersom
Myfanwy faktiskt behöver ha den för att kunna fungera i sitt jobb.

Jag hade väldigt trevligt under läsningen. The Rook är inte bara full av lustigheter, den är också väldigt spännande. Det blev några sena nätter när jag inte kunde slita mig. Det händer förstås en hel del gräsliga saker men egentligen inte värre än i vilken spänningsroman som helst. Det skulle vara kul med en fortsättning men samtidigt kan jag inte se att det skulle kunna bli lika bra eftersom en del av förutsättningarna försvinner. Nåja, vi får väl se.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Cirkeln är berättelsen om hur några flickor en månljus natt får reda på att de är häxor, har magiska krafter och måste rädda världen. De lever här och nu, i bruksorten Engelsfors, och måste dölja vad de är samtidigt som de ska lära sig hantera sina krafter för att kunna bekämpa den ondska som håller på att resa sig. Det är inte helt lätt att få sex flickor som i flera fall direkt hatar varandra att lära sig samarbeta. Särskilt inte som den som är satt att ledsaga dem mest uppträder som ett ängsligt och förvirrat vrak. Det handlar om i grunden helt vanliga flickor med goda och dåliga sidor vilket gör det lätt för mig att ta till mig deras berättelse och sympatisera med dem, även med de mindre trevliga. Jag gillar det.

Det otäckaste är inte ondskan som stiger upp för att förgöra världen, inte heller det faktum att människor faktiskt dör i berättelsen. Nej, det är istället den osäkerhet och ångest som kan drabba tonåringar, det tryck de kan utsättas för från jävliga skolkamrater eller från sig själva i form av prestationskrav, omgivna av en värld av oförstående vuxna. Den biten drabbar mig som en spark i magen och kastar mig tillbaka trettio år i tiden. Det är inte konstigt att några av dem frestas att använda sina

Boken är väldigt lättläst med korta avsnitt som lockar att läsa ”bara ett stycke till”. Det är spännande och gripande. Jag gråter och skrattar med flickorna, får ont i magen när någon gör något riktigt dumt. Jag ser fram emot att läsa näsa del.

Inköp på Kontrast

Det är verkligen på tiden att jag läger upp lite bilder på vad jag fick med mig hem från Kontrast.

Dags att börja läsa lite mer på svenska

  

Den här har jag letat efter tag.
Det tog mig flera dagars rotande i lådor med gamla
böcker innan jag hittade den men det var det värt.

 

Ännu en gammal favorit